Det isländska ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet arrangerade 26 augusti en konferens i Reykjavík för att fira 40-årsjubileet av samarbetet kring jämställdhetspolitiken.

– Vi kan vara stolta över att ingen annanstans i världen kan man mäta jämställdhet som i Norden. Det sa Islands jämställdhetsminister, Eygló Harðardóttir, när hon öppnade konferensen.

Sedan 1974 har representationen av kvinnor och män i politiken jämnats ut i de flesta nordiska länder. Kvinnors inträde i högre utbildning, utbyggd barnomsorg och föräldraförsäkring har lett till att kvinnor yrkesarbetar i betydligt högre grad i Norden jämfört med andra europeiska länder. Samtidigt är arbetsmarknaden fortfarande starkt könssegregerad och i näringslivets topp är mansdominansen stor.

Margot Wallström, tidigare EU-kommissionär och FN-representant för bevakandet av kvinnors utsatta situation i krigs- och konfliktzoner, var en av talarna. Hon var under 1990-talet minister i flera socialdemokratiska regeringar i Sverige.

Stor förändring av mansrollen

– Jag känner igen mycket av dagens utmaningar från min tid som minister. Då fokuserade vi i jämställdhetspolitiken på politisk representation, arbetsmarknad, utbildning och mäns deltagande i jämställdhetsarbetet. Just mansrollen är nog det område där det har hänt mest under 40 år. Det har funnits ett befria mannen-perspektiv som har förändrat synen på att vara man.

Islands tidigare president, Vigdís Finnbogadóttir, noterade att det deltog fler män i konferensen än vad det gjorde på liknande konferenser för 20 år sedan.

– Då frågade vi ”var är männen?”. Därför vill jag säga tack till er män som är här idag.

Men hon menade samtidigt att kvinnors möjlighet till makt och inflytande undermineras därför att kvinnor inte har tillträde till medier, förväntas lägga stor tid på sitt utseende och har huvudansvaret för familj och hem.

– Kvinnor och män har inte lika möjligheter att använda sina medborgerliga rättigheter.

Margot Wallström konstaterade att kvinnor fortfarande är hemma med barn betydligt mer än män trots att de nordiska länderna på olika sätt har försökt få ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen.

– Vi har en generös föräldraförsäkring, men män tar inte ut så mycket som vi skulle önska. Det har med ekonomi att göra, men också attityder. Hur ska vi då förändra ett samhälle? Genom lagstiftning, förändrade attityder, reformpolitik av skatte- och försäkringssystem och positiv särbehandling. Ibland måste man ta till kvotering för att få till en förändring som annars skulle ta decennier eller aldrig ske.

Ingen mirakelkur

Island är det land som har gått längst vad gäller kvotering av föräldraledighet genom att tredela ledigheten. Sociologen Ingólfur V. Gíslason har följt effekterna av den isländska ordningen och kan konstatera att männen fått en närmare relation till sina barn och att de tar mer ansvar för familj och hem än tidigare. Däremot är det svårare att se förbättringar för kvinnor på arbetsmarknaden.

– Vi kan inte ännu se någon förändring i löneskillnader på grund av kvoteringsordningen. Det är fortfarande en överväldigande majoritet av dagarna som tas ut av kvinnor. Så vi kan inte se att det är en mirakelkur på det sättet.

Kerstin Alnebratt, föreståndare för Nationella sekretariatet för genusforskning i Sverige, ville sätta fokuset på män i jämställdhetsarbetet i perspektiv.

– Vi säger att vi vill att männen måste med och blir frustrerade när de inte fattar det. Det är klart att det är bra om både kvinnor och män är engagerade. Men fokuset på män riskerar att dölja att vi aldrig hade haft den förändring vi sett om vi inte hade haft starka kvinnoorganisationer som har drivit frågorna framåt.

Behov av tillgänglig kunskap

I alla nordiska länder finns institutioner som dokumenterar och förmedlar forskningsbaserad kunskap om jämställdhet. Auður Styrkársdóttir, direktör för det kvinnohistoriska arkivet i Island, lyfte fram det som en styrka för det nordiska jämställdhetssamarbetet.

– Jag vill påstå att vi inte hade kommit så långt om vi inte hade haft denna forskning. Om det nordiska samarbetet ska ha någon roll i framtiden så finns det fortfarande ett stort behov av mer forskning.

Nina Groes, direktör för KVINFO i Danmark, instämde.

– När vi pratar om jämställdhet skapas det ofta känslor eftersom det berör personliga frågor. Därför är det viktigt att vi har kunskap som sätter saker i ett sammanhang. Vi behöver inte bara forskning utan också forskning som är tillgänglig och kommuniceras.

– Vi behöver forskningsbaserad kunskap, men vi behöver också politiker som vill använda den. Det försöker vi åstadkomma genom att bjuda in dem till olika arrangemang, sa Minna Kelhä, utvecklingschef för Minna – Centret för jämställdhetsinformation i Finland.

Finns samarbetet?

Behovet av politiskt engagemang och nödvändigheten av att bryta den nordiska konsensuskulturen var teman som flera medverkande i konferensen lyfte. Kerstin Alnebratt menade att forskningens roll är att vara en kritisk blick, även om det kan skapa dålig stämning.

– Vi diskuterar det nordiska jämställdhetssamarbetet som om det fanns. Men är det så? Det är ju bara en jämställdhetsminister här idag. Det är märkligt att vi fortfarande efter 40 år vet så lite om varandra. Vi har bytt fokus mot det europeiska samarbetet. Vi har också gått åt lite olika håll i Norden. Vi tänker att det nordiska samarbetet är något vi är överens om, men vi talar inte om det.

Hege Skjeie, professor i statsvetenskap vid Oslo universitet, menade att tydliga skillnader kan leda framåt.

– Ju mer konsensus som finns kring jämställdhetpolitiken desto mindre händer det. När konkurrensen mellan partierna ökar om att definiera jämställdhetspolitiken leder det framåt och mobiliserar. Det kan vi se i Sverige kring det politiska partiet Feministiskt initiativ.