Kampanjen Me too visar att sexuella trakasserier är ett utbrett problem på arbetsplatser i Norden, trots att det är förbjudet. I varje nordiskt land finns flera lagar som reglerar frågan. Ansvaret läggs framförallt på arbetsgivaren när det gäller att skapa en arbetsmiljö fri från sexuella trakasserier. Men hur bra fungerar det rättsliga skyddet egentligen?
Hugrún R. Hjaltadóttir arbetar på Islands jämställdhetscenter (Jafnréttisstofa) som sköter tillsynen av arbetsplatsernas jämställdhetsplaner. Hon menar att lagarna som förbjuder sexuella trakasserier på Island är bra – problemet är snarare passiva arbetsgivare.

– Vi får samtal om sexuella trakasserier och vet att det pågår, men problemet är att arbetsgivarna inte gör något. Det behövs skjutas till mer pengar så att arbetsgivarna blir mer medvetna om hur de ska agera. De behöver stöd i det preventiva arbetet.

På Island skärptes arbetsgivarens ansvar när det gäller förebyggande arbete med en ny förordning år 2015. Hugrún R. Hjaltadóttir menar att förordningen behöver följas upp, både med resurser och med regleringar som gör att det blir skärpta konsekvenser för de som inte följer den.

– Att en arbetsgivare inte sköter sig måste få direkta ekonomiska konsekvenser. Annars finns det inte incitament för dem att prioritera dessa frågor, säger hon.

Störst genomslag i Sverige

Sverige är det land där Me too kampanjen fått störst genomslag i Norden. Samtidigt har Sverige högre krav på arbetsgivarens förebyggande arbete än andra nordiska länder. Sedan 1 januari 2017 ska arbetsgivaren arbeta med aktiva åtgärder för att förebygga diskriminering och främja lika rättigheter. Arbetsgivare uppmanas i diskrimineringslagen att aktivt undersöka om det förekommer sexuella trakasserier på arbetsplatsen, exempelvis genom att uppmärksamma jargong eller kontrollera om det finns kränkande bilder.
Caroline Bleichner, genusvetare och förbundsjurist på fackförbundet Vision, hoppas att lagförändringen ska driva på utvecklingen i frågan.
– Den här lagen bygger på att arbetsgivaren är aktiv. Den har bra intentioner och innebär också att facket har rätt till information som gäller arbetsgivarens arbete på området. Många av vittnesmålen i Me too berättar om saker som skett tidigare, jag hoppas att denna lag kan innebära förändringar.
Enligt Caroline Bleichner visar Me too att det är svårt för många arbetsgivare att ta tag i dessa frågor, men även att det är svårt för många offer att berätta.
– En del av att leva i ett patriarkat är att den som varit utsatt lätt blir misstänkliggjord, och därmed blir det ännu jobbigare att driva processen.
Hon menar att den lokala fackklubben på arbetsplatsen spelar en viktig roll i att hjälpa och stötta, både när någon blir utsatt och när det gäller det preventiva arbetet.
– Om arbetsgivaren inte följer lagen så finns det möjlighet för facket att driva frågan vidare. Ett problem vid prövningar är dock att det inte finns kvalitetskrav i lagen. Den kräver att arbetsgivaren ska tillämpa aktiva åtgärder, men inte vilken kvalitet det ska vara på dem.

Fokuserar på arbetsgivarens ansvar

I alla nordiska länder fokuserar lagstiftningen på arbetsgivarens ansvar när det kommer till sexuella trakasserier. Den som tar kollegan på rumpan eller kommenterar hennes bröst får sällan själv ta konsekvenserna av sitt agerade. I Norge är det diskrimineringsombudsmannen LDO som

handlägger ärenden som gäller diskriminering och trakasserier. Idag går det att anmäla trakasserier dit som utgår ifrån diskrimineringsgrunderna, som exempelvis etnicitet eller sexuell läggning. Men det går inte att anmäla sexuella trakasserier till LDO. Helga Eggebø, norsk sociolog och samhällsdebattör, menar att det borde ändras.

– Rättsskydd för de som blir utsatta för sexuella trakasserier i Norge är det extremt dåligt. Om LDO även tillämpade och utredde sexuella trakasserier skulle systemet bli mer rättssäkert. Den mest tydliga förändringen skulle vara att sexuella trakasserier likställdes och bedömdes som andra former av trakasserier, säger hon.
Det skulle också det bidra till en rättspraxis för sexuella trakasserier på arbetsplatsen, vilket saknas i Norge, enligt Helga Eggebø.
– Idag är situationen ohållbar. Kraven på arbetsgivarna är bara på pappret, det är ingen som följer dem eller ser till att arbetsgivaren verkligen arbetar förebyggande.

Vad tror du krävs för att arbetsgivarna ska bättra sig?
– Kraven på att arbeta mot sexuella trakasserier borde bli mer likt strikta miljökrav, där arbetsplatserna måste genomgå vissa procedurer för att uppnå målen. Ett arbete som sedan följs upp och utvärderas.