Det är fortfarande mäns filmer som visas på bio och tv i Norden. På Island var 94 procent av alla filmer som gick upp på bio under förra året regisserade av män. År 2015 var samma siffra 87 procent i Danmark och 86 procent i Sverige. Även när det gäller manusförfattande dominerar männen. I Sverige var andelen manliga manusförfattare 74 procent år 2016, på Island och i Danmark var siffran 84 procent.

Både granskningen och Stockholms feministiska filmfestival ingår i projektet ”Öka jämställdheten inom filmutbudet i Norden”. Det har fått medel från Nordisk jämställdhetsfond som administreras av NIKK. Stephanie Thögersen är festivalchef och kontaktperson för det nordiska fondprojektet.

Berätta om granskningarna, hur har ni gått tillväga när ni utfört dem?
– Vi har granskat alla filmer som hade premiär på bio i Sverige, Danmark och på Island under 2015 och 2016 och undersökt om filmerna hade en kvinnlig eller manlig regissör, manusförfattare, producent respektive huvudkaraktär. Vi har även granskat jämställdheten i filmutbudet på de största filmfestivalerna i de tre länderna och i Sverige har vi granskat filmutbudet på streamingtjänsten Netflix.

Hur ser skillnaderna ut mellan länderna?
– Filmutbudet är ojämställt i alla länder. Att Island hamnar så högt, med 94 procent manliga regissörer, kan ha att göra med att deras egen filmproduktion är mindre. De är mer utelämnade åt andra länders produktion.
I Danmark står danska filmer för nästan en tredjedel av alla filmer som visas på bio, jämfört med 17 procent i Sverige. Det betyder att Danmark skulle kunna få ett mer jämställt filmutbud om de började arbeta med den egna produktionen. Och där verkar danska och isländska filminstitutet ligga i startgroparna nu. Kanske har vi varit en bidragande blåslampa!

Hur bra är vi egentligen på jämställdhet i film i Norden?
– I Sverige har vi kommit långt med att jämställa filmbranschen. Här fördelas filminstitutets medel i princip jämställt mellan kvinnor och män. Förhoppningsvis kan filminstituten i de nordiska länderna gadda ihop sig och gemensamt arbeta för ökad jämställdhet i den nordiska filmproduktionen och filmutbudet. Om alla nordiska länder beslutade sig för att öka andelen filmer gjorda av kvinnor på biograferna skulle det kunna ge viss effekt. Inte bara här, utan även för den europeiska och internationella filmmarknaden.

Vad kan de nordiska länderna lära sig av varandra på detta område?
– Det har gjorts en massa intressant arbete för jämställdhet inom film på olika områden i Norden. Svenska filminstitutet var först med kartläggningar och tydliga jämställdhetsmål, och nu är som sagt även Danmark och Island på gång. Det vore toppen om alla länder förde statistik likt den vi tagit reda på och själva följde utvecklingen och arbetade för en förändring. De nordiska länderna borde driva den här modellen inom EU.

Vad hoppas ni att granskningarna ska leda till?
– Vi vill att filmbranschen ska ta ett större ansvar, inte bara för vilka berättelser som kommer ut från den nordiska filmproduktionen utan även vilka berättelser som den nordiska biopubliken överhuvudtaget får tillgång till. Själva kommer vi att fortsätta att bevaka utvecklingen och jobba för ökad jämställdhet i filmutbudet genom att bland annat arrangera en årlig filmfestival för att visa att det finns en massa fantastiska filmer av kvinnor där ute.