Sociologen och organisationsforskaren Mathias Wullum Nielsen, som lade fram sin doktorsavhandling i juni, har ägnat sin doktorandtid åt att forska om jämställdhet i akademin. Som studieobjekt har han framför allt använt sitt eget lärosäte, Århus universitet i Danmark, men han har också gjort jämförelser mellan Danmark, Sverige och Norge. De skandinaviska länderna skiljer sig åt, både i fråga om diskussion och praktik och vad gäller konkreta åtgärder för ökad jämställdhet i forskarvärlden, konstaterar han.

– Danmark är mer försiktigt än Norge och Sverige i att tala om jämställdhet som en rättighetsfråga, säger Wullum Nielsen. Man argumenterar hellre utifrån ett nyttoperspektiv: organisationer som inte släpper fram kvinnor utnyttjar inte hela sin potential och klarar sig sämre i konkurrensen. Danmark använder sig också följdriktigt av ett snävare spann av åtgärder på området.

Även mellan Norge och Sverige syns skillnader, berättar han. I Norge har mycket av jämställdhetsarbetet varit inriktat på strukturella åtgärder för att främja kvinnor i akademin; i Sverige ligger fokus istället i större utsträckning på att förändra organisationskulturer.

– Danmark inspireras av Sverige och Norge. Samtidigt är den danska diskussionen i stor utsträckning kvar i tanken att jämställdhet är något som specifikt rör kvinnor, och att jämställdhetsinsatser består i att utrusta kvinnor med kvalifikationer som de saknar och behöver för att lyckas.

Öppen rekrytering för syns skull?

I en aktuell artikel i Nature (24 sep 2015) rapporterar Wullum Nielsen resultaten från en annan av sina studier, som gäller rekrytering av seniora forskare vid Århus universitet. Under tioårsperioden 2004–2013 anställdes omkring 20 procent av professorer och associate professors utan öppen utlysning av tjänsten, enligt hans genomgång. Till en betydande andel av de tjänster som utannonserades fanns dessutom bara en kandidat – något som väcker misstankar om att det öppna förfarandet ibland är för syns skull.

Undersökningen visar också att obalansen mellan könen är betydligt större vid slutna rekryteringar än öppna: 23 procent kvinnor sökte till de professurer som utlystes öppet, medan bara 12 procent av de sökande var kvinnor när rekryteringen sköttes informellt, utan öppen utlysning.

– Jag är mycket intresserad av forskarvärldens idé om meritokrati, säger Mathias Wullum Nielsen. Så fort insatser för ökad jämställdhet i akademin föreslås så kommer motargumentet att sådana åtgärder slår mot grundvalarna i forskningen genom att åsidosätta meritokratin. Därför ville jag se hur det verkligen går till.

Organisationen behöver ta itu med problemen

Det mest överraskande är inte att problemen existerar utan att utvecklingen ser ut att gå åt fel håll, poängterar han. Såväl ansvarig minister som universitetet självt har signalerat att öppen rekrytering ska vara grundregeln – ändå ökade andelen informella rekryteringar under den undersökta tioårsperioden – från 8 procent under den första halvan av perioden till 30 procent under den andra. Och Århus är långt ifrån ensamt om problemen – en nyligen gjord genomgång visar på liknande mönster vid flera andra danska universitet.

– Det kan finnas goda skäl till att tjänster tillsätts utan öppen utlysning, men när det rör sig om en så här stor andel tyder det på att organisationen behöver ta itu med problemen, säger Mathias Wullum Nielsen.

Att informell rekrytering ofta missgynnar kvinnor är känt sedan tidigare, konstaterar han. Dels tenderar manliga chefer att premiera kandidater som liknar dem själva, dels blir kvinnliga forskare mindre synliga för beslutsfattare då de generellt har svagare band till makten i forskarvärlden.

I sin avhandling har Mathias Wullum Nielsen också undersökt hur bibliometri som mått på forskares individuella meriter påverkar jämställdheten.

– Jag har tittat närmare på det danska systemet Den Bibliometriske Forskningsindikator, BFI. Mätt i citeringsgrad är manliga och kvinnliga forskare lika framgångsrika, enligt min studie av Århus universitet. Därför kunde man förvänta sig att de också skulle ligga på samma nivå i BFI, men där får män i snitt högre resultat per publicerad artikel. Orsaken är framför allt att männen publicerar sig i tidskrifter som ger högre poäng, säger han.

Bättre att läsa istället för att räkna?

En tänkbar förklaring till denna skevhet är att rankningen av olika tidskrifters tyngd, som styr poängsättningen i BFI, varit mer välvillig till forskningsområden med tydlig manlig prägel. Att den kvinnliga representationen varit låg i de kommittéer som gjort bedömningarna är känt, påpekar Mathias Wullum Nielsen.

– Det är en vanlig tanke att det är bra för jämställdheten att mäta i organisationen. Med objektiva siffror, svart på vitt, är det lättare att visa på missförhållanden och hävda sin rätt. Men så enkelt är det inte. Om bedömningskriterierna formuleras utifrån den dominerande gruppens egenskaper så kommer resultaten tvärtom att hjälpa till att vidmakthålla den rådande obalansen.

Mathias Wullum Nielsen tycker att det är problematiskt att bibliometri fått så stor betydelse i bedömningen av enskilda forskares prestationer. I synnerhet när det gäller forskare i början av sin karriär har faktorer i omvärlden stor betydelse för hur många bibliometriska poäng man hunnit samla ihop, och det vore rimligt att bedöma forskarens potential på något annat sätt – till exempel genom att läsa deras publiceringar istället för att räkna dem.

Mathias Wullum Nielsens avhandling heter New and Persistent Gender Equality Challenges in Academia. Han kommer de närmaste två åren att forska vid Stanford University, hos professor Londa Schiebinger.

– Jag kommer framför allt att ägna mig åt frågor om hur jämställdhet i akademin påverkar forskningens innehåll och den kunskap som produceras, säger han.