– Jag tror att det börjar gå upp för de flesta att det lönar sig att engagera män i jämställdhetsarbetet, säger den norska maskulinitetsforskaren Jørgen Lorentzen.
För sex år sedan satt han i den norska manspanelen, som hade i uppdrag skapa debatt kring män och jämställdhet. Panelen hade initierats av jämställdhetsministern och var den första i sitt slag i Norden. Där satt politiker, representanter från näringslivet, skribenter och debattörer.
– Det var en märklig och häftig situation. Det är otroligt sällan som män från helt olika miljöer träffas i grupp och diskuterar jämställdhet. Det finns fortfarande en stark uppfattning om att jämställdhet är någonting som bara angår kvinnor, säger han.

Panelen tog upp ämnen som socialisering, faderskap och våld. När Jørgen Lorentzen bläddrar i panelens slutrapport förvånas han över hur bra resultatet blev.

– Vi lägger fram en del konkreta förslag som absolut är möjliga att genomföra, säger han, fast tyvärr tycker han inte att panelens arbete fick några direkta politiska effekter.
– Det var vi själva som tog initiativ till att skriva slutrapporten och våra rekommendationer togs inte riktigt upp av politikerna, säger han.

Livaktig mansrörelse i Finland

Sedan den norska panelen upplöstes år 2008 har mäns roll i jämställdhetsarbetet stått i fokus för flera regeringsledda satsningar i de nordiska länderna. År 2011 tillsattes en särskild arbetsgrupp på Island och för ungefär ett år sedan publicerade de sin slutrapport. I Sverige presenterades nyligen den statliga utredningen Män och jämställdhet och för bara några dagar sedan publicerades halvtidsrapporten till en motsvarande utredning i Finland.
Efter en snabb jämförelse konstaterar Anders Ahlbäck, maskulinitetsforskare vid Åbo Akademi, att den finska och den svenska utredningen liknar varandra på många sätt. De lyfter fram ungefär samma teman, som mäns möjligheter att förena arbete och familjeliv, pojkars skolprestationer, mäns våld, den könssegregerade arbetsmarknaden och mäns risktagande. Fast Anders Ahlbäck ser också vissa skillnader. Den finska utredningen har ett starkare arbetsmarknadsfokus medan den svenska utredningen ägnar mer uppmärksamhet åt frågor som rör etnicitet och sexualitet.

Anders Ahlbäck upplever också att den finska utredningen är mer inriktad på mäns utsatthet för diskriminering inom till exempel sjukvården och vid vårdnadstvister.
– Jag tycker mig se ett avtryck av Finlands livaktiga mansrörelse, säger han och berättar att rörelsen har formerats kring en uppfattning om att det finns en brist på medvetenhet kring frågor som är viktiga för män.
Till en början uppstod rörelsen nog som en reaktion mot den feministiska rörelsen och jämställdhetsarbetets fokus på kvinnor, tror Anders Ahlbäck. Fast i dagsläget tycker han inte att det går att förkasta rörelsen som antifeministisk.
– Det är att göra det för enkelt för sig. Rörelsen har utvecklats och mognat. Den lockar en ny grupp av aktivister som har insett att jämställdhet är någonting som handlar om dem, säger han.

Behövs praktiskt förändringsarbete

Anders Ahlbäck följer den finska utredningens arbete med stort intresse, men han tycker också att Finland, och kanske hela Norden, behöver praktiskt förändringsarbete och politiska reformer.
– Många verkar uppleva det som att jämställdhetsarbetet har kört fast. Det förs diskussioner och det kommer utredningar och det är bra, men det ska genomföras också, säger han.
Han beskriver det som att Sverige, Norge och Island går före i jämställdhetsarbetet generellt och även kring frågor som rör män och maskuliniteter.

Steen Baagøe Nielsen, som forskar vid Roskilde universitet, instämmer.
– Danmark har aldrig gjort någon mansutredning och det tycker jag är synd. I Sverige och Norge har vetenskapliga studier bidragit till att föra fram en kunskapsbaserad debatt om genusfrågor, säger han.

Normer hindrar män i Danmark

Efter det norska försöket med en manspanel inleddes en liknande satsning i Danmark. Regeringen tillsatte en panel, men där ingick inga genusforskare eller genusvetare vilket gjorde att satsningen kritiserades från forskarhåll. Senare tog ett 30-tal forskare i stället initiativ till en egen panel som diskuterade ämnen som familj, pappaledighet och pojkar i skolan.
– Vi behöver en skärpt debatt, men den måste baseras på forskning, säger Steen Baagøe Nielsen.

– I Danmark har vi ingen debatt om normkritik och ingen bred förståelse för strukturell ojämlikhet. Det är dåligt med radikalitet och grundläggande kunskap i jämställdhetsfrågorna, fortsätter han.
Han upplever att det saknas politisk vilja kring jämställdhetsfrågor i Danmark. Samtidigt konstaterar han att många unga män har tröttnat på de snäva normerna kring maskulinitet, så det är fel att säga att det inte händer någonting.
– Många vill ta ut en större del av föräldraledigheten, men det anses inte legitimt på deras arbetsplatser. På samma sätt anses det inte legitimt för män att jobba inom kvinnodominerade yrken. Det finns många hinder för män som vill utmana normerna och därför är det nödvändigt med politiska initiativ, säger han.

Steen Baagøe Nielsen lyfter pojkars anti-pluggkultur, våld i mäns livssammanhang och relationer samt fäders reella möjligheter att vara hemma med sina små barn som särskilt viktiga frågor för politikerna att adressera. Dessa teman lyfts fram som centrala av alla forskare som intervjuas i den här artikeln.
– Pappa kan inte vara som en satellit som far in och ut ur hemmet. Ett aktivt och omsorgsfullt faderskap skulle ge ökad livskvalitet för både män och barn, säger Jørgen Lorentzen, som satt i den norska manspanelen.
Han är övertygad om att både män och kvinnor måste engageras för att jämställdhetsarbetet ska komma framåt.
– Det är egentligen ganska självklart, men det tog lång tid för oss att inse det, säger han.