De första tjejgrupperna bildades på Åland för omkring 20 år sedan. Nu finns även killgrupper och metoden har spridits till Baltikum, Östeuropa och Kaukasus. Grundidén är att skapa ett demokratiskt och icke-hierarkiskt samtal mellan en liten grupp ungdomar och deras ledare. Arbetet har delvis olika funktion i olika länder, men grundidén är alltid den samma, förklarar Justina Donielaite.
– Vi vill uppmuntra till kritiskt tänkande och ge ungdomar styrka att fatta egna beslut och hantera konflikter.

Hur skiljer sig arbetet mellan olika länder?
– I Litauen används metoden för att motverka sexslaveri och vissa deltagare är offer för människohandel. Vissa grupper i Litauen fokuserar särskilt på tjejer med intellektuella funktionsnedsättningar eftersom de löper extra hög risk att utsättas. I de nordiska länderna är syftet oftast att främja jämställdhet och förebygga våld.

Ni samarbetar med organisationer i icke-demokratiska länder. Har ni stött på några problem?
– I Kaliningradområdet i Ryssland har det varit en utmaning att få ledarna att förstå att ungdomarna själva ska bestämma vilka ämnen som ska tas upp. De litar inte riktigt på att ungdomarna kan komma med relevanta frågor och det är kanske inte så konstigt i länder där mycket styrs ovanifrån. I en del länder, som Azerbajdzjan, har det varit en utmaning att alls lyckas etablera detta som en fritidsverksamhet för tjejer eftersom de traditionellt sett bara får röra sig mellan hemmet och skolan.

Finns det ämnen som är svåra att ta upp i vissa länder?
– Ja, i vårt ryska metodmaterial har vi varit tvungna att ta bort kapitlet om hbt-personers rättigheter. Annars skulle metoden inte alls kunna användas där. Många ledare känner sig överlag osäkra på hur de ska prata om sexualitet så där behöver vi fortbildning. Många unga tjejer tror att de måste ställa upp på sex även om de inte känner för det, så det är ett väldigt viktigt ämne.

De flesta har nog hört talas om arbetet med tjejgrupper, men hur fungerar killgrupperna?
– Från början hade vi bara tjejgrupper men för några år sedan började killar själva höra av sig och fråga efter grupper. Det räcker inte att bara stärka tjejer. Killar begränsas också av normerna, men tyvärr har vi svårt att hitta män som vill vara ledare. Det är viktigt att tjejer och killar träffas i separata grupper eftersom föreställningar kring genus gör att de tvingas att relatera till helt olika ideal. I blandade grupper är också risken större att deltagarna känner en press att bete sig enligt normerna.

Ni fick medel från Nordisk stödordning 2013 för ett nätverksbyggande projekt. Vad är det ni ska göra?
– Vi ska arrangera en programpunkt under Nordiskt forum. Vi vill lyfta behovet av genusperspektiv i arbete med unga och metoden med tjej- och killgrupper. Vi som jobbar med grupperna har också mycket att lära av varandra och vi behöver arbeta gemensamt för att sprida och kvalitetssäkra metoden. Det är viktigt att jämställdhetsperspektivet fortsätter att vara centralt, annars riskerar grupperna att befästa normer i stället för att utmana dem.

Den här artikeln berättar om ett av de projekt som fått medel från Nordisk Jämställdhetsfond.