Ni startar ett nordiskt nätverk. Varför? 
– För att vi har mycket att lära av varandra! Vi kommer att jobba med erfarenhetsutbyte och metodutveckling för att förbättra arbetet med mentorer. Vi vill inspirera varandra men också driva på så att fler ser hur användbar den här metoden är.

Hur kan man jobba med mentorskap?
– Det är ganska vanligt i satsningar för kvinnor på ledande positioner. Om man är ny som chef kan det vara bra att få kontakt med någon som har mer erfarenhet och ett större nätverk än man själv. På samma sätt kan en mentor vara ett bra stöd för till exempel personer som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Det är så vi har använt metoden på Likestillingssenteret. Vi har till exempel haft en väldigt lyckad satsning där vi riktade oss till kvinnor som är nya i Norge.

På vilket sätt blev mentorerna ett stöd då?
– Det handlade framför allt om att uppmuntra och bidra till ökad självkänsla. Kvinnor som har invandrat möter ofta särskilda svårigheter på arbetsmarknaden. Det kan vara nedbrytande att söka många jobb och tvingas att ta emot en ström av negativa svar. Mentorerna hjälpte till att sätta fokus på deras kompetens och blev viktiga kontakter i det nya samhället.

Vad tror du att ni kan lära er av varandra i det nya nätverket?
– Massor! Särskilt i Danmark jobbar man mycket med mentorskap och det finns stor kunskap som kan överföras till andra länder. Det finns många mentors-satsningar i Norden och projekten riktar sig till olika målgrupper. Det finns till exempel mentorer för personer med funktionsnedsättning och projekt som riktar sig till ungdomar. Arbetet kan anpassas efter behoven och man kan göra på väldigt många olika sätt. Det är det som gör det så spännande, men också svårt. Man måste verkligen fundera över vad det finns för behov och vad man vill uppnå. Det går inte bara att kopiera någon annan.

Vad händer i projektet nu framöver?
– Vi kommer att ha en första träff i samband med höstens möte med Europeiska mentorsnätverket. Då börjar vi planera den nordiska konferensen som vi ska hålla till våren.

Den här artikeln berättar om ett av de projekt som fått medel från Nordisk Jämställdhetsfond.

Livsperspektivet stod i centrum under årets upplaga av konferensen Nordiske Kvinder mod Vold (NKMV). Deltagare från hela Norden samlades för att utbyta erfarenheter kring mäns våld mot kvinnor och barn.
– Vi måste kunna möta människor oavsett var de står i livet, säger Sine Greve Jørgensen på LOKK, som samordnar de danska kvinnojourerna.

Vad innebär det att ha ett livsperspektiv?
– Våldet kan se olika ut under olika delar av livet och det är någonting som vi inte har tillräcklig kunskap om. Det finns till exempel nästan inga studier om äldre kvinnors utsatthet. I undersökningar om våld dras ofta en övre åldersgräns vid 65 år. Pensionärer tillfrågas inte och det är ett misstag. Sjukdomar, som demens, kan leda till ökat våld och vissa äldre hamnar i beroendeställning till våldsamma barn. Vi behöver mer kunskap om detta.

Finns det någon annan grupp som är särskilt utsatt?
– Ja, vi har till exempel pratat om gravida som en särskilt sårbar grupp. Det handlar dels om en ökad risk för fysiska skador, dels om att graviditeten i sig kan väcka starka känslor. I synnerhet om man har varit utsatt för sexuellt våld kan graviditeten och särskilt förlossningen vara väldigt obehaglig. Det är viktigt att vårdpersonalen är beredd på att hantera det, men hur ska de ta upp frågan? Det är någonting som många barnmorskor brottas med och de behöver hjälp med metoder.

I början av oktober satte ni fokus på de här frågorna i er årliga nordiska konferens. Varför behövs en sådan mötesplats?

– Vi behöver utbyta erfarenheter för att stärka arbetet i de olika länderna. Det är särskilt viktigt för länder där det är få som jobbar med frågorna. Färöarna har bara ett kriscenter. På Grönland finns det några stycken, men de är få. Det samma gäller Island. Vi jobbar utifrån samma problemställningar i alla de nordiska länderna men vi har olika mycket erfarenhet och vi är delvis bra på olika saker. I Norge har man till exempel kommit långt i sitt fokus på äldre så där kan vi andra lära mycket.

Varför är det viktigt att förstå våldet ur ett livsperspektiv? 
– För oss, som jobbar på kvinnojourer och kriscenter, är det jätteviktigt att vi kan möta människor oavsett var de står i livet. Även ur ett bredare perspektiv är det viktigt att tala om olika typer av våld för om vi inte talar om det tystas det ner. Vi ser till exempel att äldre som blir slagna inte vet var de kan söka hjälp. Det är enormt viktigt att nå ut till de här personerna. De behöver få veta att de inte är ensamma och att det finns hjälp att få.

Vilket är den viktigaste utmaningen för de nordiska kvinnojourerna och kriscentren framöver?
– Det är viktigt att bibehålla könsperspektivet. Det är någonting som många inom rörelsen påtalar. Vi pratar allt oftare om ”våld i nära  relationer” i stället för ”mäns våld mot kvinnor”. Det finns en poäng i att bredda perspektivet. Det är till exempel viktigt att synliggöra våld mellan kvinnor i nära relationer, men vi får samtidigt inte tappa vårt fokus på mäns våld.

Den här artikeln berättar om ett av de projekt som fått medel från Nordisk Jämställdhetsfond.

Genusforskare i olika länder har mycket att lära av varandra, menar Jo Krøjer, forskare vid Roskilde universitet. Hon samordnar konferensen ”Röster i nordisk genusforskning” som hålls 5-7 november.
– Målet är att det ska bli många spännande diskussioner och nya möten, säger hon.

Kan du berätta mer om vilka teman ni kommer diskutera?
– Vi utgår från sju teman som beskrivs på konferensens hemsida. Vi kommer till exempel att ha ett rundabordsamtal om strukturell rasism och nordisk identitet. Det största temat, där vi har fått in flest papers, heter ”The Gain and Pain. Life in Welfare societies”. Där kommer forskare att diskutera feministiska framsteg i Norden, men också till vilket pris framstegen har drivits fram.

Hur menar ni att de feministiska framstegen har haft ett pris? 
– Vi ser till exempel att kvinnor har fått goda möjligheter att delta på arbetsmarknaden tack vare den väl utvecklade barn- och äldreomsorgen. Här har det skett stora framsteg under de senaste decennierna. Nu kan man fråga sig om de senaste årens utveckling i välfärdsinstitutionerna, med ekonomiska och strukturella förändringar, har lett till att barns och äldres välbefinnande äventyras. Lönerna och arbetsvillkoren är inte alltid bra inom de här institutionerna, så priset betalas även av dem som jobbar där.

Varför behövs en nordisk genusforskarkonferens?
– Länderna är ganska lika och därför är forskningsresultaten i ett land betydelsefulla även för de andra länderna. Vi behöver bli bättre på att se vad forskare i de andra länderna gör. Till viss del fokuserar vi på olika saker. Sverige har till exempel kommit långt inom jämställdhetsforskningen medan vi i Danmark har starkt fokus på metodutveckling i forskningen.

Vilka är det som kommer?
– Det är 150 personer anmälda. De flesta är forskare men det kommer även praktiker. Alla nordiska länder, bortset från Grönland, finns representerade och vi har dessutom deltagare från Baltikum, Sydafrika, Australien och USA. Deltagandet blir bredare än väntat, men det är vissa länder som är underrepresenterade. Det är till exempel inte så många deltagare från Finland. Vår förhoppning är att konferensen ska bli återkommande och då skulle Finland kunna vara värdland nästa år. Det skulle öka finska forskares möjligheter att delta.

Vad hoppas ni att konferensen ska få för effekter?
– Detta är den första nordiska genusforskningskonferensen i NORA:s regi, men vi hoppas att den ska följas av många fler! Vi hoppas att deltagarna ska träffa forskare och praktiker som de kanske inte har haft tillfälle att prata med tidigare. Kanske kan konferensen leda till att det startas fler nordiska forskningsprojekt framöver. Det är naturligtvis bara någonting vi kan önska, men konferensen ökar i alla fall förutsättningarna för samarbete.

Den här artikeln berättar om ett av de projekt som fått medel från Nordisk Jämställdhetsfond.

Global Gender Gap Report tas fram av World Economic Forum varje år sedan 2006, och mäter könsskillnaderna mellan män och kvinnor i fyra huvudkategorier: ekonomi, politisk representation, hälsa och utbildning. I år är 142 länder inkluderade i mätningen.

Topp 5 intas helt av de nordiska länderna (2013 års rank inom parentes):

1. Island (1)
2. Finland (2)
3. Norge (3)
4. Sverige (4)
5. Danmark (8)

En av nyckelfaktorerna till den nordiska framgången är enligt rapporten investeringar i jämställd hälsa och utbildning. Dessa satsningar betalar igen sig genom att könsgapet försvinner även i nästa steg: kvinnor är i hög utsträckning delaktiga också i arbetslivet (ekonomiskt) och inom politiken. Värt att notera är att rapporten inte tar hänsyn till inom vilka områden inom politik kvinnor är representerade. Här vet vi att kvinnor i högre grad är representerade inom traditionellt ”kvinnliga” områden som hälsa och omsorg, medan de i mindre utsträckning representeras inom försvar, transport och andra traditionellt ”manliga” områden.

Generellt har vi i Norden en väl fungerande barnomsorg och lång föräldraledighet – dessa är två faktorer som inverkar gynnsamt på kvinnors politiska och ekonomiska delaktighet.  Välutbildade och friska kvinnor tenderar också att föra hälsa och utbildning vidare till sina barn, vilket är positivt för hela samhällsutvecklingen, inte minst ur ekonomisk synvinkel, menar Global Gender Gap Report.

Rapporten framhåller även att många andra länder också minskat könsklyftorna när det kommer till hälsa och utbildning, men att könsskillnaderna i dessa länder fortfarande är stora när det kommer till ekonomi och politik. När kvinnor kommer ut i arbetslivet ökar alltså könsskillnaderna igen. Här framhålls alltså de nordiska länderna som förebilder globalt sett och ligger fortsatt i framkant i arbetet för jämställdhet.

I sin helhet konstaterar Global Gender Gap Report 2014 att om vi globalt håller dagens takt når vi jämställdhet inom arbetslivet först om 81 år.

Mansarbetsgruppens uppgifter är att identifiera nya jämställdhetsfrågor som gäller män och precisera frågor som redan uppmärksammats, snabba upp de mansrelaterade åtgärderna i jämställdhetsprogrammet, bidra till en livligare dialog mellan ministeriernas tjänstemän och mansorganisationer och ordna seminarier om män och jämställdhet.

Arbetsgruppen består av företrädare för mansorganisationer och pojkverksamhet samt Föreningen för sexuellt likaberättigande SETA, delegationen för jämställdhetsärenden och fyra ministerier.

Mål som arbetsgruppen satt upp är bland annat att män och kvinnor bör uppleva jämställdheten som en gemensam sak och jämställdhetspolitiken som en gemensam politik, politiska åtgärder som främjar jämställdheten bör lösa även mäns problem och nytt utrymme bör skapas för mångfalden bland män.

Mansarbetsgruppen publicerade i februari 2014 en lägesrapport där man har sammanställt mer ingående bakgrunds- och statistisk information om mansfrågor och presenterat den historiska utvecklingsgången för mansfrågorna i Finland. Gruppen har beslutat göra en kort slutrapport som bara innehåller arbetsgruppens förslag och motiveringar. Slutrapporten har utarbetats utgående från arbetsgruppens diskussioner, och gruppen har haft som mål att ta med samtliga aktörers synpunkter, om än den innehåller kompromisser och vissa avgränsningar.

För sin avhandling i pedagogik läste Katharina Andersson 231 pojkars texter, sammanlagt 900 texter, som författats inom ramen för de nationella proven i svenska i årskurs tre.

– Pojkarna visade sig vara duktiga på intertextualitet, på att anpassa sina texter efter mottagaren och på att rätta sitt språk efter förväntningarna, berättar hon.

Nyckelbegreppen för hennes avhandling är pojkar, skrivkompetenser och prov. Hon har bland annat använt sig av norske professorn Kjell Lars Berges forskning kring bedömning av skrivkompetenser. Han problematiserar hur texter ska bedömas och pekar på svårigheterna med att skapa ett skrivprov som mäter rätt saker. Han konstaterar också att norska elever är betydligt duktigare på att skriva berättande än resonerande texter.  Katharina Andersson använder sig även av finska professorn Ria Heilä-Ylikallios forskning kring pojkars skrivande och deras attityder till läsande och skrivande. Heilä-Ylikallio var Katharina Anderssons handledare.

Katharina Andersson konstaterar att alla nordiska länder redovisar sina nationella resultat utifrån biologiskt kön och ställer pojkar och flickor emot varandra. Flickornas resultat faller alltid bättre ut än pojkarnas.

Att låna är inte brist på fantasi

Katharina Andersson är utbildad lågstadielärare och reflekterade som pedagog över hur pojkar och flickor hela tiden ställdes emot varandra. Under en kort period hade hon en klass med enbart pojkar och då blev det extra uppenbart att vi är så mycket mer än vårt kön.

– Eleverna blev tydligare som individer, med alla sina olikheter. Det blir stereotypt att bara dela upp utifrån kön, säger hon.

I sin undersökning läste Katharina Andersson pojkarnas texter förutsättningslöst och letade efter sådant som visade att de förstod hur skrivande går till. Hon såg att de var duktiga på att använda sig av de texter som de fått för att klara uppgiften, men också på att väva in berättelser från folksagor, barnlitteratur, TV, film, dataspel och nyheter. Hon berättar om en pojke som med stor inlevelse skrev sin egen version av sagan Hans och Greta – utan Greta.

– Att låna bedöms av många andra forskare som brist på fantasi men jag tänkte på Pär Lagerkvists bok Barabbas. Han skrev sin egen version av en bibelberättelse och fick nobelpriset i litteratur. Det borde räknas som intertextualitet också när barn gör så.

De nationella proven lurar barnen

De nationella proven i svenska mäter för snävt, tycker Katharina Andersson. Hon är rädd att allt ljus på det som går dåligt för pojkarna ska leda till att de slutar skriva, och skulle vilja se en undervisning som i högre utsträckning utgår från vad pojkarna kan – och förstärker det.

– Att få dem att våga använda språket är ett viktigt värnande av demokratin. Alla behöver kunna uttrycka tankar och åsikter och pojkar behöver veta att de också behövs, annars bygger vi inte ett bra samhälle, säger hon, och pekar på risken för att den som inte kan uttrycka sig verbalt i stället tar till nävarna.

2009 års nationella prov i svenska, som är de som Katharina Andersson studerat, hade rädsla som tema för de narrativa texterna och djurens kommunikation för faktatexterna. Kriterierna är fasta för de nationella proven; de som bedömer tittar på elevernas förmåga att skriva fullständiga meningar med stor bokstav och punkt, deras stavning och om de åstadkommit en handling med början och slut. Läraren läser och räknar antal rätt och avgör om eleven blir godkänd eller ej.

– Eleverna luras att tro att ämnet är viktigt och lägger krutet på innehållet men sedan är det nästan enbart formen som bedöms. Vi missar massor med kompetenser och det är orättvist mot barnen, säger hon.

Politiker måste ställa andra frågor

Katharina Andersson är lärarutbildare vid högskolan i Gävle men avhandlingen är framlagd vid Åbo akademi i Vasa i Finland. Att skriva sin avhandling i ett annat nordiskt land gav många nya insikter och tankar kring nationell identitet och språk, tycker Katharina.

Katharina Andersson vill se bättre instruktioner för proven och en bredare bedömning.

– Det borde tydligare framgå för eleverna vad det är som kommer bedömas och vi måste beakta fler kompetenser. Människor växer av att få positiv feedback och då klarar de också bättre att ta till sig negativ.

Skolverket i Sverige, som skapar proven, rekommenderar redan idag att lärarna markerar de stycken som fungerar bra, så att eleverna kan se vad de kan, men i de texter Katharina Andersson läste hade det gjorts mycket sällan, kanske för att det inte handlade om sådant som lärarna enligt Skolverket ska bedöma.

Hon önskar också att de nationella proven i högre utsträckning användes som underlag för formativ bedömning.

– Nu görs de i maj på vårterminen i trean och det lämnar inte mycket tid för återkoppling innan sommaren.

Katharina Andersson hoppas att lärare och lärarstudenter ska läsa hennes avhandling och att den ska bidra till att deras syn på hur en text ska läsas och bedömas förändras. Hon skulle också önska att hennes resultat når fram till politiker så att de inser att resultatredovisningar inte berättar hela sanningen utan är en återspegling av att som man ropar får man svar.

– Ibland måste vi ställa andra frågor.

Publikationen kortlægger på tværs af Norden de kommunale og statslige myndigheders arbejde med at indtænke køn og ligestilling i deres kerneydelser. Kortlægningen er baseret på studier af praksis, metode, systematik og effekter i en række cases fra stat og kommuner.

Publikationen er udarbejdet af Oxford Research på opdrag fra Ministeriet for Børn, Ligestilling, Integration og Sociale Forhold.

Kortlægningen består af to skriftlige rapporter på henholdsvis statsligt og kommunalt niveau samt pjeceversioner af rapporterne på dansk og engelsk. Kortlægningen af det kommunale område findes under ”Hent publikationen” mens kortlægningen af det statslige område findes nedenfor under bilag.

I en stadig mer globalisert verden, begås også stadig oftere kriminalitet på tvers av landegrensene. Bekjempelsen av menneskehandel krever både tverrsektorielt og internasjonalt samarbeid, og generalsekretæren mener derfor det er mye å vinne på felles tiltak i Norden og Baltikum.

– Jeg ser for meg at samarbeidet mellom internasjonale og regionale organisasjoner kan forsterkes. Det samme gjelder samarbeid på tvers av fagsektorer, og mellom myndigheter og frivillige organisasjoner. Det er også viktig å spørre seg om det lovverket vi har kan forbedres for å sikre rettighetene til ofrene for menneskehandel, sa Dagfinn Høybråten i sitt innlegg under møtet.

Mer erfaringsutveksling, kompetanse og samarbeid

Tidligere i år initierte Nordisk ministerråd et initiativ for smartere, raskere og mer effektiv bekjempelse av menneskehandel. Hensikten med initiativet er å øke erfaringsutveksling, kompetanse og samarbeid om konkrete saker.

Under rubriken Zero Tolerance: Seminar on Actions to Prevent Gender-based Violence lyfte elva talare framgångsrika exempel från de nordiska länderna. Istanbulkonventionen utgjorde konferensens röda tråd: fokus låg på strategier för att förebygga och motverka våld, att skydda våldsutsatta och att ställa förövare inför rätta.  (Läs mer om konventionen i faktarutan till höger).

”Patriarkala strukturer bakom våldet”

José Mendes Bota, Europarådets särskilda rapportör för frågor om våld mot kvinnor, var en av de inledande talarna. Han var tydlig med våldets bakomliggande orsaker: – Det är patriarkala strukturer som ligger till grund för mäns våld mot kvinnor. Alla män bär ett ansvar för det våld kvinnor utsätts för. Även om majoriteten av alla män inte utövar våld har vi ett ansvar att motverka våldet, att säga ifrån.

En tredjedel utsatta

En annan fråga som diskuterades var det omfattande mörkertalet. Vid konferensen presenterades en ny omfångsundersökning som FRA – European Union Agency for Fundamental Rights – genomfört. Studien utgår från intervjuer med 42 000 kvinnor i 28 EU-länder och visar att en tredjedel av kvinnorna någon gång utsatts för fysiskt eller sexuellt våld sedan de fyllt 15 år. Kvinnorna i EU-studien tillfrågades också om våldets konsekvenser. Många, särskilt offer för sexuellt våld, vittnade om känslor av skuld och skam samt en ovilja att anmäla brotten till polisen. Endast en bråkdel av de som utsatts för våld anmäler brotten eller söker hjälp.

Att tala om våldet hjälper

Hälso- och sjukvården är den instans som flest våldsutsatta kommer i kontakt med. Att skapa rutiner för att upptäcka våld och att sjukvårdspersonal har adekvat kunskap är en central fråga. Helena Ewalds från Finlands nationella institut för hälsa och välfärd, presenterade Finlands arbete med att ställa frågor om våld till patienter: – Det bästa sättet att motverka våld är att tala om det. Att rutinmässigt ställa frågor om våld i hälso- och sjukvården skapar trygghet för både patienter och personal. Det kan starta en process i patienten som förhoppningsvis leder till att den våldsutsatta får den hjälp hon eller han behöver.

Carin Götblad, Sveriges nationella samordnare mot våld i nära relationer, var inne på samma spår. Götblad lämnade under våren 50 förslag till den svenska regeringen, däribland att både hälso- och sjukvård och socialtjänst bör ställa rutinmässiga frågor om våld. – Att fråga om våld är kontroversiellt men resultat visar att vi har mycket att vinna på det. Vi ska fråga på sätt som inte pekar ut. Vi kan jämföra med hur vi redan får frågor om rökning och alkohol, sa Carin Götblad. En annan strategi för att förbättra omhändertagandet är att tala med våldsutsatta i deras egna hem. María Gunnarsdóttirpresenterade “Keeping the window open”, en metod som visat sig framgångsrik i Island. – När polisen kommer till en brottsplats där det finns misstanke om våld i nära relation har de märkt att våldsutsatta är mer benägna att ta emot hjälp. Därför finns också socialarbetare på plats för att lotsa de utsatta till hälso- och sjukvården och andra stödverksamheter.

Skyddat boende – för vem?

Frågan om skyddat boende för våldsutsatta kvinnor och barn blev omdebatterad. Många av deltagarna var överens om att det offentliga behöver ta ett större ansvar, vilket också framhålls i Istanbulkonventionen. Finland har nyligen antagit en lag om att staten ska tillhandahålla och bekosta skyddade boenden för våldsutsatta. I Norge är det lagstiftat att kommunerna bär detta ansvar. Europarådets José Mendes Bota höll med om att samhället bör göra mer, men menade att frågan är felställd: –  Vi behöver tillfälliga boenden för de som utövar våld, inte deras offer. Det är viktigt att de utsatta får vara kvar i sin hemmiljö. I vissa länder – delar av Island exempelvis – finns lagar om att den som utövar våld ska lämna hemmet. Det löser dock inte problemet för våldsutsatta kvinnor som vill lämna relationer utan att kontakta polis eller andra myndigheter.

Framgångsrik samverkan

Dag Simen Grøtterud samordnar Oslopolisens arbete mot våld i nära relationer. Han berättade att alla poliser i Oslo har utbildats för att förbättra både bemötande av brottsoffer och riskbedömning av förövare. Den norska polisens användning av SARA och MARAC, riskbedömningsmanualer som också används i de andra nordiska länderna, presenterades som en best practice. Under konferensen märktes att de nordiska länderna är enade kring att förebyggande arbete, tidig upptäckt, strukturerade riskanalyser och bred samverkan är nycklar för att motverka mäns våld mot kvinnor. Det överstatliga samarbetet i Norden framstod som framgångsrikt.

Islands jämställdhetsminister Eygló Harðardóttir avslutade konferensen. – Att fokusera på förebyggande arbete med män som utövar våld mot kvinnor och barn är nyckeln. Att samla statistik, att samarbeta och att stödja forskning om våldsutsatta kvinnor och barn är också viktiga vägar framåt.

De nordiska länderna har gemensamt att många som arbetar deltid hellre skulle arbeta heltid, och de flesta deltidsarbetande är kvinnor. De nordiska jämställdhetsministrarna ser att detta är ett jämställdhetsproblem och har gett NIKK i uppdrag att kartlägga deltidsarbetet.

I höst blir en forskningsrapport klar om orsakerna till varför fler kvinnor än män arbetar deltid. NIKK ställer frågan: vad kan möjliggöra förändring? och bjuder in experter, forskare, politiker, fackförbund, arbetsgivare samt praktiker inom jämställdhet och arbetsmarknad till en deltagande konferens.

Alla deltagare bidrar med sina erfarenheter och idéer till att skapa en gemensam plattform med förslag till politiker och arbetsgivare.

– Vi hoppas att konferensen kan göra inspel (till Nordiska ministerrådet och arbetsmarknadens parter) som bidrar till förändring och en jämställd arbetsmarknad. Vi hoppas också att deltagarnas erfarenhetsutbyte ger dem nya impulser för hur de kan arbeta vidare i sina organisationer, säger Bosse Parbring, projektledare för Deltid i Norden och verksamhetsledare på NIKK.

Konferensen arrangeras i samarbete med det isländska ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet, som också arrangerar en konferens om lika lön 13 november 2014.