Hösten 2017 spreds Metoo-rörelsen över världen. Kvinnor från olika branscher delade med sig av erfarenheter av sexuella trakasserier och gick samman i gemensamma upprop. Vittnesmålen fick stort utrymme i medierna och skapade debatt. I de nordiska- och baltiska länderna hamnade Metoo på dagordningen för den nationella politiken, men vad hände sedan?

Den nya sammanställningen ”Ett år efter Metoo – initiativ och åtgärder i de nordiska och baltiska länderna” är framtagen på uppdrag av det svenska ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet 2018. Materialet är sammanställt av NIKK och bygger på underlag från länderna samt kompletterande intervjuer med nyckelpersoner.

I sammanställningen framkommer särskilt fyra områden där länderna agerat efter Metoo. Det handlar om ny och uppdaterad lagstiftning, förändrade uppdrag, krav på arbetsgivare samt kartläggning och kunskap.
I Norden är det förbjudet med sexuella trakasserier, både på arbetsplatsen och i samhället i stort. När det gäller arbetslivet finns det flera lagar i varje land som reglerar detta. Det finns även straffrättslig lagstiftning som tydliggör att sexuella trakasserier är ett brott, som bör anmälas till polisen. Men lagarna är ibland otydliga och behöver kompletteras och utvecklas. Efter Metoo har flera länder, både i Norden och Baltikum, skärpt lagstiftning som gäller kränkningar, trakasserier och sexuellt våld mot kvinnor.

Ett annan central fråga har varit att se till att lagstiftningen följs. I Norden har arbetsgivaren ett ansvar för att skapa en arbetsmiljö fri från sexuella trakasserier. I samband med Metoo har olika åtgärder vidtagits för att skärpa och utöka tillsynsmyndigheternas uppdrag. Syftet är att tillsynsmyndigheterna på så sätt ska kunna säkerställa att arbetsgivarna har kunskap om lagstiftningen och tar sitt ansvar. I flera länder har även den straffrättsliga kedjan diskuterats och åtgärder vidtagits för att stärka den juridiska uppföljningen av sexuella trakasserier.

Men för att sätta stopp för sexuella trakasserier räcker inte bara politisk vilja, besluten måste förankras och kränkningarna förbyggas och motverkas varje dag – på arbetsplatsen, i skolan och i det offentliga rummet. En förutsättning för detta är ett brett samarbete och dialog mellan olika samhällsinstitutioner och parter. Efter Me too har det initierats breda informationskampanjer, både riktade till arbetsgivare och andra samhällsaktörer. Flera länder har även initierat kartläggningar och utredningar för att samla in fakta och kunskap som ska ligga till grund för det fortsätta arbetet mot sexuella trakasserier.

NIKK:s sammanställning av initiativ och åtgärder presenterades vid ett seminarium i Stockholm i november. På plats fanns regeringsrepresentanter från de nordisk-baltiska länderna, såväl som aktörer från civilsamhället det nordiska samarbetet och den internationella arenan. En av talarna var Åsa Regnér. När Metoo-kampanjen tog fart var hon jämställdhetsminister i Sverige, idag är hon vice chef för FN-organet UN Women.
– När Metoo drog igång kände jag som minister direkt att man vill agera. Men det som slog mig var att vi i Sverige redan hade regelverket på plats. Det var tydligt vad arbetsgivaren och fackförbunden skulle göra, men nästan ingen hade gjort något! Det var chockerande.
Hon menar att en positiv sak med kampanjen i Sverige är att den verkligen blev ett uppvaknande, som lett till vidare politiska åtgärder. På den globala arenan ser Åsa Regnér hur Metoo fortsätter och är en pågående, levande debatt. Samtidigt uttrycker hon oro över en pågående backlash när det kommer till jämställdhet och frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa.

I NIKK:s sammanställning lyfts olika initiativ, både från de nordiska och baltiska länderna. Estland ändrade i sin straffrättsliga lagstiftning år 2017 och införde sexuella trakasserier som en egen brottskategori. En av deltagarna på konferensen var Kadi Viik, redaktör på den feministiska plattformen och nättidningen Feministeerium, som stod för publiceringen av kvinnors egna berättelser om sexuella övergrepp i Estland. Hon menar att kampanjen har fått stort genomslag i Estland och diskuterats på flera nivåer.

Enligt Kadi Viik har det politiska gensvaret efter Metoo i Estland varit varierande. Hon menar att ett problem är de konservativa krafternas inflytande över politiken.
– Den sittande regeringen är så rädd att extremisterna ska få mer makt att de anpassar sig, säger hon.

Läs NIKK:s kartläggning ”Ett år efter Metoo – initiativ och åtgärder i de nordiska och baltiska länderna” här.