Samtliga nordiska länder har anslutit sig till Istanbulkonventionen om våld mot kvinnor och våld i nära relationer, och alla förutom Island har hittills ratificerat den och därmed gjort den juridiskt bindande. Rapporten “The Istanbul Convention: the Nordic Way” fokuserar på utvalda artiklar i konventionen och hur väl länderna uppfyller dem, med fokus på datainsamling och forskning, utbildning, samt medvetenhet.

Sammanfattningsvis arbetar de nordiska länderna på lokala, regionala och nationella plan mot våldet, ofta i nära samarbete med frivilligorganisationer. När det kommer till datainsamling och forskning kring specifika kontexter saknar dock författarna en mer inkluderande, intersektionell ansats. Genom att diskutera våld bortom kön och även inkludera andra maktfaktorer som kan vara lika betydelsefulla skulle man nå en ännu större förståelse för problemet och kunna rikta insatserna på ett bättre sätt, argumenterar dem.

– Vi vet till exempel att personer med funktionsnedsättning är särskilt utsatta för våld i nära relationer, och kvinnor med funktionsnedsättning får en ”dubbel” utsatthet. Här kan det göras mer för att förstå problemställningarna och för att förebygga, säger Mari Helenedatter Aarbakke, seniorrådgivare i KUN och en av författarna bakom rapporten.

Författarna pekar också på risken att stigmatisera eller förringa specifika grupper av offer. Hedersvåld är till exempel en hett debatterad fråga i flera nordiska länder, medan våldsfrågan bland nationella minoriteter och ursprungsbefolkningar inte får samma uppmärksamhet.

– Hedersvåld eller skamvåld och negativ social kontroll är inte nödvändigtvis begränsade till några etniska minoriteter i Norden, och man kan välja att ha en mer öppen debatt om dessa fenomen. Vi bör fokusera på samband istället för skillnader, för detta är giltiga frågor i alla kulturer: hur begränsas kvinnor och män av normer kring kön och sexualitet, och hur främjar dem maktmissbruk, våld och förtryck? En dialog med utgångspunkt i hedersvåld kan ge svar på många utmaningar som avslöjats under den västliga #metoo-kampanjen, och vice versa, säger Helenedatter Aarbakke.

Lyfter fram goda exempel

Rapporten lyfter också fram en mängd goda exempel på förebyggande arbete i de olika länderna. Flera av företrädarna från såväl ideella organisationer som offentlig sektor framträdde också på KUN:s konferens i Oslo den 8 mars, “Preventing Violence Against Women in the Nordic Countries“, där rapporten presenterades.

Trots att de nordiska länderna är bland de mest jämställda i världen och har en nolltolerans mot våld mot kvinnor och i nära relationer är det en hög andel kvinnor som utsätts för övergrepp, vilket ofta omnämns som ”den nordiska paradoxen”.
– Den största utmaningen för att få bukt med mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer är att jobba med och utmana våra djupt rotade föreställningar om detta våld, säger Dr. Marceline Naudi, ordförande i Grevio, Europarådets expertgrupp och de som övervakar ländernas åtaganden i förhållande till Istanbulkonventionen.

Har baserats på heterosexuella relationer

Historiskt sett har arbetet mot våld i nära relationer baserats på heterosexuella relationer, enligt antagandet att kvinnor är offer och män förövare. Flera nordiska länder arbetar numera dock med särskilda åtgärder för att inkludera även andra relationer och sexuella orienteringar liksom att anta perspektivet att även flickor och kvinnor kan vara förövare, och pojkar och män offer.

Uppföljningen av Istanbulkonventionen är viktig för att säkerställa ett kontinuerligt arbete för att förebygga och bearbeta våldet.