Jämställdhet har funnits med på den nordiska dagordningen i över 40 år. Flera progressiva jämställdhetsreformer har genomförts, som till exempel särbeskattning och könsneutral föräldraförsäkring, vilket innebär att Norden ses som en föregångare i dessa sammanhang. Genom statministerinitiativet ska erfarenheter från den nordiska regionen bidra till det internationella samarbetet för att nå FN:s 17 globala mål för hållbar utveckling, där jämställdhet är en nyckelfråga. De tre kunskapsområdena är: Nordic Green, Nordic Gender Effect och Nordic Food and Welfare.

Nordisk information för kunskap om kön, NIKK, är samarbetspartner till Nordiska Ministerrådet i ”The Nordic Gender Effect”, ett flaggskeppsprojekt under statsministerinitiativet. Syftet med projektet är att samla nordisk forskning och kunskap för att bidra till ett mer effektivt internationellt arbete inom områdena jämställdhet (hållbarhetsmål 5) och anständigt arbete (hållbarhetsmål 8). Ett antal fokusområden har identifierats där just de nordiska erfarenheterna anses värdefulla, bland annat föräldraledighetssystem, barnomsorg och jämställd organisering och ledarskap.

– NIKK är den enda organisationen med översikt över det som händer på jämställdhetsområdet i samtliga nordiska länder. För oss finns inget bättre samarbetsorgan. Genom att dra nytta av NIKK:s spetskompetens hoppas vi kunna bjuda in till utbyten med andra organisationer, regioner och länder, säger Julia Fäldt Wahengo på Nordiska Ministerrådet.

Kunskapsunderlaget är tänkt att möta den kraftigt växande efterfrågan och öka nyfikenheten på nordisk kunskap och praktisk erfarenhet av jämställdhetsarbete, men också bjuda in till dialog och samarbeten kring de utmaningar som kvarstår, såväl i Norden som globalt.

– Vi har en viktig roll i att bidra till analysen och kontextualisera frågorna kring jämställdhet och arbete, både ur ett nordiskt och globalt perspektiv. Vår förhoppning är att vår medverkan i ”The Nordic Gender Effect” också kan lyfta behovet av kritiska perspektiv och genusforskning i arbetet för global hållbar utveckling, säger Ulrika Jansson, uppdragsstrateg på Nationella sekretariatet för genusforskning.

Projektet The Nordic Gender Effect sträcker sig över tre år, där det första året ägnas åt materialinhämtning och paketering, medan år två och tre präglas av lansering och spridning av materialet och dess budskap.

– Norden har en unik position. Med all positiv erfarenhet som finns på området ser vi det som vårt ansvar att höja rösten för jämställdhet. Vår förhoppning är att vi tillsammans med NIKK kan bidra till att jämställdhet prioriteras i fler organisationer och länder världen över, säger Julia Fäldt Wahengo.

För 16 år sedan bildades ett nordiskt-baltiskt nätverk för kvinnliga poliser. En viktig uppgift för nätverket är att anordna konferenser om jämställdhet, där såväl problem som framgångsrika initiativ på jämställdhetsområdet lyfts fram. Ordförandeskapet roterar mellan de fem nordiska och tre baltiska länderna och innehas sedan i september förra året av Lettland.

– Nätverket är särskilt viktigt för de baltiska länderna. Genom goda exempel från de nordiska länderna hoppas vi bland annat att andelen kvinnliga poliser i ledande befattningar ska öka, säger Inese Volosevica, nätverkets nuvarande ordförande och chef för den den lettiska polisens internationella enhet.

I oktober beviljades nätverket, som består av kvinnliga representanter från polismyndigheterna, polisutbildningarna och polisfacken i medlemsländerna, medel från Nordisk jämställdhetsfond. Inom ramen för ett ettårigt projekt anordnas bland annat ett seminarium i Riga den 31 maj – 1 juni om jämställdheten inom polisen i Norden och Baltikum. Särskilt fokus ligger på arbetsförhållandena och hur det går att kombinera polisarbete med att ha familj.

– I de baltiska länderna är det svårt för kvinnor att kombinera familjeliv med att arbeta inom polisen. I nästan alla familjer i Baltikum är det kvinnan som har huvudansvaret för familjen och barnen. Vid en skilsmässa bor 99 procent av barnen med sin mamma och träffar sin pappa på helger och lov – om pappan vill. Det gör att det är svårt för kvinnor att arbeta skift och sena kvällar, säger Inese Volosevica, som är ansvarig för konferensen.

Vilka är de största bristerna på jämställdhetsområdet inom polisen i nätverkets medlemsländer? – Det är ett problem att det inte finns skriftliga handlingsplaner för jämställdhetsarbetet i de baltiska länderna. Men en tydlig strategi skulle jämställdhetsfrågan hamna högre upp på agendan hos beslutsfattare, till exempel när det gäller rekrytering av chefer.

I Estland, Lettland och Litauen är drygt 40 procent av de anställda inom polisen kvinnor. Det är inte ovanligt att kvinnliga poliser har högre utbildning än männen. Men få kvinnor har höga chefsbefattningar. De arbetar främst med utredningar och annat pappersarbete på en lägre nivå i organisationerna. Eftersom få kvinnor har ledande befattningar har de också lägre lön än sina manliga kollegor.

Vilka är de största skillnaderna på jämställdhetsområdet inom nätverket? – De nordiska länderna har kommit längre med att upprätta jämställdhetsstrategier för att till exempel få fler kvinnliga ledare inom polisen. De baltiska länderna kan, genom nätverket, lära sig hur sådana strategier utformas och implementeras.

I de nordiska länderna är det också vanligt med flextid. Det gör det lättare att kombinera arbetet med att hämta barn efter skolan. Ytterligare en skillnad är att i de baltiska länderna har vi inte kvotering – att det till exempel ska vara fem kvinnliga och fem manliga poliser på en avdelning.

Vilket är det bästa sättet att uppnå jämställdhet inom polisen? – Att upprätta jämställdhetsstrategier. Och att uppmuntra kvinnliga poliser att ta mer plats och aktivt söka chefstjänster.

Möjligheten att yttra sig och debattera i sociala medier betraktas ofta som gynnsamt för det demokratiska samhället. Men tonen kan vara hård och kränkande. I september 2016 bildades därför ett nordiskt nätverk mot sexism och hatfyllda yttringar på internet. Initiativtagare var det danska institutet för mänskliga rättigheter och nätverket har beviljats medel från Nordisk jämställdhetsfond.

– Kunskapen om det här relativt nya fenomenet behöver stärkas. Vi måste hålla oss uppdaterade om den senaste forskningen, rättspraxis och trender i alla nordiska länderna för att inspireras att driva förändringar i våra egna länder, säger Lumi Zuleta från institutet och nätverkets projektledare.
Övriga parter i nätverket är Norges jämställdhets- och diskrimineringsombud och det isländska människorättscentret.

Projektets tre parter ansvarar för varsitt seminarium, där även representanter för Sveriges diskrimineringsombudsman och den finska diskrimineringsombudsmannen deltar. Den 19 maj anordnas ett seminarium i Oslo om hur de nordiska medierna modererar kommentarer i anslutning till artiklar de publicerat i sociala medier.

– En stor del av den offentliga debatten har flyttat till sociala medier. Medierna har givetvis ett ansvar för debatten, men hur ser ansvaret ut? Under seminariet ska vi diskutera mediernas erfarenhet av att moderera debatter, vilka utmaningarna är och förhållandet mellan moderering och yttrandefriheten, säger Lumi Zuleta.

Vilka förändringar krävs för att hatretorik och sexism på nätet ska kunna hanteras på ett bättre sätt?
– Det är nödvändigt att lagstiftningen i de nordiska länderna ses över och mediernas juridiska ansvar måste förtydligas. I dag är det oklart vilket ansvar de har för läsarkommentarer på internet. Men hatretorik måste tas upp på många nivåer i samhället. Det är till exempel viktigt att barn och ungdomar får lära sig hur de ska bete sig i sociala medier i skolundervisningen.

Varför är det viktigt att bekämpa hatiska uttalanden på internet?
– Den offentliga debatten är en hörnsten i demokratin i de nordiska länderna. Men hälften av Danmarks befolkning avstår från att delta i debatten på internet på grund av tonläget. Det är ett demokratiskt problem och mycket oroväckande att så många inte vill utnyttja sin yttrandefrihet.

Vad handlar de hatiska kommentarerna om och vilka är mest utsatta?
– Kommentarerna gäller politiska åsikter, etnicitet, religion och kön. Kvinnor drabbas i högre utsträckning än män av könsrelaterade kommentarer. Kvinnor drabbas också oftare än män av att privata bilder sprids på internet utan att de har gett sitt samtycke.

Vad kan de nordiska länderna lära av varandra när det gäller klimatet på internet?
– I Norge och Sverige finns nationella strategier för att motverka hatbrott på nätet. Det är viktigt att frågan har tagits upp på politisk nivå, det förbättrar förutsättningarna för att få till en ändring. I Norge finns ett nyanserat samtal om hatretorik, där både yttrandefriheten och individens ansvar för sina yttranden tas upp.  I Danmark har vi nyligen gjort en studie om hatfyllda yttranden i på internet, säger Lumi Zuleta.

Arrangemanget är en så kallad ”barbershop”-konferens. Det är ett isländskt koncept, vars mål är att engagera pojkar och män i jämställdhetsarbetet. María Mjöll Jónsdóttir, FN-ansvarig på Islands utrikesministerium, är en av arrangörerna för konferensen. Hon menar att mäns engagemang är viktigt för att bryta våldsnormer och yttringar som människohandel. Konferensdagen kommer att inledas med ett panelsamtal där bland annat Reykjaviks polischef Sigríður Björk Guðjónsdóttir och Per Anders Sunesson, svensk ambassadör mot trafficking, berättar om sitt arbete med pojkar och män för att motverka trafficking.

Berätta om konferensen, vad ska ni mer göra?
– Vi kommer att ha en workshop som handlar om vilka könsstereotyper som finns i samhället och hur det påverkar oss, och en workshop om könsbaserat våld. Sedan blir det en expertpanel som tar upp orsaker och effekter av människohandeln i regionen. Medverkande är representanter från olika delar av samhället: polisväsende, internationella organisationer, universitet och beslutsfattare.

Varför har ni valt att fokusera på människohandel? 
– Bakom arrangemanget står Nordiska Ministerrådet och The Council of the Baltic Sea States, som arbetat mycket med traffickingfrågor. Vi vet att människohandel är ett utbrett problem i regionen, även om vi inte exakt vet omfattningen. Det är framförallt kvinnor som utnyttjas för sex, men även män som blir utsatta för tvångsarbete. För att stoppa människohandeln krävs det att vi bland annat arbetar med normer och attityder. Deltagarna vi vill nå är exempelvis aktiva inom skolan och unga professionella som kan ha nytta av ett jämställdhetsperspektiv på frågorna i sitt arbete.

Vad har de nordiska och baltiska länderna att lära varandra på detta område? 
– Vi har mycket att lära av varandra, inte minst när det gäller ”best practise” – hur vi löst olika problem i respektive land. Jag hoppas på en givande diskussion om hur vi kan ta detta arbete vidare.

Till sist, vad är bakgrunden till konceptet med barbershop-konferenser? 
– Idén kommer ursprungligen från vår förra president, Vigdís Finnbogadóttir, som var världens första kvinnliga president. När hon var på kvinnokonferensen i Beijing slogs hon av att det var väldigt få män på plats. Tanken med barbershop-konferenser är att få med männen i jämställdhetsarbetet, eftersom de behövs för att lösa problemet. Det har varit ett stort intresse internationellt för detta.

I projektet ”Nu räcker det”, som genomfördes under det finska ordförandeskapet i Nordiska Ministerrådet, initierades rapporten som kartlägger situationen i de nordiska länderna.

Rapporten ”Nordic Countries Overview of Work with Perpetrators of Intimate Partner Violence” innehåller information om alltifrån vilka behandlingar som erbjuds för våldsförövare, till utmaningar och resultat. Även de självstyrande områdena Grönland, Färöarna och Åland ingår i kartläggningen.

Den visar att de flesta behandlingsalternativ erbjuds i storstäderna och att långsiktig finansiering för verksamheterna inte är särskilt vanligt i Norden. En tredjedel av personalen, som framförallt utgörs av psykologer, arbetar deltid på behandlingsenheterna.

Några av rekommendationerna i rapporten är att behandlingarna ska vara gratis och servicen jämt fördela geografiskt i länderna. Det behövs långsiktig finansiering och det rekommenderas att partnern ska vara involverad i behandlingsprocessen på olika sätt.

I Frankrike, Belgien och Nederländerna finns lagar som förbjuder heltäckande slöja. Även i Norden står frågan om huvudduken på den politiska agendan. I både Danmark och i Norge diskuteras slöjförbud i skolorna. I Sverige har Skolverket slagit fast att skolor kan förbjuda elever att bära heltäckande slöja i vissa situationer.

Samtidigt syns fler beslöjade kvinnor i media och populärkultur. I den senaste säsongen av den hyllade norska tv-serien ”Skam” är Sana, som bär hijabi, i fokus. På New York fashion week presenterade den indonesiska designern Anniesa Hasibuan sin kollektion ”hijabis” och i Sverige har pjäsen ”Svenska hijabis” turnerat runt i landet och tagit upp stereotyper mot svenska kvinnor.
Vilka konsekvenser får den pågående debatten för kvinnor i Norden?  I NIKK:s enkät har en person från respektive land svarat på tre frågor:

1. Hur upplever du attityden mot kvinnor i slöja i ditt land?
2. Har inställningen förändrats över tid?
3. Vad behövs det för samhälleliga förändringar för att kunna bära slöja obehindrat?

Natasha Al-Hariri, jurist som arbetar med integrationsfrågor, Danmark. 
1. Det är svårt att ge en allmän beskrivning av attityden, eftersom det är ett plagg som alla har en åsikt om i Danmark. Våra politiker, och särskilt regeringen, har en väldigt hård ton mot beslöjade kvinnor. En politiker från Venstre, ett danskt liberalt parti, var exempelvis med i en tv-show och sa att han helt förstår om ett företag inte vill anställa kvinnor med hijabi. Därmed uppmuntrade han mer eller mindre diskriminering. Det är verkligen hemskt, eftersom vi redan har problem med hatbrott och rasism. Situationen blir ofta värre direkt efter olika attacker i väst, som utförs av sjuka människor med koppling till ISIS. Som beslöjad är jag oerhört medveten när jag rör mig på offentliga platser, särskilt just efter sådana attacker. Å andra sidan, gör det mig glad att se fler kvinnor i hijabi i mainstreammedia och reklam. Det visar en utveckling där beslöjade kvinnor börjar ses som människor framförallt.

2. Både ja och nej. Jag har utmanat den offentliga berättelsen om hijabis i över tio år, och ibland känns det som om att det inte hänt någonting. Idag diskuteras det fortfarande i Danmark om beslöjade kvinnor bör tillåtas ha samma jobb som alla andra! För tio år sedan beskrevs kvinnor i hijabis som förtryckta, underordnade, inte utbildade och knappt dansktalande. Det fanns inga nyanser alls. Idag ser vi att muslimska kvinnor i allmänhet porträtteras mer varierat, och inte bara i förhållande till sin slöja.

3. Det krävs samma samhällsförändring som vi behöver för att stoppa alla typer av hatbrott mot samtliga minoritetsgrupper. Vi är alla människor och har lika rätt att vara här – och bör behandlas därefter. Det är min vision för hur världen bör se ut.

Derya Ozdilek, lärare med engagemang i mångkulturellt arbete, Island
1. Jag är från Danmark och har bara bott på Island i fyra år. Här är vi bara runt 30 kvinnor som bär slöja till vardags.  Islänningar har inte en negativ syn på slöjan. Snarare är de intresserade av varför vi bär den.
Visst, det händer mycket hemskt i världen just nu och islamofobin är utbredd. Men vi märker inte av den i vårt vardagsliv här på Island. Om människor börjar fråga mig om slöjan eller hur det är att vara muslimsk kvinna så bjuder jag dem alltid på kaffe och berättar min historia. Då kan de förstå skillnaden mellan bilden som ges i medierna och hur det är i riktiga livet. Jag är väldigt öppen och delar gärna med mig, och det vet folk. Det här är även mitt svar på fråga två och tre.

Bilan Osman, journalist och debattör, Sverige
1. Det finns en historisk kontinuitet att se slöjan som något främmande och förtryckande. Den attityden finns även i Sverige och påverkar hur beslöjade kvinnor blir bemötta. Det är vanligt att människor ropar glåpord, men även att kvinnor blir utsatta för fysiskt våld. Ofta sker det i kollektivtrafiken. Det kan exempelvis vara män som tar tag i slöjan och försöker slita av den. Det här blir inte bättre av att vi har en debatt där slöjan lyfts som en symbol för muslimska mäns förtryck. Debatten om slöjan präglas av okunnighet och förenklingar. I Sverige finns det politiska partier som på lokal nivå argumenterar att förbjuda slöja för att den är kopplad till hedersförtryck. Det stämmer inte. Debatten blir lätt väldigt populistisk.

2. Hur slöjan diskuteras offentligt tror jag har påverkat situationen i Sverige på senare tid. I sin valkampanj år 2010 lät Sverigedemokraterna kvinnor i burka förkroppsliga allt som är dåligt med invandringen. Sådana kampanjer och enkelspårig debatt om slöjan förvärrar situationen. Människor kan använda det för att bekräfta sina fördomar och rättfärdiga attacker mot muslimer.

3. Jag tänker framförallt att vi i grunden behöver få till en attitydförändring. Synen på slöjan hänger ihop med flera saker. Däribland att folk inte alls vet varför kvinnor bär slöja. Vilket det egentligen inte finns några ursäkter till i detta informationssamhälle: googla, läs på!  Men precis som i arbetet mot alla olika former av rasism behöver man ta avstamp vid värdegrundsarbete på skolor och arbetsplatser. Attityder tror jag också kan förändras i takt med att fler kvinnor i slöja tillåts synas vid alla olika delar av vårt samhälle. Det är i mötet med andra som våra fördomar får det svårare. Det behövs därmed också fler beslöjade kvinnor i offentligheten, som nyhetsankare i TV. Det normaliserar och förändrar förhoppningsvis folks attityder.

Sumaya Jirde Ali, debattör, Norge 
1. Jag känner mig klämd mellan två olika världar när det kommer till folks reaktioner. Jag är väldigt aktiv på Facebook. I kommentarsfälten är det en mycket hätsk attityd. Folk tar upp min religion och blandar in slöjan oavsett vad debatten handlar om. Om jag skriver ”jag gillar morötter” blir kommentaren ”du kan inte gilla morötter förrän du har tagit av dig det där jävla bandaget på huvudet”. De vill ha förbud, kallar mig hjärntvättad, indoktrinerad och naiv. Sedan finns verkligheten, utanför nätet, som är annorlunda. Jag är en väldigt tillmötesgående person och har inget problem med att nå ut till folk. Bara en enda gång har jag blivit konfronterad av en hätsk person. De allra flesta norrmän är goda människor som behandlar dig med respekt när de snart inser att du inte är så annorlunda. De bryr sig inte vad jag har på huvudet utan vad jag har i huvudet. Den stora skillnaden mellan attityderna på nätet och i verkligheten kan vara jobbigt att förhålla sig till.

2. Jag tycker att det är mer socialt accepterat att förbjuda det man inte gillar nuförtiden. Det är otroligt olyckligt. Förra året var det två kvinnor som förbjöds att bära hijabi på det vårdhem där de arbetade. Ingen av de boende hade några inga invändningar, men beslutet motiverades med att de gamlas hemmiljö måste vara ”säker”. Vad betyder ens det?

Debatten om hijabi är evig, som så många andra debatter, men när bland annat Europakonventionen legitimerar förbud och diskriminering genom att ge arbetsgivare rätt att neka arbetstagare att bära hijabi, så vi kan inte låtsas att allt är som det var förr.

Jag skulle inte säga att mitt liv har blivit svårare. Jag är en frispråkig person som inte tar någon skit. Jag är fullt medveten om mina rättigheter och om någon bryter mot eller överträder någon av dem, då får de höra det. Men jag tänker på alla mina muslimska vänner som är pressade att inte bära hijabi längre, på grund av den sociala kontrollen som finns i samhället när det gäller hijabi. Det räcker inte längre att bli integrerad, du måste assimileras, alltså ta av dig din hijabi. Det irriterar mig gränslöst mycket.

Jag har muslimska vänner som inte vill bära hijabi längre, eftersom de trakasserier som väntade var för mycket. Jag känner tjejer som blivit öppet attackerade, tjejer som har hotats, på grund av att de burit hijabi. Det finns många skräckhistorier, och vi hör fler och fler för varje dag som går.

3. Kunskap är som regel nyckeln till det mesta. Och öppenhet. Du kan inte förbjuda allt som du inte gillar. Du kan inte undvika det som är annorlunda. Isolerar du dig med likasinnade så kommer du aldrig uppnå den intellektuella utvecklingen som ditt sinne längtar efter. Jag menar att det är i möten med kontrasterna som vi utvecklar oss till en bättre version av oss själva, så prata och ställ frågor. Var kritisk men saklig. Och till tjejer med hijabi: när folk möter dig med öppenhet, nyfikenhet och vill lära sig om slöjan/religionen – bli inte förnärmad över att de inte klarar att uttrycka sig rätt eller ställer frågar om saker alla borde veta. Var istället öppensinnad och hövlig. Spräck fördomarna istället för att bekräfta dem.

Maryan Abdulkarim, frilansjournalist och debattör, Finland 1. Finland har precis som andra europeiska länder problem med islamofobi. Ett utryck för detta är slöjdebatten. Jag tycker det är intressant med människor som argumenterar för att slöjan är en symbol på muslimska mäns förtyck och därmed utger sig för att värna om jämställdhet för beslöjade kvinnor. Samma människor skulle nämligen aldrig försvara mänskliga rättigheter för beslöjade kvinnor i något annat sammanhang. Men eftersom slöjan är något som avviker från västerländsk kultur hamnar fokus där. Jag menar att slöjdebatten tar utrymme från andra, viktigare frågor. I Finland kan jag i offentliga sammanhang bli väldigt kritiserad för att jag som feminist bär slöja, ofta vill kritikerna inte förstå mitt perspektiv.

2. I början av 90-talet kunde de stora finska dagstidningarna publicera rasistiska skämtteckningar med beslöjade kvinnor utan att möta någon kritik. Idag är det inte möjligt. Den finska antirasistiska feministiska rörelsen är starkare än någonsin, och den säger ifrån. I senaste valet fick vårt feministiska parti för första gången en plats i Helsingfors kommunfullmäktige, samtidigt tappade det högerpopulistiska partiet Sannfinländarna många platser. Jag tror att framgången för dessa krafter nått sin höjdpunkt.

3. Vi måste skapa ett samhälle där det inte spelar någon roll hur kvinnor klär sig. Första steget är att krossa patriarkatet. Idag är debatten väldigt motsägelsefull. Det pratas om att förbjuda slöja för att värna om kvinnors frihet. Men vad är frihet om inte att kunna välja själv vilka plagg en ska bära? Jag tycker att vi ska sluta prata om slöjan. Ju mer uppmärksamhet vi ger till plagget desto mer bränsle får den snedvridna debatten. Istället borde vi lyfta frågan: varför är det överhuvudtaget okej att bestämma hur människor ska klä sig? Och varför är det alltid bara kvinnors kroppar som står i fokus?

Efter två veckor av intensiva diskussioner i New York i mars, avslutade länderna FN:s kvinnotoppmöte med att göra en rad åtaganden för att främja kvinnors ekonomiska egenmakt.

– Jag är glad för att vi har ett dokument som ger länderna råd om hur de ska styrka kvinnor i arbetslivet, när det gäller löneskillnader, obetalt hushållsarbete, våld och diskriminering. Men Norge har högre ambitioner för kvinnors rättigheter än slutdokumentet reflekterar, skriver Solveig Horne, jämställdhetsminister i Norge, i en kommentar till slutsatserna.

Lika lön för likvärdigt arbete

Flera viktiga framsteg gjordes, bland annat åtar sig länderna att föra en likalönepolitik genom exempelvis kollektivavtal, arbetsutvärderingar och lönegranskningar.

– Vi är väldigt nöjda med att den privata sektorn har fått en större roll för att åstadkomma jämställdhet i arbetslivet, särskilt när det handlar om lika lön för likvärdigt arbete, säger Þorsteinn Víglundsson Islands jämställdhetsminister.

Länderna ska säkerställa kvinnors fulla och lika deltagande i ekonomin, deras rätt till arbete och deras rättigheter på arbetet. Alltihop uttrycks i slutdokumentet som viktiga steg för att uppnå en hållbar utveckling.

Ville ha starkare formulering

De nordiska länderna och en stor grupp ”likasinnade” länder jobbade målinriktat för att få på pränt ett erkännande av att kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter är avgörande om man vill främja kvinnors ekonomiska egenmakt. De lyckades få en skrivning om detta i slutsatserna, men många av de likasinnade länderna hade velat ha en betydligt starkare formulering.

I ett pressmeddelande ger Danmarks jämställdhetsminister Karen Ellemann uttryck för sin besvikelse över att inte slutdokument tillräckligt starkt tydliggör sambandet mellan kvinnors ekonomiska självständighet och deras sexuella och reproduktiva rättigheter.

”Slutdokumentet från FN:s kvinnotoppmöte visar att kampen för kvinnors rättigheter inte bara mist sitt finansiella stöd, utan även det politiska”, skriver Karen Elleman, jämställdhethets- och nordisk samarbetsminister i Danmark.

Trump drog in stödet

Hon syftar på att kvinnotoppmötet, CSW61, ägde rum i New York efter att USA:s president Donald Trump dragit in det amerikanska stödet till organisationer som arbetar med kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter.

Sveriges jämställdhetsminister Åsa Regnér skriver i en kommentar att ”delar av slutsatserna återspeglar varken EU:s eller Sveriges syn på jämställdhet och kvinnors och flickors rättigheter”.

Hon tillägger att ”Sverige kommer att vara en fortsatt stark röst för dessa frågor.”

Flickor ska kunna slutföra utbildningen 

Pirkko Mattila, social- och hälsominister i Finland, anser att CSW-slutsatserna kommer att medverka till fler kvinnor på arbetsmarknaden, och därmed är ett steg i rätt riktning.

Men inte heller hon tycker att CSW klarade att hantera kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter korrekt.

– Dessa rättigheter är också viktiga för att kvinnor och flickor ska kunna slutföra sin utbildning och därefter delta i arbetslivet, kommenterar minister Pirkko Mattila, som ledde den finska delegationen på CSW.

Finlands feministiska parti startades förra sommaren. I valet till kommunfullmäktige på söndag ställer de upp i nio kommuner. Flest valbara kandidater har partiet i Helsingfors. I valkampanjen i huvudstaden har en viktig fråga varit hanteringen av nyanlända.

– Vi ser att grundläggande mänskliga rättigheter inte respekteras när det gäller flyktingarna. Det är en inhuman process där många skickas tillbaka, trots att de inte är trygga i sina hemländer, säger Katju Aro, partiets ordförande.

Hon berättar att flyktingar, som fått avslag och blivit utsparkade från sina asylboenden, nu satt upp tält i Helsingfors centrum. De saknar boende, mat och vatten och riskerar att frysa ihjäl.

– Vår regering vill förmedla budskapet att de får klara sig själva, om de inte lämnar landet.

Regeringen tycker att deras ansvar slutar när asylprocessen är över. Men vi menar att denna behandling både bryter mot mänskliga rättigheter, och vår egen lagstiftning i Finland.

Att Finlands feministiska parti engagerar sig i flyktingfrågan är inte konstigt, menar Katju Aro. Partiet startade som en reaktion på högerpopulism och ökad främlingsfientlighet. När det nationalistiska partiet Sannfinländarna vann en jordskredsseger i senaste riksdagsvalet kände Katju Aro att något behövdes göras.

– Jag och två vänner har varit aktiva i ideella organisationer och drivit feministiska frågor där, men vi kände inte att det ledde till tillräckligt stora förändringar. Det var dags att ta nästa steg och gå in i partipolitiken, säger hon.

Hämtar inspiration från Feministiskt Initiativ

Finlands feministiska parti har hämtat mycket inspiration från svenska Feministiskt Initiativ. Enligt Katju Aro studerade de noggrant det svenska partiets politik, och har idag en snarlik ideologisk bas där antirasism och intersektionellt perspektiv är grundläggande.
– Jag tror att det speglar vilka frågor som är viktiga för finska feminister. Eller så är vi lite mer progressiva än den feministiska rörelsen som helhet här, säger Katju Aro.

Hon menar att intresset för partiet har varit stort sedan starten, både från medier och människor i allmänhet.
– Vi har även märkt en förändring hos de etablerade partierna sedan vi kom in i bilden. Nu har alla partierna feministiska frågor på sin agenda – så var det inte tidigare, säger hon

Katju Aro vill inte spekulera om valresultat, men hoppas att åtminstone få in en person i Helsingfors kommunfullmäktige.
– Det finns en liten chans och det vore stort för oss, säger hon.

Kvinnorna på Island skapade världshistoria

Feministiska partier är inget nytt fenomen i de nordiska länderna. Redan 1908 bildades det första kvinnopartiet på Island. När de ställde upp i kommunvalet i Reykjavik fick de 21,8 procent av rösterna och blev det största partiet i fullmäktige. År 1983 skapade kvinnorna på Island återigen världshistoria. Det nybildade partiet Kvinnolistan, eller Kvennalistin, fick tre platser i den isländska riksdagen. Inget annat kvinnoparti hade fram till dess lyckats med att ta plats i något parlament i världen.

Ragnhildur Vigfúsdóttir var aktiv i partiet och minns hur de satte nya frågor på den politiska agendan.
– På denna tid var det bara kvinnor som var ogifta som hade rätt till dagisplats för sina barn. Vi tog upp frågan på kommunnivå och drev rätten till dagisplats för alla barn, säger hon.

Kvennalistin adresserade även miljöfrågan och satte ljuset på mäns våld mot kvinnor.
Partiet var aktivt i 15 år för att sedan upplösas. Enligt Ragnhildur Vigfúsdóttir gjorde de en betydande skillnad i isländsk politik.
– Jag är övertygad om att det var vårt arbete som banade väg för den tredelade föräldraförsäkringen som Island har idag.

Ett intersektionellt synsätt

I Sverige bildades Feministiskt Initiativ år 2005. Tanken var att samla feminister från olika gräsrotsrörelser till ett gemensamt parti. På så sätt samlades frågor om antirasism, hbtq och jämställdhet under samma paraply. Det berättar Lotten Sunna, en av partiets grundare och idag socialförsäkringspolitisk talesperson:

– Vi hade redan från början ett intersektionellt synsätt. Om en är feminist och står för människors lika värde går det inte bara att kämpa för kvinnors rättigheter, vi måste stå upp för alla diskriminerade grupper, säger Lotten Sunna.

Intresset från de andra nordiska länderna har varit stort. Partiledaren Gudrun Schyman har ofta rest till grannländerna för att berätta om partiets arbete. I dag har både Finland och Norge liknande partier. Även Danmark är på gång.
– Jag tror det beror på att den politiska utvecklingen liknar varandra i de nordiska länderna. Vissa partier vill stänga gränserna, och här står vi för en motreaktion, säger Lotten Sunna.

Hon menar att tendenserna även finns utanför Norden. England har ett feministiskt parti, liksom Polen och Tyskland.
– Det vore fantastiskt om det fanns partier i så många länder att vi kunde bilda en feministisk grupp i EU-parlamentet. Med 27 medlemsländer behövs det ledamöter från sju länder. Det vore en dröm, avslutar Lotten Sunna.

Friskförklaringen är en viktig symbolfråga som kommer att påverka synen på transpersoner både inom sjukvården och i resten av samhället, tror Lukas Romson.
– Det finns de som tycker att vi är nötter som inte går att ta på allvar och de stödjer ofta sin argumentation på de psykiatriska diagnoserna, säger han.

Tidigare i år gick Socialstyrelsen i Sverige ut med ett pressmeddelande och sa att transpersoner inte längre ska ses som sjuka i kontakten med vården. Exakt hur förändringen ska genomföras är fortfarande oklart, men beskedet går i linje med det pågående internationella arbetet i World Health Organisation, WHO. I utkastet till nästa upplaga av den internationella diagnosmanualen ICD har transdiagnoserna (transsexualism och annan könsidentitetsstörning) flyttas från de psykiatriska diagnoserna till ett nytt kapitel.

Den uppdaterade diagnosmanualen, ICD-11, ska antas av WHO nästa år, men i Danmark har politikerna gått före. Redan förra året beslutade Folketinget samstämmigt att den psykiatriska diagnosen transsexualism skulle bort. Förändringen fick genomslag i januari i år och därmed blev Danmark det första landet i världen att friskförklara transpersoner.
– Att flytta diagnosen var ett viktigt steg, men det är framför allt symbolpolitik, säger transaktivisten Charlie Hedman.
Han är engagerad i Transpolitiskt Forum, som drev på för en friskförklaring tillsammans med bland annat danska Amnesty. Trots att transpersoner i Danmark inte längre klassas som psykiskt sjuka krävs fortfarande en psykiatrisk utredning för att få tillgång till könsbekräftande behandling, och det ifrågasätter Charlie Hedman.
– Vi måste fortfarande genomgå IQ-tester och personlighetstester. Vi måste fortfarande svara på märkliga frågor, som ifall vi tänker på våra föräldrar när vi onanerar och om vi gillar att tända eld på saker, säger han.

Kraftigt försämrad transvård

Den danska transvården har fått skarp kritik, bland annat av danska Amnesty. Nu håller Sundhedsstyrelsen på att ta fram en uppdaterad vägledning för vården. Charlie Hedman vill se en transvård som bygger på informerat samtycke, så att patienten själv får ta det avgörande beslutet om sin behandling. I praktiken hade Danmark ett sådant system fram till för bara ett par år sedan, menar han. Då kunde transpersoner få vård via sin lokala läkare, men år 2014 centraliserades vården till Sexologisk Klinik i Köpenhamn. Det ledde till kraftigt försämrad transvård, menar han. Utredningstiderna har blivit längre, det har blivit svårare att få behandling och många upplever sig dåligt bemötta, berättar han.
– De som har pengar åker till andra länder för att göra sina operationer. Så gjorde jag.
Jag åkte till Tyskland, säger han.

Kommer få konkret betydelse

Lukas Romson tror att friskförklaringen i Sverige kommer att få konkret betydelse.
– Det kan bli lättare att få jobb inom till exempel polis eller militär, yrken där man riskerar att bli diskvalificerad om man har en psykiatrisk diagnos, säger han.
Av samma orsak kan det också bli lättare att bli godkänd för internationell adoption, eftersom många givarländer inte tillåter att personer med psykiatriska diagnoser adopterar, tillägger han.
– Det händer mycket med transfrågorna i Norden nu. Det går i en rasande fart, säger han och nämner bland annat Norges nya könstillhörighetslag, som kom förra året.
Lagen har gjort det lättare att ändra juridiskt kön och den sticker ut både i Norden och internationellt genom att även barn och ungdomar omfattas. I de övriga nordiska länderna har personer under 18 år ingen möjlighet att ändra juridiskt kön.

Övriga Nordiska länder driver inte frågan

I Norge, Finland och Island har det inte kommit några signaler om att transdiagnoserna är på väg att flyttas. I Norge hoppas transrörelsen på förändringar i samband med att ICD-11 kommer.
– Vi driver inte frågan innan dess för vi vill vara säkra på att en förändring inte leder till försämringar i transvården, säger Luca Dalen Espseth, rådgivare på FRI – Foreningen for kjønns- og seksualitetsmangfold.

Charlie Hedman är besviken över att friskförklaringen i Danmark inte har inneburit förändringar i den danska vården, fast han är ändå hoppfull. Avskaffandet av den psykiatriska diagnosen kräver en förändring, menar han.
– Vi är inte psykiskt sjuka och när det nu bekräftas måste vi ses som personer med agens och rätt att fatta beslut över våra egna kroppar, säger han.

Rapporten ”Sjukskrivningar och genus i Norden – vad vi vet och inte vet” är framtagen av Nordiskt Välfärdscenter på uppdrag av Nordiska Ministerrådet. Syftet är att göra en nordisk forskningssammanställning om den psykiska hälsan utifrån ett genusperspektiv. Statistiken visar att kvinnors sjukskrivningstal är högre än mäns i samtliga nordiska länder. Största är könsskillnaderna i Norge och Sverige, medan klyftan är mindre i Finland och på Island. Tre vanliga förklaringar till skillnaderna mellan könen är dubbelarbete, arbetsmiljö och kvinnohälsa. Men forskningen på området brister och har hittills bara kunnat förklara en bråkdel av könsskillnaderna.

– Det som är mest slående är att vi fortfarande vet väldigt lite. Få studier kan belägga sambandet mellan kvinnors dubbelarbete och sjukskrivning. En förklaring kan vara att verktygen, som används för att mäta detta, är för trubbiga, säger rapportförfattaren Sara Hultqvist.

Hon menar att frågan måste ses genom fler lager, och med förståelse för hur könsmaktsordningen påverkar kvinnors arbetssituation. En kvinna som dubbelarbetar, kanske även sliter i ett lågt avlönat arbete och är ensamstående.

– Jag tror att en tungt vägande faktor till kvinnors sjukskrivningar är den könssegregerade arbetsmarknaden där arbetet i de kvinnodominerade branscherna värderas lägre, säger hon.

I rapporten från Nordens Välfärdscenter framhålls att det behövs en flora av studier som borrar i ämnet från nya ingångsvinklar. Nödvändigheten av andra kategorier än ”man” och ”kvinna” framhålls. I dagens diskurs blir den friska mannen normen som kvinnan ska ta efter.

– Genom att istället titta på kategorier som ”klass”, ”utbildning” eller ”ålder” skulle vi kanske få syn på andra mönster och förklaringsmodeller, menar Sara Hultqvist.

Hon tycker också det är viktigt att titta närmare på arbetets organisering. Nyligen kom en ny svensk rapport från Arbetsmiljöverket som slår fast att arbetsmiljön är sämre i kvinnodominerande arbeten, riskerna för ohälsa större och sannolikheten högre att anställda slutar till följd av ohälsa eller missnöje. Sara Hultqvist efterlyser fler fallstudier inom yrkesgrupper som förskollärare, vårdpersonal och socialarbetare.

– Idag finns framförallt stora registerstudier över ojämställdheten. Men det behövs mer specifika fallstudier där anställda intervjuas om orsakerna till ohälsan. De vet nog bäst varför de mår dåligt.

Ett stort problem i arbetet med rapporten har varit bristen på kompatibla siffror för de nordiska länderna. Till exempel finns idag inte jämförande statistik över kortare sjukskrivningar, dagar som endast rapporteras till arbetsgivaren, vilket gör att viss typ av ohälsa osynliggörs.

– Jag tänker exempelvis på mäns våld mot kvinnor, som kan bidra till kortare sjukskrivningar, eller mensrelaterade problem som hindrar kvinnor att gå till arbetet, säger Sara Hultqvist.

Finns det några skillnader i hur de nordiska länderna närmar sig problemet med sjuktalen? 

– Det finns skillnader i vilken forskning som görs. I Norge finns flera studier på biologiska skillnader i mäns och kvinnors kroppar. I Sverige talar man inte om biologiskt kön, här läggs fokus på genus, säger Sara Hultqvist.