Behovet av kunskap och erfarenhetsutbyte är stort, enligt Erika Nilsson, som har startat verksamheter för drabbade kvinnor i Sverige. Det nordiska samverkansprojektet, som finansieras av Nordens Välfärdscenter, inleddes under våren med ett möte i Köpenhamn.

Vad ska ni göra inom projektet?

– Vi är alldeles i startgroparna och har inte hunnit planera så mycket än. Men vi kommer förhoppningsvis att hålla en workshop om kvinnospecifika frågor på den nordiska ryggmärgskonferensen i Trondheim till hösten. Sedan har vi också pratat om att anordna en kurs på temat. Vi vill uppmuntra forskning som rör vår grupp, men också stötta nyskadade kvinnor och visa på möjligheterna att leva ett gott och aktivt liv även om man råkar hamna i rullstol.

Vad är det för kunskap som saknas?
– Vi behöver höja kunskapsnivån när det gäller graviditet och förlossning. En del kvinnor avvaktar med att skaffa barn. De vet inte om deras förlamade kropp klarar av en förlossning. På detta område finns även kunskapsluckor inom vården. Vi är några i Sverige som dragit igång en föräldrasajt om att vara och bli förälder som ryggmärgsskadad. Det projektet har uppmärksammats i våra grannländer. Vi behöver också lyfta frågor kring sexualitet och preventivmedel. Risken för blodpropp blir exempelvis större om man är stillasittande i rullstol och tar p-piller.

Varför behövs ett nordiskt samarbete?
– Det är viktigt att vi nätverkar över nationsgränserna eftersom vi är så få kvinnor som får ryggmärgsskador. Av de som får en ryggmärgsskada är cirka 80 procent män och 20 procent kvinnor. Vi har mycket att vinna på att lyfta blicken och förena oss. Jag tänker att vi kan bli starkare och påverka mer om vi jobbar tillsammans.

Vad händer härnäst?
– Det nordiska nätverket träffas igen i september i Trondheim. Då ser vi hur vi går vidare. Vi har även startat en Facebookgrupp för kvinnor med ryggmärgsskador i Norden. Jag har jobbat med de här frågorna i 12 år och det är tydligt att det finns ett stort behov av mötesplatser för kvinnor. Som nyskadad är det lätt att tro att livet är slut. Då är det värt mycket att få prata med andra som har levt länge med sin ryggmärgsskada.

Målet med det norska projektet är att förklara genusvetenskapliga begrepp i en ordlista på nätet. Ordlistan kommer att fyllas på allt eftersom arbetet fortskrider.

Arbetet leds av forskarna Jorunn Økland och Amund Rake Hoffart, vid Senter for tverrfaglig kjønnsforskning på Universitet i Oslo.
– Vi ska göra grovarbetet och välja ut en stor mängd aktuella begrepp, både från norska och engelska källor. Sedan kommer vi att samla genusforskare från olika universitet och tillsammans diskutera vilka ord som ska med i listan, säger Amund Rake Hoffart.

Engelska tar över

Arbetet med ordlistan drivs av Senter for tverrfaglig kjønnsforskning med medel från Språkrådet. Amund Rake Hoffart betonar att det är viktigt att terminologin är relevant för alla inom fältet. Ordlistan kommer att innehålla begrepp och definitioner på Norges två officiella skriftspråk: nynorska och bokmål.
– Ett mål är att stärka ställningen för det norska fackspråket vid universiteten. Det är välkänt att engelskan tar över inom akademin, säger Amund Rake Hoffart.
Han menar att det finns flera genusvetenskapliga begrepp vars innebörd diskuteras livligt i Norge. Ett sådant är ”hen” och ”hin”, två ord för könsneutralt pronomen.
– I Sverige verkar det som att hen kommit in i språket på ett annat sätt än i Norge. Här får vårt språkråd många förfrågningar och det ska bli intressant att titta vidare på dessa ord.
Ett annat begrepp som kommer att vädras är ”genus”, som inte används i Norge. Istället säger man bara ”kön”. Ifall man vill betona de biologiska eller sociala aspekterna av kön, är det vanlig att tala om biologiskt och socialt kön.
– Det här kommer vi att diskutera vidare. Det är intressant att Sverige valt att göra på ett annat sätt, säger Amund Rake Hoffart.

Extra utmaning med omstridda begrepp

Det svenska projektet har flera likheter med satsningen i Norge. Arbetet leds av genusforskarna Ann Werner och Anna Lundberg och ska resultera i en ordbok. Skriften kommer att innehålla diskussioner och längre förklaringar kring begrepp inom genusvetenskapen. Precis som i Norge är tanken att skapa kontaktytor forskare emellan. Tillsammans med en referensgrupp med representanter från olika genusvetenskapliga institutioner och Nationella sekretariatet för genusforskning ska Ann Werner och Anna Lundberg välja ut aktuella begrepp och författare som ska medverka i boken.
– När det gäller omstridda begrepp kan de behöva beskrivas av flera författare. Ett sådant begrepp kan vara intersektionalitet, säger Ann Werner.
Ordboken ingår i en skriftserie om genusvetenskap som ges ut av Nationella sekretariatet för genusforskning. Tidigare skrifter har bland annat tagit upp ämnen som didaktik, arbetsmarknad och kritiskt tänkande.

Makten över språket

Att skapa en ordbok är inte helt okomplicerat. Anna Lundberg menar att arbetet rymmer frågor om vem som har makten över språket.
– Därför är det viktigt att både vara öppen för förhandling och prata historia.
Ordboken, som ska vara nedladdningsbar, beräknas vara färdig i början på 2016. Målgruppen är såväl studenter som en intresserad allmänhet. Den ska även kunna användas vid utbildningar i jämställdhetsintegrering.

Över hälften av de kvinnliga arbetstagarna uppger i den norska studien att de har blivit särbehandlade i anknytning till en graviditet eller föräldraledighet. Den motsvarande siffran för män är 22 procent. Var femte som är gravid låter bli att söka jobb av rädsla för att upplevas som inaktuell eller besvärlig av arbetsgivaren.

– Resultatet är skrämmande men tyvärr inte överraskande. Diskriminering i samband med en graviditet eller föräldraledighet är den vanligaste orsaken till att man tar kontakt med oss. Det händer varje vecka, säger Elisabeth Lier Haugseth, avdelningschef på Likestillings- og diskrimineringsombudets byrå.
Undersökningen utfördes av TNS Gallup och över 2000 personer som fått barn under perioden 2008-2014 deltog.

Enligt Haugseth får särbehandlingen allvarliga konsekvenser. Enskilda förlorar möjligheter till jobb, löne- och karriärsutveckling och samhället går miste om viktig kompetens.

– Vi kräver handling. Arbetsgivare bör känna till jämställdhetslagen och sluta bryta mot den. Myndigheter ska driva en jämställd arbetspolitik och sprida information om arbetstagares rättigheter. Dessutom borde vägen till att få upprättelse via domstol göras enklare och snabbare.

Samma problem i hela Norden

Enligt Pirkko Mäkinen, jämställdhetsombudsman och aktör bakom den finländska kampanjen Oikeuksia odottaville (på svenska ungefär Rättigheter till gravida), brottas alla nordiska länder med samma seglivade problem.

Av över 700 personer som deltog i en finländsk undersökning uppger nästan 70 procent att de själva eller någon som de känner blivit diskriminerad på grund av en graviditet. I drygt 60 procent av fallen var arbetsgivaren ett företag. I 20 procent av fallen en kommun.
– Statistiken avslöjar toppen av isberget. Finländska pappor tar ut betydligt mindre av föräldraledigheten än exempelvis svenska pappor. Därför är arbetsgivarna också ovana vid att män vill vara föräldralediga. Särskilt på orter med begränsade arbetsmöjligheter kan det kännas svårt att driva sina rättigheter, säger Mäkinen.

Kampanjens syfte är att upplysa kvinnor och män om deras rättigheter och påminna arbetsgivare om lagen.
– Frågor om diskriminering i en anställningssituation är inte lika vanliga längre. Däremot påtalar allt fler att de inte fått tillbaka tidigare arbetsuppgifter när de återvänt från en föräldraledighet. Männens situation har förbättrats. Allt fler kollektivavtal innehåller åtminstone delvis betald pappaledighet.

Visstidsanställda utsatta

Elisabeth Lier Haugseth betonar att planer på barn inte får påverka möjligheten att bli kallad på intervju eller att få anställning.

– 12 procent av de norska kvinnorna och 9 procent av männen uppger ändå att de fått dylika frågor under en arbetsintervju. 14 procent av kvinnorna har upplevt att de inte fått ett jobb på grund av att en föräldraledighet.

I Finland är kvinnor med tidsbundna kontrakt, som jobbar deltid eller som inhyrd arbetskraft, eller har så kallade nollavtal (det vill säga, arbetsavtal där den anställda inte vet antalet arbetstimmar innan nästa arbetsschema är klar) mest utsatta.

– Arbetsgivarna borde inse att det ger dem renommé att sköter de här frågorna på ett bra sätt, säger Pirkko Mäkinen.

Konferansen var en oppfølging av en tidligere samling over samme tema, som ble arrangert i 2012. Den gang var anledningen at den svenske regjeringen hadde fått utarbeidet en rapport hvor forekomsten av vold mot utenlandske kvinner som kommer for å inngå samliv med svenske menn, og mot kvinnenes barn, ble kartlagt. Det ble også lagt fram forslag til tiltak for å bedre deres situasjon.

‒ Bakgrunnen for årets konferanse er at det ikke har skjedd noe siden utredningen ble lagt fram. Man har ikke håndtert spørsmålet, og det ønsket vi å ta opp, sier Katarina Björkgren fra Länsstyrelsen i Västra Götaland.

Hva er de viktigste konklusjonene fra konferansen?
‒ At vi har en stor gruppe kvinner som ikke håndteres på samme måte som majoritetsbefolkningen i spørsmål om vold i nære relasjoner, selv om våre land har stilt seg bak internasjonale konvensjoner som skal beskytte menneskerettighetene til alle landets innbyggere. Disse minoritetskvinnene håndteres primært ut fra utlendingsloven, og det medfører at mildere former for vold ofte ikke tas hensyn til. Mens majoritetskvinner blir fortalt at alle former for vold i nære relasjoner er uakspetabelt.

‒ En annen viktig konklusjon var at loven gir menn mulighet til å utnytte utenlandske kvinner på en måte som minner om menneskehandel. For meg er det også viktig å trekke fram barnas stilling. I disse sakene er forelderen som skal beskytte barna, selv hjelpeløs. Noen menn er også ute etter å utnytte kvinnens barn, så lovverket legger altså ikke bare til rette for utnyttelse av voksne kvinner, men også for pedofili. Og ingen har ansvar for å forsvare barnet.

Hva vil være de viktigste tiltakene framover?
‒ I Sverige sier reglene at den utenlandske partneren ikke får oppholdstillatelse på selvstendig grunnlag før etter to år. I Norge er regelen tre år, men regjeringen har foreslått å øke det til fem. Det tiltaket som ble framhevet som viktigst, er at Norge må gå tilbake på innstrammingen. Det vil være vanskelig å leve opp til våre menneskerettighetsforpliktelser dersom vi har en gruppe som må leve med vold i fem år uten å kunne snakke om det av frykt for å miste oppholdstillatelsen. Mange av disse kvinnene kommer fra land hvor det av sosiale årsaker er umulig å vende tilbake til familien som skilt. Da blir ofte prostitusjon deres eneste mulighet til å forsørge seg selv.

Ligger problemet først og fremst i lovverket og håndhevelsen av det, eller i mangelen på informasjon til kvinnene?
‒ Begge deler. Når kvinner kommer for å inngå samliv med en norsk eller svensk mann, kan de sjelden språket, og i Norge har de ikke rett til tolk, og dermed kan de heller ikke få kjennskap til rettighetene sine. De omfattes sjelden av informasjonstiltak som andre innvandrergrupper får. Man må arbeide både med lovverket, med kunnskapen hos de som skal håndheve lovene, og med kvinnene.

Konferansen gikk av stabelen i Oslo 17. mars og var et samarbeid mellom Länsstyrelserna i Värmland, Västra Götaland og Norrbotten, sammen med Sveriges ambassade og Mira-senteret. Deltakerne kom fra politikk og forvaltning, fra organisasjoner og akademia. Planen er å arrangere en ny oppfølgingskonferanse om to år, for å følge utviklingen på området.

De nordiska länderna liknar på många sätt varandra. Grundläggande värderingar och samhällslösningar har stora likheter i Danmark, Finland, Island, Norge, Sverige och på Åland. Synen på företag, företagande och jämställdhet likaså.

Katarina Pettersson, forskare vid avdelningen för landsbygdsutveckling vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala har gjort en genusanalys av olika policys för kvinnors företagande i Norden.

– Jag har undersökt de policys som finns för att stödja kvinnors företagande i de sex olika nordiska länderna och helt enkelt tittat närmare på hur ländernas policy är formulerad, säger hon.

Rapporten, En genusanalys av policy för kvinnors företagande i Norden, lyfter fram resultat och lärdomar av insatser som genomförts för att främja kvinnors företagande. Den ger en breddad och fördjupad kunskap om vilka insatser som på sikt kan leda till ett företagande på lika villkor.
– När man positionerar kvinnor i en underordnad ställning och utgår från att de behöver hjälp, att de inte kan det här med företagande, då läggs fokus på individuella kvinnor som är företagare och inte på de strukturella problem i företagsfrämjande system och arbetsmarknaden i stort som missgynnar kvinnor.

Vissa av de nordiska länderna har under senaste åren tagit steget mot ett mer strukturellt perspektiv medan andra har tagit ett steg tillbaka.

– Det blir intressant att se vad som händer framöver. Inte minst eftersom både Norge och Sverige har relativt nya regeringar, säger Katarina Pettersson.

‒ I Norden står antall kvinner i faglige toppstillinger ved universitetene og andre forskningsinstitusjoner i et misforhold til situasjonen for likestilling i samfunnet generelt. Innenfor forskning og innovasjon skårer vi ikke bedre på kjønnsbalanse enn gjennomsnittet i Europa. Kjønnsbalansen kan være god i selve universitetsledelsen, men det gjenspeiles ikke i de faglige topposisjonene. Det er bakgrunnen for dette programmet, sier divisjonsdirektør Jesper Werdelin Simonsen i Norges forskningsråd. Han er utnevnt til leder av programkomiteen for det nye programmet.

Bedre statistikk 

Forskningsprogrammet er en oppfølging av rapporten «Norden – et steg nærmere kjønnsbalanse i forskning?», som ble utarbeidet i 2013 på initiativ fra Komité for kjønnsbalanse i forskning i Norge. I tillegg til etablering av et fellesnordisk forskningsprogram, ble det anbefalt i rapporten å arbeide systematisk for å utvikle bedre fellesnordisk statistikk på kjønnsbalanse i akademia. Dette statistikkarbeidet skal bli en del av det nye forskningsprogrammet.

‒ EU har en stor satsning kalt «She Figures», hvor det samles data om tilstanden for likestilling i forskning og innovasjon. Målet med å lage et nordisk «She Figures» er både å skaffe bedre datagrunnlag for oss selv, og å bidra til kvalitetsheving i det europeiske «She Figures», sier Simonsen.

Sammenligne nordiske land

I rapporten blir det pekt på at den forskningsbaserte kunnskapen om kjønnsbalanse i nordisk akademia fortsatt er mangelfull. Rapporten nevner en rekke eksempler på områder vi trenger mer kunnskap om, blant annet forskningsfinansiering og kjønn, arbeidsmiljøstudier i et likestillingsperspektiv, og publiserings- og siteringsmønstre i et kjønnsperspektiv. Det er en målsetting at det nye forskningsprogrammet ikke bare skal gi mer kunnskap om kjønnsdynamikker i akademia innenfor hvert enkelt nordisk land, men også legge til rette for studier av forskjeller og likheter mellom de nordiske landene, og mellom Norden og Europa forøvrig.

‒ Hovedargumentet for å bedre kjønnsbalansen i akademia har hele tiden vært at dersom vi ikke greier det, går vi glipp av store talentressurser. Fokuset er altså ikke primært på direkte diskriminering eller diskriminerende strukturer i akademia, selv om det nok finnes eksempler på slikt. Det viktige er at en bedring av kjønnsbalansen vil heve kvaliteten på den nordiske forskningen, forteller Simonsen.

Utlysning til høsten

Programmet ble vedtatt etablert av styret i NordForsk, et organ under Nordisk ministerråd som finansierer nordisk forskningssamarbeid, i begynnelsen av mars. Foreløpig har Norges forskningsråd, det svenske forskningsrådet for helse, arbeidsliv og velferd (Forte) og ministeriet for utdanning, forskning og kultur i Island sagt ja til å bidra til finansieringen av programmet sammen med NordForsk. Flere institusjoner i de nordiske landene vurderer å bidra.

‒ Programkomiteen skal ha sitt første møte om kort tid, men den første utlysningen kan ikke ventes før utpå høsten en gang. Dette skal være et handlingsrettet forskningsprogram, ikke grunnforskning. Derfor trenger vi å identifisere de områdene der det er størst behov for tiltak når vi utarbeider prosjektdokumentene, sier Simonsen.

– Under de senaste 20 åren har Beijingplattformen varit en ledstjärna för arbetet med att stärka kvinnors och flickors position. Vi har också kommit långt på vägen mot ett samhälle där varje kvinna och flicka kan utöva sina friheter och valmöjligheter samt förverkliga sina rättigheter. Så i år ska vi fira framgångarna, men det är också en tidpunkt då vi måste ta oss upp till nästa nivå av jämställdhet, säger Manu Sareen, Danmarks minister för barn, jämställdhet och sociala frågor och 2015 års ordförande för Nordiska ministerrådet för jämställdhet.

Nordiska ministerrådet samlade på onsdagen de nordiska ministrarna i en paneldebatt om män och jämställdhet under FN:s kvinnokommission i New York.

Eygló Harðardóttir, Islands social- och bostadsminister med ansvar för jämställdhetsfrågor konstaterar att jämställdheten bidrar till ökad livskvalitet på flera områden för såväl kvinnor som män.

– Alla gynnas av en arbetsmarknad som inte är uppdelad på basis av könsstereotyper. Detsamma gäller när vi strävar mot en omsorgspolitik som ger männen möjlighet att lära känna och ta hand om sina barn. Våld mot kvinnor är ett tredje område där vi inte kommer framåt utan att männen själva aktivt tar ställning mot våldet, säger Eygló Harðardóttir.

Jämställdhetssamarbetet i Norden har i över 40 år möjliggjort erfarenhetsutbyte och gemensamma prioriteringar. I ministrarnas aktuella samarbetsprogram är männens och pojkarnas aktiva deltagande i jämställdhetsarbetet ett tvärgående tema.

– Pojkar och mäns bidrag till ökad jämställdhet är avgörande för framtidens jämställdhetsarbete. Det gäller att hitta gemensamma vägar framåt, säger Sveriges jämställdhetsminister Åsa Regnér.

Enligt ministrarna visar de nordiska erfarenheterna att jämställdhet inte bara är en fråga om juridik eller demokrati, utan en ekonomisk nödvändighet och en pelare I det nordiska välfärdssamhället.

– Tillsammas måste vi – kvinnor och män – ändra attityder för att skapa hållbara samhällen för oss själva och för de kommande generationerna. Jämställdheten gynnar oss alla, säger Finlands representant vid paneldebatten, understatssekreterare Anne Sipiläinen.

Norges representant, statssekreterare Hans Brattskar, lyfter särskilt ansvarsfrågan och understryker att mäns ansvar är precis lika stort som kvinnors.

– Män innehar ofta maktpositioner och är därför viktiga förändringsaktörer i arbetet med att bekämpa ojämställdhet och diskriminering av kvinnor, säger Brattskar.

Jämställdhetsintegrering används som strategi för att nå politiska mål om jämställdhet i alla de nordiska länderna, men hur arbetet är utformat skiljer sig åt. Sedan 1997 har de nordiska länderna varit förpliktigade att arbeta med jämställdhetsintegrering enligt EU:s regler, vilka även Norge valt att följa.
– Det räcker inte att vakna på morgonen och känna sig lite lätt feministisk. En feministisk regering måste sticka ut hakan och flytta fram positionerna.
Det sa Sveriges jämställdhetsminister Åsa Regnér vid konferensen Jimställdhet på Norra Latin i Stockholm den 4 mars. 300 personer, varav 40 generaldirektörer för några av Sveriges största statliga myndigheter, hade samlats för gemensamt avstamp för den utökade satsningen Jämställdhetsintegrering i Myndigheter (JiM).
– Myndigheter har en väldigt stark roll i Sverige jämfört med andra länder. Därför är det viktigt att ni känner er som en del av arbetet med den nationella jämställdhetspolitiken, sa Åsa Regnér.

41 myndigheter får stöd

Det svenska JiM-programmet startade 2013 med 18 statliga myndigheter. I och med regeringens nysatsning omfattas ytterligare 23 myndigheter. Åklagarmyndigheten, Socialstyrelsen och Arbetsförmedlingen är några av de nya myndigheter som får stöd. Under fyra år kommer de att få hjälp av Nationella sekretariatet för genusforskning för att driva sitt arbete med jämställdhetsintegrering.
I en nordisk kartläggning, beställd av danska regeringen, konstateras att Sverige har satsat mest på området. I Sverige prioriteras frågorna från centralt håll och det har gjorts mer helhetsorienterade åtgärder, med fokus på förebyggande arbete. I exempelvis Danmark har man istället utgått ifrån konkreta problem som drabbar en viss del av befolkningen. Även Finland och Norge ligger närmare detta problemorienterade sättet att arbeta konstateras i rapporten, som har utförts av Oxford Research.

Aktivt arbete med små resurser

Annamari Asikainen på social- och hälsovårdsministeriet i Finland ser positivt på regeringens satsning i Sverige. Hon menar att det inte finns några sådana resurser i Finland.
– Vi arbetar ändå aktivt med frågorna och försöker få in tänket i nyckelprocesserna i ministerierna. Finlands strategi och sätt att jämställdhetsintegrera har värderats mycket högt i EIGE:s undersökning om jämställdhetsintegrering. Det kanske betyder att vi gör rätt saker med våra små resurser.
I Finland står det i jämställdhetslagen att alla myndigheter måste arbeta med att främja jämställdhet. För att uppnå detta används jämställdhetsintegrering. På varje departement finns en jämställdhetsarbetsgrupp som arbetar mot myndigheterna. Annamari Asikainen berättar att arbets- och näringsdepartementet, som basar över finska arbetsförmedlingen, har kommit långt på området. Myndigheten har utbildat personal så att de kan ta bättre hänsyn till jämställdhetsaspekter i sitt arbete.
Det handlar exempelvis om att bryta segregationen och ojämställdheten på arbetsmarknaden.

”Det saknas en långsiktig plan för arbetet”

Även i Norge står det i jämställdhetslagen att myndigheterna ska främja jämställdhet och även här används jämställdhetsintegrering. Varje departement är ansvarigt för arbetet inom sitt politikområde. Lise Østby, som arbetar på Barne-, ungdoms og familiedirektoratet, menar dock att resurserna är begränsade.
I Norge finns även tre privata stiftelser som regionalt utför utbildningar och agerar rådgivare på jämställdhetsintegreringsområdet. En sådan är Likestillningssentret i staden Hamar. Verksamhetschefen Signe Opsahl menar att ambitionerna på myndigheterna är goda när det gäller jämställdhetsfrågor. Däremot saknas kunskap bland cheferna och en struktur för hur arbetet ska drivas framåt, menar hon.
– På många sätt kan man säga att själva genomförandet av jämställdhetsintegreringen är bristfällig. Det saknas en långsiktig handlingsplan för hur arbetet ska förverkligas, säger hon.

‑ Det viktigste spørsmålet er hvordan vi kan hjelpe minoritetskvinner til å frigjøre seg. Jeg tenker spesielt på kvinner som ikke har noe nettverk, som ikke snakker språket i landet de har bosatt seg i, som bor sammen med voldelige menn og som må tåle fysisk og psykisk mishandling. Det er disse kvinnene vi bør hjelpe slik at de selv kan ta et oppgjør med kjønnsrelaterte begrensninger.
Amal Aden, forfatter og foredragsholder spesielt opptatt av barn og kvinners rettigheter

‑ Feminismen har lärt oss att definiera maktstrukturer mellan kön, grupper, nationer och länder. Vi behöver sätta fokus på sambandet mellan olika former av förtryck. Vi måste upplysa och utbilda så att fler ser och kan motarbeta maktstrukturerna. På arbetsmarknaden handlar det om löneskillnader, våld och olika karriärsmöjligheter.
Drífa Snædal, generalsekreterare på Islands yrkesförbund

‑ Jämställda löner, delad föräldraledighet, jämställd representation, jämställt bemötande, jämställt pensionssystem. Listan kan göras lång. Viktigast är nog maktanalyser och åtgärder för en jämn fördelning av våra gemensamma resurser. Här behövs ett genusperspektiv, ett normkritiskt perspektiv och ett intersektionellt perspektiv.
Mia Hanström, ordförande för Ålands feministparaply

‑ Det viktigaste är kanske uppfostran och utbildning. Alla barn har rätt att växa upp trygga samt få positiv respons och stöd utan könsstereotyper. Var och en bör få bestämma över sin egen kropp, namn och juridiskt kön. För detta behöver föräldrar, förskole- och andra lärare, läkare, ungdomsarbetare, idrottstränare med flera mer normkritisk kompetens. Även lagar måste ändras, såsom translagen.
Aija Salo, Generalsekreterare i den finska hbtiq-människorättsorganisationen Seta

‑ As a Sámi woman and Indigenous feminist, the most important issue for me is self-determination for Indigenous women. Indigenous peoples must be in charge of their own affairs. Indigenous women must be in charge of their own lives and bodies. Gendered violence against Indigenous women is a self-determination issue, and Indigenous self-determination is a gender justice issue.
Rauna Kuokkanen, Sámi from Ohcejohka (Utsjoki), Northern Finland. Associate Professor of Political Science and Aboriginal Studies at the University of Toronto.

Vi må kvitte oss med bildet av at vi er så likestilte her i nord. Det gir oss en retorikk som ikke har rom for alt det som gjenstår. Javel, så er vi mer likestilt enn Saudi-Arabia, men det foregår fortsatt både kjønnslemlestelse, tvangsekteskap og utbredt diskriminering også i Norge.
Hilde Sofie Pettersen, Redaktør for tidskriften Fett

‑ Den viktigaste frågan nu är att samhället på allvar tar tag i mäns hat och våld. Hatet och våldet mot feminister och antirasister, hatet mot kvinnor, hatet mot djur och natur. Det är män som utövar detta och det är maskulinitetsnormer och män som behöver förändras. Samhället måste ta detta på allvar och satsa på brett, övergripande våldspreventivt arbete för förändrade maskulinitetsnormer.
Tomas Agnemo, generalsekreterare Män för Jämställdhet

‑ Et af de største problemer i bestræbelserne på at opnå større ligestilling mellem kvinder og mænd i det danske samfund er, at debatklimaet er så betændt. Det er faktisk umuligt at få en konstruktiv debat om tiltag, der kan fremme ligestilling – også selvom du kan fremlægge fine cost benefit-analyser, der viser, at vi alle vil have gevinst af det.
Birgit Søderberg, Lokk – Landsorganisation af kvindekrisecentre

‑ Kvinnors möjlighet att försörja sig själva är avgörande, därför måste kvinnors ställning på arbetsmarknaden stärkas med rätt till heltid och jämställda löner. Kvinnors rätt till sin egen kropp är också grundläggande. Mäns våld mot kvinnor, våldtäkt, prostitution och sexslavhandel är den yttersta konsekvensen av ett ojämställt samhälle.
Carina Ohlsson, ordförande S-kvinnor och riksdagsledamot (S)i Sverige

‑ We should be able to make feminism mainstream way of thinking in our societies. Even Nordic countries which are considered most equal societies in the world, have problems like gender wage gaps and different glass ceilings. It’s important to break problematic traditional gender roles, challenge heteronormative thinking and take into account needs of different minorities.
Ozan Yanar, Co-chairman of the Youth Greens in Finland

‑ Jag var barn på sjuttiotalet och världen var en annan då, förstås. Det fanns ett hälsosamt unisextänkande inom klädsel, hobbyer och annat. Jag tror att barnen har en öppen inställning till jämställdhet och detta skall förstås uppmuntras. Uppdelandet i kvinnligt och manligt börjar alldeles för tidigt.
Peter Sandström, finlandssvensk författare bosatt i Åbo

‑ For me, feminism is an ideology of freedom to be what we are and to be able to use and develop our individual skills. I would like to see feminism grow more inclusive. Currently, most feminist talk is way too academic. That makes feminism sound more difficult than it is. We should focus on mainstreaming equality instead of arguing of nuances. Feminism benefits everyone. That’s surely a message worth sharing!
Amu Urhonen, Green feminist and disability activist

‑ Hvorledes udvikling af familiedannelsen og familieretten i Norden kan ske på et fundament med nul-tolerance i forhold til vold og overgreb og med anerkendelse og respekt for reproduktive forholds betydning. En kulegravning af området bør finde sted med det samme. Se mere på Nordictour2014.dk.
Pia Deleuran,advokat og mediator, der arbejder med avanceret konflikthåndtering med blik for ligeværd, retssikkerhed og menneskerettigheder.

‑ Violence against women. Almost a third of all Finnish women have experienced physical or sexual abuse in a relationship but the cases are not often reported. We need: 1) more awareness of the issue 2) accessible services, e.g. shelters, for victims 3) to stop mediation in close relationships 4) funding and resources for governmental action plan 5) political will for all the aforementioned.
Kirsi Marttinen, Secretary General for Finnish Centre Women. Executive committee member, National Council for Gender Equality.

‑ Et af de vigtigste feministiske spørgsmål på Færøerne lige nu, er manglende rollemodeller. Vi har lagtingsvalg i år, og selv om færøske kvinder har havt valgrett i snart 100 år, har vi EN kvinde i landsstyret. Andelen af kvinder i færøsk politik er steget, men vi må have kvinder på de betydningsfulde posterne også.
Katrin Kallsberg, forkvinde i det færøske ligestillingsudvalg, overlæge i gynækologi og obstetrik på Landssygehuset, Tórshavn, Færøerne

‑ Rasifiserte kvinner og jenter mangler innflytelse i de Nordiske landenes besluttende organer og derfor ser vi ofte at det mangler et flerdimensjonal perspektiv på likestillingspolitikk i Norden. Kvinners kamp er en kamp for rettigheter og likestilling. Rasisme forskjellsbehandler folk i samfunnet, derfor er kampen mot rasismen også en kvinnekamp.
Fakhra Salimi, leder MiRA Resource Center for Black, Immigrant and Refugee Women
‑ Med lovændringen i 2013 blev sexchikane omfattet af ligestillingsloven og karakteriseret som kriminelt. Grønlands ligestillingsråd vil sætte fokus på sexchikane der defineres som enhver uønsket adfærd med seksuelle undertoner med den virkning eller det formål at krænke, ydmyge, diskriminere eller svække den pågældende person.
Inge Olsvig Brandt, Ligestillingsrådet i Grønland

Nordiske og canadiske politikere, forskere, erhvervsfolk og repræsentanter for NGO’er var i sidste uge samlet i Québec til en konference om bæredygtig udvikling i de to regioners nordlige og arktiske områder.

Konferencen, der var arrangeret af Nordisk Ministerråd og regeringen i Québec, havde som et af sine mange emner også køn og ligestilling på programmet. Blandt de nordiske oplægsholdere var Erika Anne Hayfield, Ph.D. og adjunkt ved Fróðskaparsetur Føroya, Færøernes Universitet, som præsenterede sin forskning om unges migration fra Færøerne. NIKK talte med Erika Hayfield midtvejs i konferencen.

”Hovedargumentet i min præsentation er, at vi totalt se må arbejde med fra- og tilflytning som en integral del af færøsk kultur. Min forskning viser, at de unge mennesker ser det som en naturlig del at livet. Det handler om muligheder. Det handler om at løsrive sig fra det trygge miljø, som er i et lille samfund. ”

En ting er, at flere kvinder end mænd rejser ud for at uddanne sig. Men det er især, når det kommer til det at flytte tilbage, at kønsaspektet bliver mere tydeligt. Mange kvinder kan ikke få øje på arbejdsmulighederne på Færøerne. De ser den private sektor som meget mandsdomineret. Der er få kvinder i topledelse i den private sektor”, siger Erika Hayfield og forklarer, at årsagerne også er bedre danske velfærdsydelser, et færøsk arbejdsmarked med deltidsstillinger og en traditionel kønskultur.

Var der andre bidrag, som kom ind på køns- og ligestillingsaspekter? Og hvor meget plads får køns- og ligestillingsspørgsmål på konferencen?
”Konferencen dækker meget bredt, og deltagerne kommer med meget forskellige baggrunde. Men det virker helt klart som om, der er meget forskellige kønsrelaterede spørgsmål på agendaen i Norden og i Canada. Her oplever jeg helt andre ligestillingsdagsordener, der handler om ligestilling for Canadas oprindelige folk. Jeg var til en workshop, hvor de blandt andet talte om et uddannelsesprogram på universitetsniveau for oprindelige folk. Her er gennemsnitsalderen for de studerende 38 år, hvor flertallet er kvinder. Forklaringen er, at kvinderne får mange børn tidligt. Det er der prestige i. Så de dropper ud af skolen. De unge kvinder ser på, hvilke muligheder har jeg? Og for nogle af dem er der ikke så frygteligt mange andre muligheder end at få børn. Det er altså helt andre udfordringer, end dem vi har i Norden”.

Er der nogle af de aspekter, som du kan tage med dig hjem og er blevet klogere af?
”Norden er som helhed kommet langt med ligestilling. Jeg ville ønske, at vi på Færøerne var kommet lige så langt som mange af de andre nordiske lande. Men det bliver sat i perspektiv, når jeg ser det i forhold til andre steder, hvor der ikke er rum for at snakke så meget om køn, fordi nogle befolkningsgrupper har andre basale udfordringer som fx uddannelse og sprogpolitik. Deres uligestilling handler ikke så meget om køn men mere om deres uligestilling i forhold til resten af Canada. Det betyder selvfølgelig ikke, at det okay, at vi på Færøerne ikke er kommet langt nok i forhold til vores ligestillingsarbejde. Det betyder bare, at vi har nogle andre ting på vores agenda, end et moderne land som Canada har”.

Hvad er dit indtryk af konferencen som helhed?
”Jeg har fået rigtigt meget ud af konferencen. Men jeg synes, vi kan lære noget af konferencen. Hvis vi ønsker at samarbejde og videndele med Canada, kan det være, at vi skulle understrege fokus, så man virkelig får en debat om køn. Vi fik ikke en debat om det, fordi det kom til at handle om det oprindelige folk. Det er som sådan utrolig relevant. Men for at man får en rigtig god debat om køn, er man næsten nødt til at have et seminar eller en workshop som handler om det. For hvorfor lægge køn og ligestilling under temaet ”sociale forhold”, som det gjorde her. Køn er det mest definerende i vores identitet”.