Efter gymnasiet väljer många av Färöarnas ungdomar att packa väskan och resa bort från öarna. De vill prova på ett annat slags liv och många flyttar aldrig tillbaka. Det är framför allt kvinnor som väljer att flytta och bristen på jämställdhet tycks vara en anledning till att de söker sig bort.
– Det verkar som att män ser fler möjligheter på Färöarna, säger Erika Hayfield som forskar om migration vid Färöarnas universitet. Hon har intervjuat personer som har valt att flytta från öarna och samtalen visar att i synnerhet kvinnor upplever  möjligheterna i regionen som begränsade. De söker sig utomlands för att studera, arbeta eller för att prova livet i en storstadsmiljö. Vissa beskrev också att de upplevde den färöiska kulturen som gammaldags, berättar Erika Hayfield.
– Från intervjuerna fick jag bilden att de söker ett mer öppet och tolerant samhälle, säger hon.

Rätt jobb måste skapas för att kvinnorna ska stanna

När unga väljer att flytta ökar andelen äldre och det tror Erika Hayfield kan ge stora problem i framtiden.
– Det är många samhällen i Norden som har en åldrande befolkning, men inte i den utsträckning som vi kan få se på Färöarna i framtiden. Om det fortsätter kommer vi inte att kunna upprätthålla välfärden om 40 år, säger hon.

På Färöarna finns en bred politisk medvetenhet om problemen som följer av att unga väljer att flytta, men jämställdhetsperspektivet lyser med sin frånvaro, menar Erika Hayfield.
– Politiker beskriver gärna att lösningen ligger i att skapa fler jobb, men det är inte så enkelt, säger hon och förklarar att det också har betydelse vilken typ av jobb som erbjuds och hur företagen rekryterar.
– Jag kan förstå att unga kvinnor har svårt att se en framtid i små samhällen med starkt fokus på traditionellt mansdominerade verksamheter som jakt, fiske eller industri. Det blir en manscentrerad kultur, säger hon, men tillägger att det går att förändra både vilka branscher som främjas och hur olika branscher uppfattas.
– Jag tror att fiskeindustrin skulle kunna locka unga högutbildade kvinnor tillbaka till Färöarna, men det måste finnas en vilja inom branschen och hos politikerna, säger hon.

Erika Hayfield upplever att många inte riktigt vill se allvaret i att i synnerhet kvinnor söker sig bort. Om politikerna vill främja en befolkningsökning är jämställdhetssatsningar nödvändiga, tror hon, och får medhåll från isländska Kristín Ástgeirsdóttir, direktör för Islands jämställdhetscentrum. Hon är samordnare för den jämställdhetskonferens som Nordiska ministerrådet arrangerar i Torshamn, Färöarnas huvudstad, den 27-28 maj. Konferensen sätter fokus på jämställdheten inom arbetsliv och politik på Färöarna med teman som deltidsarbete, arbetsmarknaden i glesbygdsområden och jämställdhet inom familjen. Konferensens deltagare kommer från hela Norden och Kristín Ástgeirsdóttir ser fram emot många intressanta samtal.
– Det ska bli spännande att höra om olika erfarenheter och idéer. Det är en jätteviktig konferens. Det finns ett stort behov av att diskutera jämställdhetsfrågor på Färöarna, säger hon.

Färöarnas jämställdhetspolitik måste uppdateras för att bryta trenden

Både Kristín Ástgeirsdóttir och Erika Hayfield menar att jämställdhetspolitiken på Färöarna har halkat efter övriga Norden. Det syns till exempel på den stora andelen deltidsarbetande kvinnor och på mäns låga uttag av föräldraledighet. År 2010 jobbade 19 procent av de yrkesarbetande männen deltid (mindre än 35 timmar i veckan). Siffran för kvinnor var 66 procent, enligt databasen Hagstova. Statistik över uttaget av föräldraledighet visar att män tog ut 6 procent av dagarna år 2013, enligt myndigheten Barsilsskipanin.

Erika Hayfield framhåller att Färöarnas specifika politiska och geografiska förutsättningar innebär särskilda utmaningar för jämställdhetsarbetet.
– Många män arbetar inom den norska fiskeindustrin och är bortresta långa perioder i sträck. Det är svårt att ha en jämställd relation när ens partner inte ens är hemma, säger hon. Hon förklarar vidare att Färöarnas välfärdssystem också har ett starkare fokus på familjen jämfört med de skandinaviska länderna vilket innebär att färöiska kvinnors omsorgsansvar ofta är tyngre. Familjen ska fungera som socialt skyddsnät och den grundsynen gör till exempel gör att äldre personer kan nekas plats på äldreboende om familjen anses kunna stå för omsorgen.
– Det finns fall där äldre har blivit nedflyttade på väntelistan för att de har en dotter. Det har väckt stark kritik från den feministiska rörelsen, säger Erika Hayfield.
Hon konstaterar också att Färöarnas välfärdssystem och familjepolitik i synnerhet drabbar samkönade par, som med nuvarande regler inte har möjlighet att ingå äktenskap eller partnerskap. Hur vanligt det är att homo- eller bisexuella väljer att flytta från Färöarna kan hon inte svara på, men hon vet att vissa känner sig tvungna att leva någon annanstans.
– Jag har pratat med par som har registrerat partnerskap i Danmark och som inte vill flytta tillbaka eftersom deras partnerskap inte erkänns här, säger hon

Både de geografiska och de politiska förhållandena på Färöarna skiljer sig delvis från andra delar av Norden, men mönstret att kvinnor flyttar till mer tätbefolkade områden är inte unikt. På senare år har frågan uppmärksammats i glesbygdsområden över hela Norden.
– Vi ser det här överallt. Kvinnor reser till städer och män blir kvar, säger Kristín Ástgeirsdóttir.
Hon ser ett samband mellan kvinnors utflyttning från glesbygden och kvinnors överrepresentation inom högre utbildning och sambandet bekräftas på sätt och vis genom Erika Hayfields intervjuer. De flesta som hon har pratat med säger att de flyttade från Färöarna för att studera.
– Det verkar som att män har lättare eller är mer benägna att hitta jobb som inte kräver högre utbildning, säger Kristín Ástgeirsdóttir.
– Traditionellt har glesbygdens kvinnor jobbat i hemmet, men nu vill de någonting annat och det har deras hemorter inte kunnat möta.