En viktig fråga för jämställdhetsministrarna i Norden är att vidta åtgärder för att få invandrarkvinnor i arbete. I den offentliga debatten kommer ofta graden av sysselsättningen upp, och vikten av att få så många migranter som möjligt i arbete. Paulina de los Reyes är professor i ekonomisk historia och har gjort studier som berör kön och etnicitet på arbetsmarknaden. Hon menar att vi idag ser en utveckling där arbetsvillkoren fragmenteras allt mer. De som drabbas värst av detta är människor som anses vara utanför normen för vad som är en idealarbetskraft.
– Sedan 1990-talet och framåt har fragmenteringen i arbetslivet bara ökat. Dagens unga vet knappt att betald semester är en rättighet. Det finns ”sms-anställningar” som bygger på att du ska vara tillgänglig jämt och dyka upp när du får ett textmeddelande. Och om vi tittar på vilka som har dessa osäkra jobb, så spelar ålder, kön och invandrarbakgrund roll.

Paulina de los Reyes menar att arbetsvillkor och arbetsmiljö kan skilja sig markant även inom en och samma arbetsplats. Ett exempel är hennes egen, Stockholms universitet. Bland de som undervisar där finns en ganska stor andel tillsvidareanställda, men det är även vanligt med tidsbegränsade jobb, folk som har timlön eller är projektanställda. Sedan finns andra yrkesgrupper som arbetar vid lärosätet under helt andra villkor, som exempelvis lokalvårdare. De är inte anställda av universitetet, utan av en firma som upphandlats för sina tjänster.
– Den firman har sina egna arbetsvillkor. Lokalvårdarna jobbar på universitetet, men hur många av dem har kollektivavtal? Anställningsvillkoren påverkar i vilken grad du kan ha en röst och engagera dig för att ändra förhållanden. Villkoren påverkar även din livssituation, om du har möjlighet att skaffa hyreskontrakt, barn eller ha semester eller en anständig pension när du blir gammal, säger Paulina de los Reyes.

Vanligt med deltidsarbete

Att migranter får de minst attraktiva jobben på arbetsmarknaden i Norden är ingen tillfällighet. Snarare finns det en lång tradition av denna uppdelning, menar professorn. I Sverige började arbetskraftsinvandringen tidigare än i andra nordiska länder. Sverige var det enda landet som inte deltog i krig, vilket innebar att infrastrukturen var intakt och svenska företag kunde expandera snabbt. Få vet dock att arbetskraftsinvandringen till Sverige, fram till år 1955, framförallt bestod av kvinnor från andra nordiska länder.
– Under denna tid fanns fler kvinnliga migranter än svenska kvinnor på den svenska arbetsmarknaden. Det berodde antagligen på att svenska kvinnor i hög grad hade uppgifter på hemmaplan, exempelvis i familjejordbruket, säger Paulina de los Reyes.
När svenska kvinnor sedan kom ut på arbetsmarknaden var det framförallt i offentlig sektor, där det var vanligt med deltidsarbete. I början var skillnaden i sysselsättningsgrad stor mellan migrantkvinnor som arbetade i industrin och svenska kvinnor som arbetade inom det offentliga.
– På 1970-talet jämnades denna klyfta ut. Det kom en rad reformer som förbättrade möjligheten för svenska kvinnor att förvärvsarbeta. Till exempel togs sambeskattningen bort och barnomsorgen byggdes ut, säger Paulina de los Reyes.

“En vit, manlig elit har haft makten”

Under 1970-talet skedde även förändringar i arbetslivet, som gjorde att mycket industriproduktion i Sverige försvann utomlands. Enligt Paulina de los Reyes var människor med migrantbakgrund ett slags smörjmedel för den industriella övergången. Invandrade arbetare har ofta anställts i sektorer inom industrin som sedan flyttas utomlands, som exempelvis textilarbete.
– Den svenska modellen har byggt på att kvinnorna arbetat deltid och att migranterna agerat smörjmedel. Överenskommelser mellan kapital och arbete har gynnat vissa grupper, men försvagat andra. Besluten har tagits av arbetsgivarorganisationer och fackföreningar, där en vit, manlig elit haft makten, säger hon.

Enligt Paulina de los Reyes har det varit viktigt för den svenska fackföreningsrörelsen, allt sedan 1950-talet, att inte ha ett A och B-lag på arbetsmarknaden. Till skillnad från andra länder i Europa har Sverige fram till idag inte haft regler som formellt ger olika rättigheter till inrikesfödda jämfört med utrikesfödda, exempelvis genom gästarbetarsystem (som i Tyskland). Men informellt har det ändå skett: den svenska arbetsmarknaden är i dag både är könssegregerad och etnisk uppdelad.
– Talet om utanförskap ger en skev bild. I själva verket har arbetslivets organisering baseras på att göra skillnad mellan olika grupper. Denna sortering ger också möjlighet att ställa större krav på underordning på grupper som ses som ”avvikande” eller ”utanför” normen. Får man ett jobb som ung tjej eller migrant ska man vara tacksam. Detta gör det möjligt att exploatera dessa människor mer, att avkräva tacksamhet, och tystnad vid missnöje, säger hon.

Krävs en ny ordning

Hur uppnår vi då en schyst arbetsmarknad för alla? Enligt Paulina de los Reyes skapar instabiliteten och otryggheten en acceptans för mycket dåliga villkor. Hon menar att det krävs en ny ordning för att förändra detta. Ett intersektionellt perspektiv är en nyckel för att förstå att problemet inte finns hos olika grupper som står ”utanför”, utan i den ojämlikhet som skapas i arbetets organisering och som har en bakgrund i förändrade maktförhållanden mellan de anställda och arbetsgivare.
– Det jag kan se har fungerat historiskt är att organisera sig. Rättigheter som finns i arbetsavtalen är inte givna, de är produkter av kamp. Det behövs även att underordningen som idag finns på arbetsmarknaden avnormaliseras.