I Finland dödas i genomsnitt 21 kvinnor per år av sin partner. I Sverige ligger siffran omkring 17 och i Norge något lägre.
– En bra riskbedömning kan rädda liv så det här är jätteviktigt, säger Helena Ewalds, utvecklingschef på Institutet för hälsa och välfärd i Finland.

Hon har lett projektet Riskbedömning vid parrelationsvåld i Norden och i början av april publiceras slutrapporten Riskbedömning av partnervåld – erfarenheter och utmaningar i de nordiska länderna. Där beskrivs de två vanligaste riskbedömningsmetoderna i Norden och hur de används, fast enligt Helena Ewalds använder många myndigheter inte någon metod alls.
– Vissa tycket att det redan ingår i deras professionalitet att hantera frågorna, men det räcker inte. Myndigheterna behöver de här hjälpmedlen, säger hon.

Olika metoder används i de nordiska länderna

Under projektet har representanter från ansvariga myndigheter i olika nordiska länder träffats för att diskutera de olika metoderna och utbyta erfarenheter.
Finland använder framför allt metoden MARAC (Multi-Agency Risk Assessment Conferences) medan Sverige och Norge främst använder SARA (Spousal Assault Risk Assessment). Vissa länder växlar mellan olika metoder och det är egentligen inte så att den ena är bättre än den andra. Den största skillnaden mellan metoderna är att SARA sätter fokus på förövaren medan MARAC sätter fokus på offret.

SARA lämpar sig väl inom polisen, men med den metoden kan man bara fånga upp de fall som kommer till polisens kännedom.
– Det är viktigt att även socialtjänsten och sjukvården gör riskbedömningar och då lämpar sig MARAC bättre, säger Helena Ewalds.
Med den metoden arbetar man i multiprofessionella arbetsgrupper och bedömningar görs med hänsyn till offrets säkerhet. I MARAC ingår inte enbart riskbedömningen utan också planering och uppföljning av skyddsåtgärder.
För att identifiera våldet tycker Helena Ewalds att sjukvårdspersonal och socialarbetare rutinmässigt borde ställa frågor om upplevelser av våld på samma sätt som man frågar om användandet av tobak eller alkohol.
– Att börja prata om det är ett viktigt första steg, säger hon.

Under de senaste tio åren tycker hon att de nordiska länderna har blivit bättre på att hantera frågor som rör våld i nära relationer, men förändringarna sker ”med små myrsteg”.
Hon tycker att arbetet mot våld i nära relationer behöver struktureras upp. Det behöver bli tydligare hur arbetet ska utföras och vilken myndighet som bär det huvudsakliga ansvaret. Att detta fortfarande är oklart blev tydligt i projektets inledande fas, då ansvariga myndigheter skulle kontaktas.
– Det är inte så tydligt i alla länder vilka som egentligen koordinerar det våldsförebyggande arbetet. Frågan ligger fortfarande främst hos frivilligorganisationer, säger Helena Ewalds.

Obs: Texten uppdaterades 09.04.2014 med länk till den färdiga rapporten.