– Sverige, Norge och Finland följer en nordisk modell som innebär att jämställdhetspolitiken präglas av en relativt stark lagstiftning och institutionell förankring. Danmark skiljer sig däremot åt med en svagare politik, säger Mari Teigen, sociolog och forskningsledare vid Institutt for samfunnsforskning i Oslo.

Maria Carbin är forskare vid Umeå universitet och ingick i forskarteamet för EU-projektet Quing, Quality in Gender and Equality Policies, som pågick mellan 2006 och 2011. Hon har bland annat analyserat danska policydokument när det gäller jämställdhet.

– Danmarks jämställdhetspolitik liknar mer den som förs i övriga Europa. Den har varit lågt prioriterad och åtgärder har vidtagits snarare som en reaktion på direktiv från EU och FN än utifrån en egen politik.

Det var till exempel först efter kritik från EU-kommissionen som Institut for Menneskerettigheder 2011 fick i uppdrag att arbeta med likabehandling mellan könen. Fram till dess saknades en oberoende myndighet med ansvar för den frågan.

Danmark saknar stark kvinnorörelse

Maria Carbin menar att kön inte har politiserats i Danmark på samma sätt som i till exempel Sverige. Feminism har litet utrymme i debatten och begrepp som könsmaktordning existerar inte.
– En svag kvinnorörelse och politiska partier som inte har haft några kvinnoförbund sedan 1970-talet kan också ha bidragit till att jämställdhetsfrågor inte stått högt på dagordningen, säger Maria Carbin.
Quing-projektet och Maria Carbins forskning avslutades före regeringsskiftet 2011 när den socialdemokratiska regeringen kom till makten i Danmark och väckte förhoppningar om en mer aktiv jämställdhetspolitik.

Karen Sjørup, som forskar vid Roskilde Universitet om bland annat jämställdhet, menar att förhoppningarna inte har infriats. – Vi har en ny jämställdhetsminister som ansvarar även för kyrkofrågor. Han har hittills engagerat sig mycket i samkönade äktenskap och i männens situation, men annars har det inte hänt så mycket.

Hög sysselsättning bland kvinnor och väl utbyggd barnomsorg gör att Danmark ofta hamnar högt i internationella jämförelser av jämställdhet. Högutbildade kvinnor börjar synas på högre poster i näringslivet, men Karen Sjørup menar att det ger en felaktig bild av kvinnornas situation på arbetsmarknaden.

– De flesta kvinnorna är lågavlönade och har inte universitetsutbildning. Det finns också en löneklyfta mellan kvinnor och män som beror på att kvinnodominerade yrken värderas lägre än traditionellt manliga yrken. Den klyftan gör regeringen ingenting åt och den syns inte heller i internationella rankningar.

Karen Sjørup bekräftar att Danmark saknar en stark kvinnorörelse, men berättar om flera aktiva nätverk som trycker på för förändringar och arbetar med konkreta projekt för jämställdhet.
– Nätverken blir i stort sett ignorerade av regeringen och projekten får inga statliga bidrag, konstaterar Karen Sjørup.

Den isländska glasklippan

I Island kom fler kvinnor in i politiken i kölvattnet efter den ekonomiska kollapsen. Andelen kvinnor i det isländska parlamentet, alltinget, ökade i valet 2009 från 32 till 43 procent och Island fick för första gången en kvinna som statsminister.

Thorgerdur Einarsdóttir, som är professor i genusvetenskap vid Islands universitet, menar att den ekonomiska krisen, men framför allt Socialdemokraternas och Vänstern de grönas valseger förklarar varför det skedde just 2009.

– I Island är det, liksom i andra länder, en tydlig tendens att rödgröna partier har fler kvinnor på sina listor än de borgerliga. Efter de borgerliga partiernas seger i det senaste valet i april 2013 har andelen kvinnor i alltinget sjunkit något.

Kvinnornas representation i politiken är förklaringen till att Island de senaste fyra åren legat på första plats i Global Gender Gap, som jämför jämställdheten i 134 länder. Men Thorgerdur Einarsdóttirs forskning visar att även om kvinnorna formellt har fått ökad makt så är processen tvetydig.

– Den långtgående liberaliseringen på Island har lett till en jämställdhetsparadox. Samtidigt som kvinnorna fått större utrymme i det offentliga livet har en maktförskjutning skett från politiken till marknaden som gör att deras inflytande minskar.

Isländska forskare talar också om glasklippan, ett begrepp som innebär att kvinnor får höga poster i politiken och arbetslivet i svåra tider och därför utsätts för större risk att misslyckas.
– Efter den ekonomiska kollapsen utsågs en kvinna till statsminister och fick den svåra uppgiften att sanera ekonomin, men efter en mandatperiod har hon inte längre väljarnas förtroende, säger Thorgerdur Einarsdóttir.

Hon konstaterar att jämställdhetsfrågor inte fått något utrymme alls i årets valrörelse men att den avgående rödgröna regeringen genomförde en hel del åtgärder för ökad jämställdhet. Jämställdhetsintegrering av statsbudgeten, förbud mot stripklubbar, en sexköpslag efter svensk modell och könskvotering i bolagsstyrelser efter norsk modell är några av dem.
– Om man vill vara kritisk kan man konstatera att det framförallt handlar om symboliska frågor. Det är åtgärder som inte varit kostsamma att genomföra och som i brist på sanktioner tyvärr inte alltid efterlevs, säger Thorgerdur Einarsdóttir.

Bra politik men brister i genomförandet

Mari Teigen i Oslo är en av tolv forskare som arbetat med en uppmärksammad utredning om jämställdhetspolitiken i Norge som resulterat i rapporterna Struktur för jämställdhet 2011 och Politik för jämställdhet 2012.

Utredningens mandat har varit brett med fokus på kön, klass och etnisk tillhörighet. Mari Teigen menar att arbetet har präglats av nytänkande i både analyser och förslag på åtgärder.
– Den viktigaste slutsatsen är att jämställdhetsintegrering inte fungerar så som man tänkt. Flera internationella studier pekar i samma riktning. Jämställdhetspolitiken kan vara bra men det brister i genomförandet.

När utredningen överlämnades beskrev dess ordförande Hege Skjeie, professor vid Oslo universitet, jämställdhetsintegrering som de maktlösas strategi och menar med det att strategin kräver att folk som själva inte har jämställdhetskompetens integrerar ett jämställdhetsperspektiv i allt de gör. Jämställdhetsfrågor får dessutom ständigt konkurrera med andra frågor som respektive myndighet eller förvaltning ansvarar för.

För att råda bot på bristerna i genomförandet menar utredarna att det behövs en bättre styrning av jämställdhetspolitiken.
– Vi föreslår att departementet som ansvarar för jämställdhetsfrågor stärks med en myndighet, ett regionalt direktorat, som fördelar medel och får ett övergripande nationellt ansvar, berättar Mari Teigen.

Utredningen konstaterar stora brister när det gäller jämställdheten i politiken, utbildningssystemet och arbetslivet och tar också upp behovet av skydd mot trakasserier och våld. På varje område föreslås konkreta åtgärder.

– Vi har försökt föreslå åtgärder som inte prövats tidigare, säger Mari Teigen.
Utredningens tolv forskare hade inga bindningar till arbetsmarknadens parter. Det, menar Mari Teigen, gjorde dem friare att utforma åtgärder. Samtidigt innebär det att parterna inte är förpliktigade att genomföra åtgärderna.

– Där har den svenska Delegationen för jämställdhet i arbetslivet en fördel. Den har en bredare sammansättning och arbetet förankras bättre från början.

Artikeln är från tidningen Genus nr 1/2013.