Island sticker ut i Norden genom att inte ha någon diskrimineringslag för minoriteter. Frågan om att införa en diskrimineringslag i linje med de övriga nordiska länderna har varit uppe vid flera tillfällen och nu förs nya diskussioner i regeringen.

– Den här frågan har varit på agendan i över ett decennium, men det har fortfarande inte lett till lagstiftning, säger Hugrún R. Hjaltadóttir.

Alla de nordiska länderna har någon form av lagstiftning som förbjuder diskriminering på grund av kön, men lagarna är olika omfattande. De flesta länderna har också förbjudit diskriminering på grund av andra orsaker, som till exempel etnicitet, funktion och sexuell läggning. Vilka  diskrimineringsgrunder som omfattas av lagen och inom vilka områden lagen gäller skiljer sig åt mellan länderna.

Saknar diskrimineringsombudsman
Att det inte finns någon diskrimineringslag på Island gör det svårt för den som upplever sig diskriminerad att få upprättelse. Den isländska grundlagen ger ett visst skydd genom att den slår fast att alla ska vara lika inför lagen och ”åtnjuta de mänskliga rättigheterna”. Det finns också ett förbud mot hets mot folkgrupp och en lag om att personer med normbrytande funktion ska ha tillgång till allmänna byggnader.

– Det finns massa hål i lagen och mycket diskriminering är inte olaglig. Du kan rent teoretiskt driva ett diskrimineringsfall juridiskt, mot konstitutionen, men det kommer att bli jättedyrt. Ingen har gjort det, säger Hugrún R. Hjaltadóttir.

Till skillnad från de andra nordiska länderna har Island inte någon diskrimineringsombudsman som hjälper drabbade att driva diskrimineringsfall till domstol. Islands jämställdhetscenter arbetar enbart med diskriminering på grund av kön och den som har blivit diskriminerad i arbetslivet kan i bästa fall få hjälp av sitt fackförbund. Det har också hänt att intresseorganisationer inom till exempel hbtq-rörelsen eller funkisrörelsen har lyft ett ärende, men i regel saknar de resurserna som krävs för att ta ett fall till domstol.

– Vi vet att det finns personer som inte får hjälp någonstans. De ringer till oss och hoppas att vi ska kunna hjälpa till, men vi måste hänvisa dem vidare, så vi vet att det finns ett behov av lagstiftning, säger Hugrún R. Hjaltadóttir.

Norsk lagändring väckte protester
I Norge har diskrimineringslagen nyligen ändrats och sedan januari i år hanteras alla olika diskrimineringsgrunder i en och samma lag. Ändringen innebar att jämställdhetslagen togs bort vilket väckte starka reaktioner inom kvinnorörelsen. Den första jämställdhetslagen i Norge antogs år 1978, alltså före antagandet av FN:s kvinnodiskrimineringskonvention, som Norge ratificerade 1980.

– Många kvinnoorganisationer ville ha kvar jämställdhetslagen eftersom den har drivits fram av många års kvinnokamp, är mycket välkänd och markerar att kvinnor inte är någon minoritetsgrupp, säger Anne Hellum, professor vid Institutt for offentlig rett vid Universitetet i Oslo.

De som är för den nya lagen beskriver den som mer användarvänlig och menar att sammanslagningen underlättar vid fall där diskrimineringen inte har skett utifrån bara en grund. Dessutom är det bra att minoriteter inte hanteras separat utan att olika typer av diskriminering likställs, menar vissa. Anne Hellum framhäver att sammansatt diskriminering var förbjudet redan tidigare. Hon tycker att den nya lagen som helhet har blivit svårare att tolka.

– Alla diskrimineringsgrunder har sin särprägel och det märks i förarbetena till lagen att man inte har kunnat konkretisera dem. Man har blivit tvungen att hålla sig på en abstrakt nivå och det gör det svårt för dem som ska använda lagen, säger hon.

Hon påpekar vidare att lagändringen även har inneburit en förändring i hanteringen av diskrimineringsärenden. Sammantaget har det blivit svårare att få sitt fall behandlat, menar hon.

– Likestillings- og diskrimineringsombudet har blivit fråntagna kompetensen att behandla enskilda fall och de har fått minskade resurser till att ge råd, säger hon.

Den nya diskrimineringsnämnden, som sedan årsskiftet hanterar alla diskrimineringsärenden, tar dessutom bara emot skriftliga anmälningar, fortsätter Anne Hellum. Tidigare gick det att anmäla muntligt.

– Sammantaget ser vi en nyliberal liberaliseringsreform där hanteringen av individuella rättigheter och offentliga eller privata aktörers skyldigheter har försvagats väldigt, säger hon.

Könsdiskriminering i Danmark och Finland
Medan Norge, och även Sverige, numera hanterar alla diskrimineringsgrunder i en och samma lag har Finland och Danmark särskilda lagar mot diskriminering på grund av kön.

Även om kön hanteras separat i den danska lagen är det samma nämnd som tar hand om alla klagomål, oavsett diskrimineringsgrund. Nämnden kan, i teorin, behandla flera olika typer av diskriminering samtidig, men i praktiken har det visat sig svårt, menar Rebekka Mahler på danska Kvinfo.

– Om du till exempel är kvinna med migrantbakgrund är det inte lätt att göra ett ärende som kombinerar båda orsakerna till diskriminering samtidigt, säger hon.

Generellt är det danska diskrimineringsskyddet inte lika omfattande som lagarna i Finland, Norge och Sverige. I Danmark finns till exempel inget lagstadgat krav på arbetsgivare att förebygga diskriminering. Den danska lagen innehåller inte heller något uttalat skydd mot diskriminering för transpersoner, vilket finns i Finland, Norge och Sverige.

”Inte gnäll att anmäla”
På Island diskuterar regeringen just nu hur en eventuell isländsk diskrimineringslag skulle kunna se ut. Ett förslag är att lagen bara ska gälla arbetslivet medan ett annat förslag omfattar även andra delar av samhället. Där har de övriga nordiska länderna delvis gått olika vägar. I Finland, Norge och Sverige gäller förbudet mot diskriminering på många olika områden, som i skolan, på bostadsmarknaden, i restauranger och affärer. I Danmark är det bara diskriminering på grund av kön och etnicitet som är förbjudet i hela samhället. För de andra diskrimineringsgrunderna gäller lagen bara i arbetslivet.

– Det viktigaste nu är att den här lagen blir färdigt så att vi får en diskrimineringslag på Island, säger Hugrún R. Hjaltadóttir.

Vid sidan av lagstiftning tycker hon också att det, både på Island och i de andra nordiska länderna, behövs satsningar för att förändra synen på diskriminering.

– Det finns en kultur som uppmuntrar till att bita ihop och gå vidare, men det är inte gnäll om du anmäler någonting, säger hon.