Under konferensen i Umeå 5-6 maj presenterades 30 papers om vitt skilda ämnen. Daniela Alaattinoglu berättade om sin forskning kring tvångssteriliseringar i Sverige. Studien jämför synen på steriliseringarna som utfördes med rasbiologiska argument mellan 1930- och 1970-talen med steriliseringarna av transsexuella, som utfördes fram till 2012. I de tidigare fallen har staten bett om ursäkt och betalat ut ekonomisk kompensation, men det har man inte gjort i de senare fallen.
– Grupperna kategoriseras olika och jag undrar vad det säger om deras olika position i samhället, sa Daniela Alaattinoglu under sin presentation.

Av de 63 000 personer som steriliserades med rasbiologiska argument var 93 procent kvinnor. Varför staten främst riktade in sig på kvinnor kan Daniela Alaattinoglu i dagsläget bara spekulera kring.
– Det skulle kunna bero på att kvinnor var mer tillgängliga för sjukvården i samband med till exempel graviditet men det är säkert inte hela sanningen. Det kan också handla om att man ville kontrollera kvinnors sexualitet.

Louise Langevin, professor vid Université Laval i Quebec, var en av konferensens långväga gäster. Hon berättade om sin forskning kring surrogatmödraskap, där hon undersöker spänningen mellan olika feministiska analyser. Surrogatmödrar ses aningen som sårbara och i behov av rättsligt skydd eller som aktörer som agerar utifrån egna intressen.
– Har de all information och alla möjligheter att förhandla? Har de verklig makt över situationen? Det är kärnfrågan, sa hon.

Under en av konferensens sessioner sattes fokus på familjen och välfärdsstaten. Där deltog Daniela Cutas och Elin Jonsson, från Umeå universitet, med sina delvis överlappande forskningsprojekt om normer kring familj och föräldraskap.

Daniela Cutas leder ett projekt som analyserar de etiska och politiska frågeställningarna kring assisterad befruktning. I projektet granskas argumenten kring vilka som ska godkännas som föräldrar i en tid när tillgången till assisterad befruktning ökar. Sexuella relationer privilegieras trots att barnalstrandet i de här fallen inte har med sex att göra, konstaterar hon.
– Kompisar eller ett syskonpar som vill ha barn ihop godkänns inte, men varför egentligen?

I Elin Jonssons forskning blir det särskilt tydligt att föräldrarna förväntas vara två – helst inte färre och absolut inte fler. Först i sommar blir det tillåtet för ensamstående att inseminera i Sverige och inget nordiskt land accepterar att ett barn har fler än två vårdnadshavare.