Island kan bli det første landet i verden som får en sertifisert standard for å måle og utvikle likelønn. Når en virksomhet praktiserer likelønn skal dette kunne sertifiseres og synliggjøres. Målet er å skape et system som skal sikre at kvinner og menn får lik lønn for likt arbeid og like arbeidsbetingelser for arbeid av samme karakter.  Ordningen skal også hindre diskriminering generelt.

Shauna Olney, ILOs sjef for likestilling og mangfold er spent på resultatet.
– Den islandske trepartsavtalen om likelønn er en innovativ løsning, som vi gjerne vil fremme, sier Shauna Olney. Hun leder dialogen Women at Work som skal gå frem til ILOs hundreårsjubileum i 2019.

Hva ønsker du å ha oppnådd da?
– Det er da det handlingsrettete arbeidet begynner. Nå er vi i refleksjons- og diskusjonsfasen. Det skal settes ned en høynivågruppe (High level commission) i 2017. Da skal diskusjonen om Kvinner i arbeid bli en del av den store Fremtidsdebatten og kanskje utgjøre kjernen i denne.

Kommisjonen skal arbeide uavhengig av ILO. Om kommisjonens arbeid skal resultere i en ny deklarasjon ved hundreårsjubileet er uvisst.
– Vi har ikke hatt noe deklarasjon som er en del av ILOs konstitusjon siden Philadelphia deklarasjonen fra 1944.

Konstitusjonen ble signert i 1919 som en del av fredsprosessen etter førte verdenskrig. I 1946 ble ILO en særorganisasjon for arbeidslivsspørsmål under FN. Målsettingen for ILO er et anstendig arbeid til alle.
-Hvis vi nå kan få en deklarasjon om fremtidens arbeidsliv i 2019, må likestilling bli en veldig viktig del av denne, sier Shauna Olney.

Likelønn i Norden

– Likestilling er et spørsmål om rettferdighet og moral og om økonomi og vekst. De nordiske landene ville ikke oppnådd den samme veksten uten den høye deltakelsen av kvinner i arbeidslivet, og heller ikke hatt mulighet til å bygge de samme universelle velferdsrettighetene eller oppnå den samme likestillingen mellom alle innbyggerne i landene uten kvinners deltakelse, sa Lisbeth Pedersen, forskningsleder ved Det nasjonale forskningssenter for velferd, SFI, i Danmark, under seminaret om fremtidens arbeidsliv 6. september.

Nordiske land er langt fremme på likestillingsområdet, og har ifølge OECD en bemerkelsesverdig høy andel kvinner i arbeidsmarkedet. Det betyr at mens mange land har et stort potensiale for vekst hvis flere kvinner blir inkludert i arbeidslivet, har nordiske land allerede dratt nytte av dette potensialet.

ILO har gjort en stor undersøkelse i samarbeid med Gallup som omfatter 178 land. Den viser at i løpet av de siste tjue årene har sysselsettingsgapet mellom kvinner og menn i arbeidsmarkedet bare minket med 0,6 prosent, til tross for at langt flere kvinner har fått utdanning.
– Ganske sjokkerende resultat, synes Shauna Olney.

Stabilt lønnsgap

Men selv om Norden har mange kvinner i arbeidsmarkedet viser undersøkelser en permanent strukturell ulikhet.
– I Danmark har vi hatt et stabilt lønnsgap siden begynnelsen på 1970 tallet, fra den tiden vi begynte å snakke om likestilling, sier Lisbeth Pedersen.

Selv om utdanningsnivået blant kvinner er blitt stadig høyere, har det ikke påvirket lønnsgapet. Hvorfor er det sånn? Skyldes det utdanning eller arbeidserfaring?
– Nei, sier forskeren. Derimot har det å gjøre med et svært segregert arbeidsmarked, at kvinner og menn har ulike jobber og at det er ulik lønn for arbeid av lik karakter.

Det har nesten ikke vært endringer i det segregerte arbeidsmarkedet over tid. Menn jobber fortsatt i det som ansees som typiske mannsyrker og omvendt.

– Det som er en forskjell, sier Lisbeth Pedersen, er at når forskningen har sett på fem ulike utdanninger som er populære blant begge kjønn, viser det seg at det er flest menn som jobber i privat sektor, og det gjelder for alle utdanningsgrupper. Tendensen er også at forskjellene snarere har økt enn minket.

Hennes konklusjon er derfor at hvis vi skal få bukt med ulikestilling i arbeidslivet, må både privat og offentlig sektor gjøres like attraktive for begge kjønn.
– At det ikke er sånn allerede, kan ha med kultur å gjøre, eller at det er bedre velferdsytelser inkludert i de kollektive avtalene i jobber der kvinner dominerer, men det er også sånn at strukturene for lønnssystemene ble forhandlet frem på sekstitallet og lønnsstrukturen har vært ganske stabil siden.

Partenes ansvar

Utviklingen i arbeidslivet kan bety at lønninger presses ned, særlig i yrker som krever lavere utdanning. Mens behovet for høyt utdannet arbeidskraft vil stige.
– Det betyr at man må satse på utdanning på alle nivå, for å inkludere alle i arbeidsmarkedet. Det er behov for et mer fleksibelt arbeidsmarked med like betingelser i privat og offentlig sektor og det er nødvendig å redusere lønnsgapet i arbeid av lik verdi.

– I Norden er det en oppgave for partene i arbeidslivet å forhandle frem lønns- og arbeidsbetingelser. Derfor må vi be dem gjøre noe med det. Hvis dette er noe vi trenger å gjøre i fremtiden, er det noe vi må gjøre i dag, sa Lisbeth Pedersen.

Island til inspirasjon

ILOs Shauna Olney, understreket også behovet for å få til en omforent oppslutning om endringene.
– Da er trepartssamarbeidet viktig. Det er derfor det islandske initiativet er så interessant fordi det er utviklet i et trepartssamarbeid.

– Vi snakker allerede med UN Women om hvordan vi skal sette ILO konvensjon om likelønn ut i livet. Når det handler om de enkelte land er det ikke naturlig at vi sier at her har vi en fiks ferdig modell.

Trepartsavtalen om likelønn er bygget over samme lest som ISO sertifiseringsordningene og kan oversettes til andre språk. Arbeidet er i sluttfasen. I høst skal partene presentere arbeidet som omfatter begreper og betingelser for en definisjon av arbeid av lik karakter, betingelser for styringssystemer og vedlegg med en veiledning om jobb klassifisering og en veiledning om lønnsanalyse.
– Det er viktig som en prosess og kan kanskje inspirere andre. Det er viktig å ha gode modeller, seir ILOs Shauna Olney.

Hva er den største utfordringen på likestillingsområdet slik du ser det nå?
– Hvordan vi utfordrer stereotypene: at kvinner er dem som skal være hjemme, at kvinners arbeid er mindre verd. Også her er den nordiske modellen så viktig for eksempel når det gjelder å få menn til å ta foreldrepermisjon.

Diskusjonen om fremtidens arbeidsliv

Partene i Finland har bestemt at årets sentrale kollektive forhandlinger var de siste i sitt slag. Fra neste år skal lønn forhandles lokalt. Hva det betyr for utviklingen av likelønn er ikke godt å si.

Markus Äimälä, direktør Finlands Näringsliv er opptatt av å beholde arbeidsplassene.
– For vår industri er det viktig å sikre at virksomhetene er konkurransedyktige nok. Hvis teknologien endres må virksomhetene endre seg raskt. Det stiller krav til en fleksibel lovgivning, vi må ha grunnleggende rettigheter, men på toppen av det må vi kunne forhandle lokalt så mye som mulig. I Finland har vi en tradisjon med kollektive forhandlinger som dekker alle bransjer. Men arbeidsgiverne mener at det ikke gir nok fleksibilitet. Derfor vil vi ikke ha det mer. Nå skal vi over til bransjevis forhandlinger slik Sverige har hatt i mange år. Det er ikke nok. Vi må kunne bli enige om arbeidstid og arbeidsbetingelser på lokalt nivå.

Katarina Murto, Tjänstemannacentralorganisationen STTK, understreker også Finlands vanskelige økonomiske situasjon.
– Finland har vært i en økonomisk resesjon i mange år nå og vi har fortsatt et problem med hvordan vi skal løse spørsmålet sysselsetting.

– Vi har signert Competettive ACT Agreement. Det er en historisk avtale fordi vi for første gang underskrev en avtale om en reduksjon i arbeidstakernes rettigheter. Nå håper vi at dette betyr at arbeidsgiverne har mot til å ansette flere og øke investeringene. Når det gjelder kollektive forhandlinger ønsker fagbevegelsen at mest mulig skal fastsettes i kollektive avtaler og reguleringer selv om trenden er motsatt, at mye skal forhandles på arbeidsplassnivå.

– Jeg tror et viktig spørsmål på nordisk og internasjonalt nivå er å arbeide for likestilling i arbeidslivet. Likestilling, antidiskriminering og menneskerettigheter er viktige verdispørsmål. Selvfølgelig kan vi ha en minimumslovgivning, men jeg tror at hvis vi ønsker å reise disse spørsmålene, må vi se til at de virker på alle arbeidsplasser.

Artikeln är ursprungligen publicerad på Arbeidsliv i Norden.

Den isländska regeringen har nyligen lagt fram en fyraårig handlingsplan på jämställdhetsområdet. Ett fokusområde är arbetsmarknaden och lönegapet mellan kvinnor och män. Andra prioriterade frågor är politisk representation, män och jämställdhet samt könsrelaterat våld.

– Meningen med handlingsplanen är att återspegla vilka utmaningar vi fortfarande har kvar på jämställdhetsområdet. Det handlar exempelvis om att sluta lönegapet, säkra att kvinnor och män har samma politiska och ekonomiska makt och att eliminera alla former av könsrelaterat våld. Dessa utmaningar måste tacklas med tydliga policys och strukturella förändringar, säger Eygló Harðardóttir, Islands jämställdhetsminister.

Hon menar att Island, i internationell jämförelse, kan vara stolt över grunden som lagts under de senaste decennierna, men att det fortfarande är långt kvar innan män och kvinnor är jämställda.

Könssegregerad arbetsmarknad förstärker lönegapet

Den könssegregerade arbetsmarknaden och löneskillnaderna är frågor som Island arbetat konkret med de senaste åren. År 2012 utsågs en kommitté, aktionsgruppen för lika lön, bestående av representanter från ministeriet och arbetsmarknadens parter. De har genomfört omfattande studier av löneskillnader, och introducerat ett försöksprojekt för att implementera en standard med syfte att kvinnor ska få lika lön för lika arbete. Standarden ska ge företag möjlighet att certifiera sig, som ett bevis på att deras lönesystem inte är könsdiskriminerande. Certifieringen omfattar en detaljerad undersökning av bland annat de anställdas löner och yrkesklassificering, och ska utföras av revisorer. De kommande åren ska kunskapen om standarden spridas, så att den kan implementeras hos fler arbetsgivare. Kommittén ska även presentera en handlingsplan för hur könssegregationen på arbetsmarknaden ska brytas.

– Dessa frågor är tätt knutna till varandra. Forskning visar att lönegapet framförallt bibehålls och förstärks av könssegregationen på arbetsmarknaden, säger Rósa Guðrún Erlingsdóttir, politisk sakkunnig hos jämställdhetsministern.

Utbildning en nyckelfråga

Även hos den norska regeringen är arbetsmarknaden en prioriterad fråga. I deras styrdokument för jämställdhetspolitiken framhålls att den könssegregerade arbetsmarknaden måste åtgärdas, bland annat genom att tidigt uppmuntra barn och unga att inte göra könsbundna utbildningsval. I styrdokumentet lyfts även vikten av att höja kompetensen om jämställdhet i förskolorna, så att flickor och pojkar får lika förutsättningar från början. Mari Teigen, daglig ledare for CORE – kjernemiljø for likestillingsforskning, tycker att många av problemställningarna är bra. Hon menar att det snarare är genomförandet som är utmaningen.

– När skolorna och förskolorna ska genomföra jämställdhet – hur gör de då? Vart vänder de sig för stöd? Hur får man arbetsgivare att minska kvinnors sjukfrånvaro? Jag tror inte att det finns någon direkt plan för detta i dagsläget, däremot finns det ett tryck på politikerna att göra något åt det och det är bra, säger hon.

Arbetet med att reformera den norska jämställdhetspolitiken har pågått under många år. Under Stoltenbergs rödgröna regering togs två jämställdhetspolitiska utredningar fram. Den rödgröna regeringen tog sedan fram ett styrdokument, som slopades när Solbergs konservativa regering kom till makten 2013. Den sittande regeringen har sedan tagit fram sitt eget förslag, som behandlades i Stortinget våras. Under förhandlingarna utökades styrdokumentet med ett stort antal förslag från oppositionen, som inte var nöjda med regeringens åtgärder. Ett uppdrag som tillkom var att utreda om det går att premiera pojkar och flickor som ansöker till utbildningar där det är 80 procent eller mer av det motsatta könet. Ett annat var att regeringen ska sätta press på arbetsmarknadens parter och kräva en tidsplan för att rätta till löneklyftan mellan kvinnor och män. Regeringen fick också i uppdrag att utforma krav för att minska användningen av deltidsanställningar i offentlig sektor.

– Jag tycker att det i slutändan blev flera bra förslag, säger Mari Teigen, som själv satt i den jämställdhetspolitiska kommitté som tog fram de offentliga utredningar som lades fram 2011 och 2012.

Myndighet ska stötta jämställdhetsintegrering

I Sverige lämnades en jämställdhetspolitisk utredning över till regeringen i höstas. Den svenska utredningen handlar till stor del om hur arbetet med jämställdhetsintegrering ska organiseras framöver. Sedan 1997 använder Sverige, likväl som övriga nordiska länder jämställdhetsintegrering som strategi för att nå politiska mål om jämställdhet. Utredningen framhåller att jämställdhetspolitikens genomförande lider av bristande styrning, långsiktighet och uppföljning. En ny myndighet föreslås för att ge jämställdhetspolitiken samordning, stöd och analys. Den ska även fungera som expertmyndighet för regeringen. Mari Teigen menar att det finns liknande problem i Norge. Hon menar att det behövs bättre styrning och mer kompetens för att verkställa strategin.
– På detta område tycker jag inte att regeringens styrdokument levererar. Det krävs ett bättre organ med kompetens för uppföljning för att det ska fungera. Det behövs också bättre regionalt och lokalt stöd. Förslagen i våra tidigare utredningar liknar det som man kommit fram till i Sverige, om att till exempel inrätta en jämställdhetsmyndighet, säger hon.

Vad är egentligen flickforskning?
– Fältet växte fram på 1970-talet, då man såg att flickorna hamnade mellan stolarna i forskningen. Genusforskningen fokuserade på vuxna kvinnor, och när ungdomskulturer studerades fokuserades ofta platser och fenomen som flickor inte var särskilt närvarande i, som exempelvis killdominerade subkulturer som punkare. Idag undersöks en massa olika frågor inom fältet, utifrån en mängd olika perspektiv, säger Bodil Formark.

Vad utmärker flickforskningen i Norden?
– Ett exempel på vad flickforskningen undersökt är vad det inneburit för flickor att behöva förhålla sig till jämställdhet som ett slags nordiskt ideal, samtidigt som det fortfarande finns strukturella orättvisor. Jämställdhet är ju något som skapat, och fortsätter att skapa, normativa ideal och hierarkier mellan olika slags sätt att vara tjej på. Det är nog svårt att växa upp i Norden utan att förhålla sig till idén om jämställdhet. Vad denna situation innebär och vad det har för effekter är för olika grupper av unga kvinnor i Norden är något som vi hoppas kunna fokusera mer på framöver.
Varför anordnade ni en nordisk sommarskola om flickforskning?
– Tanken var att få igång en dialog och reflektion kring flickforskningens metoder. Hur görs forskningen? Hur kan metoderna utvecklas? Vi har både i det finska och det svenska flickforskningsnätverket drömt om att arrangera en sommarskola med fokus på metod i flera år. Vi har sett det som ett sätt att fördjupa både samarbetet mellan nätverken och diskussionen kring ung femininitet, säger Bodil Formark och Aino Tormulainen, som är koordinatorer för de finska och svenska flickforskningsnätverken.

Hur kommer det sig att sommarskolan riktar sig till både forskare, konstnärer och professionella som arbetar med unga tjejer?

– Vi tror att den nordiska flickforskningen behöver förbättra sin kunskap om både hur dagens olika tjejverksamheter jobbar och hur exempelvis konstnärer arbetar för att utforska ung femininitet och flickighet. Det handlar ju också om att hitta metoder för hur vi som akademiker, som dessutom arbetar inom kritiska forskningstraditioner, kan bli bättre på att vara involverade i samarbete och samverka med människor som är verksamma inom andra sektorer. Vilka kunskapsbehov finns? Gör vi rätt saker? avslutar de.

Nordisk jämställdhetscertifiering i skolor och förskolor. Gemensamt arbete mot könsdiskriminerande reklam. Rekommendationer för hur vi ska hjälpa kvinnor som har utsatts för våld på nätet. Det är några av de nordiska samarbetsprojekt som har fått stöd genom den jämställdhetsfond som NIKK, Nordisk information och kunskap för kön, förvaltar och som har inrättats av de nordiska jämställdhetsministrarna. Nu har NIKK publicerat en databas med information om alla projekt som beviljas medel.

-Tack vare samarbetet växer kunskapen och sprids över gränserna. Med vår nya databas utökas potentialen för samarbetet ytterligare, eftersom alla aktörer i Norden nu kan söka fram samarbetspartners eller ta kontakt med andra aktörer som redan arbetar på samma tema. Detta är ett sätt att öka synligheten och kontaktytorna över Nordens gränser, så att man inte behöver börja om på noll igen, säger Maria Grönroos, överordnat ansvarig för NIKK på Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet.

Genom sökfunktionen kan användaren själv välja om hen vill visa projekt som genomfört en särskild aktivitet eller som handlar om ett visst ämne. Projekten handlar exempelvis om utbildning, könsbaserat våld, maskuliniteter och media. I sökresultatet visas också organisationer som samarbetar och vem som är kontaktperson.
– Så sitt inte ensam med dina utmaningar. Helt säkert finns det andra i Norden, som brottas med samma problem och kanske rent av har kommit en bit på väg. Vi hoppas att databasen över den Nordisk jämställdhetsfonden kan bli ett sätt att hitta varandra och dra lärdom av vad andra redan gjort, säger Maria Grönroos.

Fondfakta:

• 2,7 miljoner DKK fördelas årligen.
• Cirka 40 projekt har hittills beviljats medel.
• Över 120 olika verksamheter är involverade i projekten.
• Verksamheterna utgörs av myndigheter, annan offentlig verksamhet, forskare, företag, frivilligorganisationer, fackliga organisationer.
• Projekten rör exempelvis: kunskapsutveckling, kunskapsförmedling, metod- och praktikutveckling samt gemensamma frågeställning och utmaningar.
• Projekten har resulterat i: nätverk, konferenser och möten, portaler samt rapporter, studier och metodmaterial.
• Projektet har exempelvis rört ämnen som skola/utbildning, könsbaserat våld, män/maskuliniteter, nyhetsmedia, film samt hotell, restaurang och turist-branschen.

Se databasen:  http://www.nikk.no/nordisk-jamstalldhetsfond

NIKK:s nya film om fonden i ett nötskal! 

I samband med att NIKK lanserar den nya databasen har vi också tagit fram en kort informativ introduktionsfilm om hur det jämställdhetspolitiska samarbetet fungerar och vad den nordiska jämställdhetsfonden är för något.

Se filmen här.

Kontakt

För frågor om fonden, eller om de projekt som har fått medel, kontakta Maria Grönroos, ansvarig för NIKK på Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet, maria.gronroos@genus.gu.se, Tel: +46(0)766-22 92 41

Hvordan kan det ha seg at likestillingsintegreringen, tjue år etter at den ble innført, fremdeles ikke har ført til noen gjennomgripende endringer? Dette spørsmålet er utgangspunktet for boka Feminism som byråkrati, av Malin Rönnblom og Kerstin Alnebratt. De to har forsket på likestillingspolitikk i en årrekke med bakgrunn i henholdsvis genusvitenskap og statsvitenskap. Boken er et resultat av intervjuer og analyser av offentlige dokumenter.

Begrepsforvirring

Malin Rönnblom tror noe av svaret på at så lite har skjedd finnes i selve begrepet likestillingsintegrering. I begrepet ligger at hvert politisk område skal ha et likestillingsperspektiv, men hva betyr det egentlig?

– På engelsk sier man gender mainstreaming. En korrekt oversettelse ville være genusintegrering (kjønnsintegrering). Likestilling er en politisk målsetting. Likestillingsintegrering innebærer derfor at man skal integrere en politisk målsetting, i stedet for å integrere kjønn. Det blir forvirrende.

Rönnblom tror begrepet skaper usikkerhet, noe som fører til at man stadig etterspør mer kunnskap. Dette fører igjen til at man ikke foretar seg noe.

– Det blir et sirkelresonnement: De likestillingspolitiske målene skal gjennomføres ved hjelp av mer kunnskap om de likestillingspolitiske målene, sier hun.

– Likestillingsintegrering er en tilsynelatende skjerping av likestillingspolitikken, men mangler presisering og forankring i konkrete problemstillinger.

Markedsstyring

Forfatterne peker også på at det har skjedd store endringer med politiske styringsformer i løpet av de siste tjue årene. De trekker frem markedskreftenes sterke innflytelse på den politiske tenkningen som en av hovedårsakene.

– Markedstenkningen som i stadig større grad gjennomsyrer politikken, innebærer en nyliberalistisk måte å tenke styring på, sier Rönnblom.

– I dag styrer man offentlig virksomhet på samme måte som en bilfabrikk. Man tar avgjørelser basert på økonomi, lønnsomhet og effektivitet i stedet for solidaritet, likhet og inkludering.

Hun mener også at markedstenkningen har gjort oss mer individorienterte.

– Den nyliberalistiske styringsmodellen har gjort politikken alt for individorientert. Man konsentrerer seg om enkeltpersoner som blir diskriminert i stedet for å kjempe mot kollektiv urettferdighet. Dette strider mot likestillingstanken, som er bygget på prinsippet om likhet og rettferdighet.

Politikkens «hvorfor»

Malin Rönnblom mener hovedårsaken til at så lite har skjedd innenfor likestillingspolitikk er at politikken mangler et «hvorfor».

– Likestillingsintegreringen er bare ett eksempel på hvordan de politiske beslutningsprosessene har endret seg de siste tjue årene, sier hun.

– Diskusjonen om likestillingspolitikk handler om hvordan man skal arbeide i stedet for hvorfor man skal gjøre det man gjør. Alle skal jobbe med likestillingspolitikk, men man formulerer sjelden et hvorfor.

Hun mener dagens beskrivelser av kjønnsforskjeller er deskriptive og lite problematiserende.

– Når man ikke formulerer problemer blir det vanskelig å komme opp med en løsning, påpeker hun.

– Man setter så ut arbeidet til eksperter og byråkrater, og fjerner det fra politikken.

– Hva er de største forskjellene på politikken i dag og for tjue år siden?

– Vi har ikke gjort en systematisk sammenlikning av før og nå, men studert formuleringen av politikken, sier Rönnblom.

– Tidligere hadde man tydelige formulerte problemer. Det fantes en tydeligere kobling mellom problemene som ble formulert og de løsningene som ble foreslått. Selv om vi fremdeles har mange av de samme problemene, blir de ikke snakket om. Politikken er ikke lenger preget av maktkamp, men av at man snakker om hva man skal gjøre og hvordan.

Mangler konflikt

Rönnblom mener man i Sverige har vært altfor dårlige på å tåle konflikter, noe som også har bidratt til å svekke likestillingspolitikken.

– All politikk er preget av konsensustenkning. Derfor har markedstenkningen blitt innført uten at noen har skjønt det.

Rönnblom var nylig med å arrangere en workshop for ledere på regionalt nivå. Hun erfarte at alle var opptatt av likestilling, men det var betydelig vanskeligere å formulere konkrete problemer likestillingspolitikken skal løse.

– Jeg mener dette viser at man sjelden snakker om problemer i politikken. Man snakker kun om politiske mål, ofte på et abstrakt nivå og så generelt at alle er enige. Man måler resultater, etterspør ny kunnskap og skriver lange utredninger. Politikerne skyver ansvaret videre, bort fra politikkens kjerne og over på byråkrater og eksperter.

– Men vi snakker jo om problemer som at kvinner tjener dårligere enn menn og at det er for få kvinner i ledende stillinger?

– Ja, men kanskje ikke like ofte som vi tror. Og vi stiller sjelden spørsmål om hvorfor det ser ut om det gjør; hvorfor kvinner tjener mindre enn menn. I stedet settes søkelyset på kvinner og gjør dem til problemet. Hva skjer hvis vi i stedet sa at menn tjener for mye, og at det er for mange menn i maktposisjoner? Jeg mener det kan formuleres som et grunnleggende problem at menn har for mye makt og at det rammer kvinner.

Rönnblom mener politikk krever konflikt, og at ettersom konfliktene er forsvunnet er ikke politikken lenger politisk.

– Politikk handler om å sette ting opp mot hverandre, om motsetningsforhold og maktkamp. I dag er det bred konsensus om det meste blant de fleste politiske partiene, sier hun.

Hun mener likevel man må bli enge om politikkens former, om hvordan konflikter om politikkens innehold skal håndteres:

– Her er Kerstin og jeg inspirert av den politiske teoretikeren Chantal Mouffes distinksjon mellom antagonisme og agonisme. Det politiske handler ikke om å skape antagonisme, men om å gi rom for agonisme: for motsetning mellom grupper som respekterer hverandres meninger.

Produktiv motstand

I motsetning til konsensus, mener Rönnblom at motstand er produktivt.

– Når man har en politisk idé som møter motstand betyr det at man utfordrer makten, noe som er positivt, sier hun.

– Derfor tenker jeg at motstand viser vei når det gjelder å gjennomføre likestillingspolitiske tiltak.

– Dere skriver at kunnskap har erstattet politisk handling?

– Når man ikke formulerer et tydelig politisk problem, så skaper det usikkerhet om hva som skal gjøres, som igjen fører til at man etterspør mer kunnskap. Også dette bunner i at man mangler et politisk «hvorfor», sier Rönnblom.

– I en individualisert tid blir mennesker redde. Redde for ikke å prestere godt nok og redde for ikke å gjøre ting riktig, for hvis du gjør feil har du deg selv å skylde. Vi tør ikke å handle, fordi vi hele tiden tenker at vi må vite mer.

I stedet for konkret handling har likestillingspolitikken blitt en uendelighet av lister over hva man skal gjøre, mener Rönnblom.

– Alt skal måles og telles. Derfor må vi hele tiden bevise at vi er produktive, effektive og lønnsomme. Dette fører til en uendelig dokumentasjon og skaper stor usikkerhet.

Desentralisering

Også desentralisering av beslutningsprosesser har, ifølge Rönnblom, bidratt til mindre handling i politikken.

– Desentraliseringen er en form for byråkratisering. Politikerne skyver sakene videre og overlater til byråkratene å fylle politikken med innhold. Resultatet blir mye byråkrati og lite politikk, sier hun.

– Dere skriver at byråkratiet forhindrer realisering av politiske målsettinger, samtidig som dere etterspør mer byråkrati. Kan du forklare det paradokset?

– Det er problematisk at politikken avpolitiseres gjennom byråkratiet. Likevel trenger vi byråkratiet for å gjennomføre politikkens beslutninger, men ikke for å skape dens innhold, forklarer Rönnblom.

– Vi mangler den politiske formuleringen av problemet. Det finnes ingen kamp i politikken mer. Det er for stor konsensus. Politiske partier trenger ulike saker og kamp om disse for at politikken skal settes ut i handling. Vi må løfte blikket og snakke om hvordan vi ønsker at politikken skal fungere.

Paradoks

– Men blir ikke det å skrive en bok om temaet nok et paradoks, etter som det dere etterlyser er færre ord og mer handling?

– Jo, men ord er forskjellige. Det er forskjell på å skrive en bok om verdien av å formulere en problemstilling og å skrive lister over alt som skal gjøres i politikken, sier Rönnblom.

– Som forskere kan vi gi perspektiver og kritiske kommentarer. Politikerne må komme med løsningene. Ord kan også være handling.

– Dere foreslår å gjeninnføre et «hvorfor» i politikken, hvilke konsekvenser vil det få?

– Gjennom å snakke om hvorfor tvinges politikerne til å formulere hva man kan gjøre, ikke bare hvordan, mener Rönnblom.

Hun er skeptisk til likestillingsintegrering nettopp fordi den skal med i et hvert politisk område.

– Det som finnes over alt finnes ingen steder. Jeg mener man heller bør velge ut enkelt områder innenfor likestilling som man jobber for å gjennomføre på bekostning av andre ting.

Artikeln är ursprungligen publicerad på Kilden, kjonnsforskning.no

Svenska kvinnor med Alzheimers får i genomsnitt tre timmar mindre hemtjänst än män i veckan – ett häpnadsväckande exempel på hur genus skymmer vårdbehovet i ett modernt nordiskt välfärdssamhälle. Flera andra exempel börjar bli alltför välkända: Att vården missar kvinnliga hjärtinfarkter eftersom den medicinska hjärtforskningen gjorts på män. Och att män troligen alltför sällan får diagnosen depression, eftersom kvinnor utgör norm för denna sjukdom.

Den 14-15 juni arrangerade Ålands landskapsregering ihop med Nordiska ministerådet ett expertseminarium om jämställd vård, med fokus på kunskap och förändring.

Jämställd sjukskrivningsprocess

En av experterna var Kerstin Jigmo, distriktsläkare och projektledare för en jämställd sjukskrivningsprocess  i Skåne. När sjukskrivningarna exploderade i Sverige i början av 2000-talet fick Kerstin Jigmo och hennes kollegor uppdraget att förbättra sjukskrivningsprocessen och få ner ohälsotalen. De bildade team och började arbeta strukturerat med sikte på långtidssjukskrivnas återgång i arbetet.

–  När vi efter ett år utvärderade vårt arbete, blev jag riktigt irriterad. Vi hade fått männen tillbaka i arbete, men kvinnorna var fortfarande sjukskrivna, berättar Kerstin Jigmo.

Kerstin Jigmo har sedan dess utvecklat ett redskap för en jämställd sjukskrivningsprocess, Genushanden. Genushanden har fått sitt namn för att vården ska vara uppmärksam på fem genusfällor, en för varje finger.

– Grundregeln är att tänka tvärtom. Hade jag agerat likadant om patienten haft motsatt kön? Det måste jag som läkare fråga mig, säger Kerstin Jigmo.

Gemensamt nordiskt journalsystem

Kortfattat ska vårdpersonal vara uppmärksam på de fem ”fällorna” familjeförhållanden, våld, somatisk eller psykiatrisk diagnos, riskbruk av alkohol och rehabiliteringsplanen. Stort fokus läggs på kvinnors familjesituation, medan mäns privatliv inte ingår i läkarens bedömning. Våld mot kvinnor är en betydelsefull bakgrundsfaktor till många kvinnors sjukskrivningar, något som vårdpersonalen inte vet, eftersom de inte vågar fråga.

– Jag önskar att det fanns ett gemensamt journalsystem i hela Norden så att alla vårdcentraler ställde samma frågor. Men innan det finns ett sådant på plats: Våga fråga! uppmanar Kerstin Jigmo.

Somatisk eller psykiatrisk diagnos är en fälla eftersom vården gärna tror att mäns krämpor är somatiska –  men kvinnors psykiatriska. Vården tenderar också at missa kvinnors alkoholmissbruk – genom att inte fråga om det – och bagatellisera männens.

Slutligen skiljer sig rehabiliteringsprocessen åt, genom att både vården och arbetsgivaren stöttar män att snabbt återvända i arbete, men låter kvinnor stanna kvar längre i sjukskrivning.

Genusmedveten vård en besparing

På plats på seminariet fanns regeringstjänstemän från alla de nordiska ländernas social- och hälsodepartement, vårdanställda från Åland – och Ålands kansliminister Nina Fällman. Halva Ålands budget går till vården, som samtidigt är hårt drabbad av sjukskriven vårdpersonal. Något måste göras och Landskapsregeringen har lovat både jämställdare löner, bättre personalpolitik och åtgärder mot långtidssjukskrivningar.

– Genushanden gav konkreta verktyg för att komma till rätta med sjukskrivningarna. En mer genusmedveten vård skulle spara skattepengar – och ge både kvinnor och män bättre vård. Jag tror att vi startar ett projekt under hösten där vi utbildar oss i att tänka tvärtom och våga ställa jobbiga frågor! säger Nina Fällman.

Rapporten visar att förövare i regel kan utnyttja sin maktposition över personer med funktionsnedsättning på sätt som annars inte vore möjliga. Det kan exempelvis handla om att förövaren förstör en persons hjälpmedel eller lämnar en person med nedsatt syn i en miljö som hen inte känner igen. Eller att personal undviker att ge smärtlindring eller ger sexuella smekningar vid undersökningar. Detta framkommer i den nya rapporten ”När samhället inte ser, hör eller förstår: Könsrelaterat våld och funktionshinder” som är framtagen av Nordens Välfärdscenter på uppdrag av Nordiska Ministerrådet.

I rapporten beskrivs temat könsrelaterat våld och funktionshinder ur ett nordiskt perspektiv med utgångspunkt i forskning, officiella rapporter och bidrag från en nordisk expertgrupp. Syftet är att ge en analytisk inblick i ett tema där kunskapsnivån fortfarande är låg, lyfta fram goda exempel och förbättringsförslag samt beskriva mervärdet av fortsatt nordiskt samarbete på området.