Ministeriet for Børn, Ligestilling, Integration og Sociale Forhold i Danmark inviterer til en konference, hvor der stilles

skarpt på, hvordan man i stat og kommuner kan inddrage køn i arbejdet med at udvikle og målrette sine ydelser til borgerne.

På konferencen vil vi blive præsenteret for resultaterne af en ny tværnordisk kortlægning af good practice og effekter i arbejdet med ligestillingsvurdering. Kortlægningen konkluderer, at ligestillingsvurdering – på tværs af Norden – bidrager til at øge kvaliteten i velfærdsydelserne.

Konferencen retter sig mod ledere og medarbejdere i den offentlige sektor i Norden, som arbejder med eller er nysgerrige på arbejdet med ligestillingsvurdering, samt mod ledere og medarbejdere, som ønsker redskaber til at dokumentere effekterne af at inddrage kønsperspektivet. Konferencen retter sig samtidig mod videnspersoner på området.

Udover præsentation af den tværnordiske kortlægning byder programmet for dagen på temasessioner med udvalgte cases fra Norden på tværs af forvaltningsområder. Fælles for de udvalgte cases er, at de tydeligt belyser effekterne af at tænke køn ind som perspektiv i de borgerrettede kerneydelser. Videnspersoner vil sætte resultaterne og de konkrete cases i perspektiv, og der lægges op til debat og erfaringsudveksling mellem fagfolk fra både stat og kommuner på tværs af de nordiske lande.

Konferencen afholdes på de skandinaviske sprog. Der vil være tolkning til engelsk i alle fælles programpunkter  samt i temasession 1 (byplanlægning) og 3 (sundhedspleje).

De 13 nordiska aktiviteterna får dela på 2,7 miljoner danska kronor från Nordiska Ministerrådets stödordning 2014. Aktiviteterna som genomförs är samarbeten som på olika sätt främjar jämställdhet i Norden.

Nordiska Ministerrådet vill genom stödordningen stimulera nordiskt samarbete för jämställdhet. NIKK har haft hand om stödordningen sedan 2013. Årets 13 aktiviteter startar upp under hösten 2014 och genomförs senast under 2015.

Aktiviteterna involverar alla de nordiska länderna och självstyrande regioner samt Baltikum och är:

• Mapping Promising Nordic Practices in Gender Equality Promotion at Basic Education and Kindergartens
• Gendered Violence- Nordic-Baltic Dialogue
• Nätverk för komparativa studier av den nordiska modellen
• Bygga och utveckla det jämställda Norden
• NKMV konferens 2014
• EAMI FEMI – Urfolkskvinners nordiske fellesskap
• Etablering av nordisk nettverk om mentoring
• Nordic Women’s Economic Citizenship
• Nordisk konferens om sexism och sexuella trakasserier inom hotell, restaurang och turism-branschen
• Nätverket MenEngage Norden
• Rättens förmåga att producera jämställdhet
• NORA conference: Voices in Nordic Gender Research
• Exit prostitution work in the Nordic-Baltic region

Mer information om de olika aktiviteterna kommer; NIKK följer de olika aktiviteterna och projekten och rapporterar från dem löpande med start under hösten 2014.

Nordiska tidskriften för genusforskning, Nora, arrangerar konferens i Roskilde, Danmark, den 5-7 november: Voices in Nordic Gender Research. Den som anmäler sig fram till den 15 september har reducerad deltagaravgift på 1200 DKK.

Konferensen har en bred, transdisciplinär ansats med teman som välfärd, migration, kunskapsteori, feministiskt motstånd och antifeminism. Som keynote speakers står följande:

Cathrine Holst (NO)
Lotte Bloksgaard (DK)
Eva Bendix Petersen (DK/Australia)
Toril Moi (NO/USA)
Stine Bang Svendsen (NO)
Diana Mulinari (SE)
Lucas Gottzén (SE)
Dorte Marie Søndergaard (DK)

Det isländska ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet arrangerade 26 augusti en konferens i Reykjavík för att fira 40-årsjubileet av samarbetet kring jämställdhetspolitiken.

– Vi kan vara stolta över att ingen annanstans i världen kan man mäta jämställdhet som i Norden. Det sa Islands jämställdhetsminister, Eygló Harðardóttir, när hon öppnade konferensen.

Sedan 1974 har representationen av kvinnor och män i politiken jämnats ut i de flesta nordiska länder. Kvinnors inträde i högre utbildning, utbyggd barnomsorg och föräldraförsäkring har lett till att kvinnor yrkesarbetar i betydligt högre grad i Norden jämfört med andra europeiska länder. Samtidigt är arbetsmarknaden fortfarande starkt könssegregerad och i näringslivets topp är mansdominansen stor.

Margot Wallström, tidigare EU-kommissionär och FN-representant för bevakandet av kvinnors utsatta situation i krigs- och konfliktzoner, var en av talarna. Hon var under 1990-talet minister i flera socialdemokratiska regeringar i Sverige.

Stor förändring av mansrollen

– Jag känner igen mycket av dagens utmaningar från min tid som minister. Då fokuserade vi i jämställdhetspolitiken på politisk representation, arbetsmarknad, utbildning och mäns deltagande i jämställdhetsarbetet. Just mansrollen är nog det område där det har hänt mest under 40 år. Det har funnits ett befria mannen-perspektiv som har förändrat synen på att vara man.

Islands tidigare president, Vigdís Finnbogadóttir, noterade att det deltog fler män i konferensen än vad det gjorde på liknande konferenser för 20 år sedan.

– Då frågade vi ”var är männen?”. Därför vill jag säga tack till er män som är här idag.

Men hon menade samtidigt att kvinnors möjlighet till makt och inflytande undermineras därför att kvinnor inte har tillträde till medier, förväntas lägga stor tid på sitt utseende och har huvudansvaret för familj och hem.

– Kvinnor och män har inte lika möjligheter att använda sina medborgerliga rättigheter.

Margot Wallström konstaterade att kvinnor fortfarande är hemma med barn betydligt mer än män trots att de nordiska länderna på olika sätt har försökt få ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen.

– Vi har en generös föräldraförsäkring, men män tar inte ut så mycket som vi skulle önska. Det har med ekonomi att göra, men också attityder. Hur ska vi då förändra ett samhälle? Genom lagstiftning, förändrade attityder, reformpolitik av skatte- och försäkringssystem och positiv särbehandling. Ibland måste man ta till kvotering för att få till en förändring som annars skulle ta decennier eller aldrig ske.

Ingen mirakelkur

Island är det land som har gått längst vad gäller kvotering av föräldraledighet genom att tredela ledigheten. Sociologen Ingólfur V. Gíslason har följt effekterna av den isländska ordningen och kan konstatera att männen fått en närmare relation till sina barn och att de tar mer ansvar för familj och hem än tidigare. Däremot är det svårare att se förbättringar för kvinnor på arbetsmarknaden.

– Vi kan inte ännu se någon förändring i löneskillnader på grund av kvoteringsordningen. Det är fortfarande en överväldigande majoritet av dagarna som tas ut av kvinnor. Så vi kan inte se att det är en mirakelkur på det sättet.

Kerstin Alnebratt, föreståndare för Nationella sekretariatet för genusforskning i Sverige, ville sätta fokuset på män i jämställdhetsarbetet i perspektiv.

– Vi säger att vi vill att männen måste med och blir frustrerade när de inte fattar det. Det är klart att det är bra om både kvinnor och män är engagerade. Men fokuset på män riskerar att dölja att vi aldrig hade haft den förändring vi sett om vi inte hade haft starka kvinnoorganisationer som har drivit frågorna framåt.

Behov av tillgänglig kunskap

I alla nordiska länder finns institutioner som dokumenterar och förmedlar forskningsbaserad kunskap om jämställdhet. Auður Styrkársdóttir, direktör för det kvinnohistoriska arkivet i Island, lyfte fram det som en styrka för det nordiska jämställdhetssamarbetet.

– Jag vill påstå att vi inte hade kommit så långt om vi inte hade haft denna forskning. Om det nordiska samarbetet ska ha någon roll i framtiden så finns det fortfarande ett stort behov av mer forskning.

Nina Groes, direktör för KVINFO i Danmark, instämde.

– När vi pratar om jämställdhet skapas det ofta känslor eftersom det berör personliga frågor. Därför är det viktigt att vi har kunskap som sätter saker i ett sammanhang. Vi behöver inte bara forskning utan också forskning som är tillgänglig och kommuniceras.

– Vi behöver forskningsbaserad kunskap, men vi behöver också politiker som vill använda den. Det försöker vi åstadkomma genom att bjuda in dem till olika arrangemang, sa Minna Kelhä, utvecklingschef för Minna – Centret för jämställdhetsinformation i Finland.

Finns samarbetet?

Behovet av politiskt engagemang och nödvändigheten av att bryta den nordiska konsensuskulturen var teman som flera medverkande i konferensen lyfte. Kerstin Alnebratt menade att forskningens roll är att vara en kritisk blick, även om det kan skapa dålig stämning.

– Vi diskuterar det nordiska jämställdhetssamarbetet som om det fanns. Men är det så? Det är ju bara en jämställdhetsminister här idag. Det är märkligt att vi fortfarande efter 40 år vet så lite om varandra. Vi har bytt fokus mot det europeiska samarbetet. Vi har också gått åt lite olika håll i Norden. Vi tänker att det nordiska samarbetet är något vi är överens om, men vi talar inte om det.

Hege Skjeie, professor i statsvetenskap vid Oslo universitet, menade att tydliga skillnader kan leda framåt.

– Ju mer konsensus som finns kring jämställdhetpolitiken desto mindre händer det. När konkurrensen mellan partierna ökar om att definiera jämställdhetspolitiken leder det framåt och mobiliserar. Det kan vi se i Sverige kring det politiska partiet Feministiskt initiativ.

De vælger deltidsarbejde, når de får børn, fordi de prioriterer familielivet højere end karrierestigen. Og de vænner sig så meget til arbejdslivet på deltid, at de sjældent kommer på fuld tid igen, når børnene er blevet store.

Sådan lyder en klassisk forklaring på, hvorfor mange flere kvinder end mænd har deltidsstillinger – ikke mindst i den offentlige sektor. Men holder forklaringen stik?

Nej, viser nogle af de nyere undersøgelser, der er lavet om, hvorfor kvinder arbejder på deltid.

For eksempel viser tal fra YS Arbeidslivbarometeret fra 2012, der er gennemført af Arbeidsforskningsintituttet i Norge, at de fleste deltidsansatte norske kvinder angiver hensynet til deres sundhed som hovedårsag.

“Så det at kvinders deltidsarbejde automatisk kobles til familiehensyn kan virke tilslørende al den stund, at kvinders deltidsarbejde som oftest skyldes andre ting,” siger den norske arbejdslivsforsker Cathrine Egeland.

Hun er lige nu i gang med at systematisere de vigtigste årsager til, at kvinder og mænd i de nordiske lande vælger deltid, i NIKK:s projekt Deltid i Norden.

Samme konklusion peger et stort dansk forskningsprojekt om deltid i de danske regioner på. Projektet fra 2012, der var igangsat af Danske Regioner i et samarbejde med en række danske fagforbunds forhandlings- og samarbejdsorganisationer, viste at personlige forhold og høj arbejdsbelastning er hovedårsagerne til, at ansatte på for eksempel hospitaler og i ældreplejen vælger deltidsarbejde.

Arbejdsmiljøet er presset, især hos medarbejdere, der har direkte kontakt med borgere såsom sygeplejersker, pædagoger og social- og sundhedsassistenter, lød det i rapporten. Langt de fleste, der deltog i undersøgelsen, var pessimistiske over for tanken om at gå op på fuld tid – også selvom det ville give økonomiske fordele.

Resultaterne peger altså på, at det er værd at tænke arbejdsmiljø og arbejdsliv ind, når kvinders valg af deltidsarbejde er på dagsordenen. Men hvad er problemet med arbejdslivet?

Farlig ældrepleje

Da Arbejdstilsynet i 2009 besluttede sig for at tjekke arbejdsmiljøet i den danske ældrepleje, skabte det store overskrifter i de danske medier.

Mere end hver tredje af de danske plejehjem og ældrecentre havde så store problemer med det psykiske arbejdsmiljø, stress og arbejdsskader, at de fik et påbud. Tidspresset var for stort, kravene til de ansatte var for høje og arbejdsmængden for enorm, lød dommen fra Arbejdstilsynet.

En hjemmehjælper på aftenvagt kunne for eksempel fortælle, at hun kunne have op til 52 besøg hos ældre fra klokken 15 til 23. På den tid skulle hun både køre rundt og hjælpe nogle ældre på toilettet, andre skulle have renset liggesår, og så var der de døende.

Ældreplejen er en af de sektorer i Danmark og resten af Norden, der har mange kvinder ansat. Og mange på deltid. Det er også en af de sektorer, der har forholdsvist meget sygefravær – det er måske ikke underligt.

For i et arbejdsliv, hvor man ikke føler, man har kontrol, ­er der risiko for, at man bliver fysisk syg. Det viser et stort finsk forskningsprojekt.

Her undersøgte forskere sammenhængen mellem helbred, sygefravær og følelsen af kontrol over arbejdstid hos cirka 25.000 offentlige ansatte i 10 finske byer.

”Ringe kontrol over arbejdstiden kan give utilfredshed på arbejdet. Dårlig forudsigelighed kan medføre stress og angst og øge risikoen for at få dårligt helbred som hjerte-kar-sygdomme, inflammatoriske reaktioner eller mentale problemer. Begge dele fører til øget sygefravær,” fortæller Ari Väänänen, seniorforsker på Arbetshälsoinstitutet i Finland, der stod bag undersøgelsen.

”Frivillig” deltid?

At det ofte er et presset og nedslidende job at være beskæftiget i sundheds- og plejesektoren er ikke noget nyt. Men hvorfor vælger de fortrinsvis kvindelige ansatte her deltid, når ansatte i lige så nedslidende brancher ikke gør det?

“Sundheds- og omsorgsarbejdere i den kommunale sektor trækkes ofte frem som et eksempel på dette. Samtidig holdes det også frem at arbejdsvilkår og arbejdsmiljø i enkelte mandsdominerede brancher også er præget af pres og stress – uden at mændene går ned i arbejdstid af den grund,” som Cathrine Egeland siger.

En af forklaringerne, som adskillige forskere og praktikere peger på, handler om kønsroller og fordelingen af omsorgsansvaret i det private liv uden for arbejdet mellem mænd og kvinder.

Den danske undersøgelse af deltidsarbejde i regionerne pegede for eksempel meget klart på, at det pressede arbejdsliv, de deltidsansatte kvinder oplevede, også hang sammen med hvem, der står for arbejdet i hjemmet.

”Når kvinder arbejder på deltid, så er det jo ofte, fordi de har et fuldtidsjob i hjemmet. Så det er bestemt ikke, fordi de ligger på den lade side. Tværtimod. Problemet er bare, at det er med til at fastholde kvindernes løn på et lavere niveau end mændenes, og kvindernes pensionsopsparing bliver også markant lavere,” som Grete Christensen, formand for Sundhedskartellet, sagde, da rapporten blev offentliggjort i 2012.

Har man et fuldtidsjob i privatsfæren, vælger man med andre ord et deltidsjob på det lønnede arbejdsmarked.

Derfor er et tilbagevendende tema i debatten om kvinders deltidsarbejde også, hvor ”frivilligt”, deres valg om deltid i virkeligheden er.

Det handler ikke kun om arbejdsdelingen mellem kønnene. Men også om hvordan samfundet har indrettet sig, mener Anna-Karin Wall, utredare ved Svenska kommunalarbetareförbundet.

”På trods af at cirka 30 procent af arbejdskraften arbejder om aftenen og i weekender, tilbyder mindre end halvdelen af alle de svenske kommuner børnepasning på disse tidspunkter,” siger hun.

En interviewundersøgelse fra svenske LO viste, at hver fjerde forælder ikke kan arbejde på fuld tid på grund af åbningstiderne i førskolen – og at mødrene havde større problemer med dette end fædrene.

”Jeg synes, det er svært at skelne mellem frivillig og ufrivillig deltid. Er det frivillig deltid, når en kvinde, som har uregelmæssige arbejdstider, må gå ned i tid, fordi der ikke findes børnepasningstilbud på de tidspunkter, hun arbejder? Er det frivillig deltid, når nogen bliver nødt til at gå ned i arbejdstid, fordi ældreomsorgen for hendes forældre ikke fungerer?” spørger hun.

Hur känns det?
– Det känns bra! Jag har länge varit engagerad i nordiskt och europeiskt samarbete runt genusforskning och i mitt huvud är Atgender den överordnade europeiska organisationen för alla som sysslar med genusforskning, kunskapsbaserad aktivism, politik och arbete för jämställdhet.

Hur skulle du beskriva Atgenders roll?
– Atgender:s uppgift är att samla feministiska aktörer och röster i Europa kring frågor som rör forskning och utbildning, men också politik och jämställdhetsarbete. Aktörerna är många, men ofta ganska små i en nationell kontext. Därför är det viktigt att vi samlar våra krafter, erfarenheter och delar med oss av den kunskap vi har. På förra veckans konferens i Barcelona pekade både forskare och byråkrater på ömma punkter i Europa. Det handlar om främlingsfientliga krafter som också är antifeministiska, men även om EU-politik som strävar bakåt i ett feministiskt perspektiv. Abortfrågan, kvoteringsdiskussioner och att göra individerna ensamansvariga för sin lön, omsorgsbörda och arbetssituation i valfrihetens namn är några exempel på det.

Vad kommer ditt arbete i styrelsen innebära?
– Styrelsen har redan fördelat en del arbetsuppgifter inom sig. Jag kommer ha ansvar för ekonomi, tillsammans med två andra ”skattmästare” och jag kommer att arbeta med medlemskommunikationen. Tidskriftsabonnemang som en del av medlemskapet ligger också hos mig.

Vad tycker du att Atgender bör jobba mer för?
– Atgender behöver jobba på rekrytering av medlemmar – också bland byråkrater och aktivister. På så sätt kan vi bli den kritiska massa som gemensamt har möjlighet att jobba för att fler genusforskare får finansiering och att mer utbildning når ut också utanför akademia. Jag vill heller inte underskatta betydelsen av att vi gemensamt kan bygga en infrastruktur av kontakter, nätverk och kommunikation som ger fler möjlighet att samarbeta över landsgränserna.

– Norden är den region i världen som har nått längst när det kommer till jämställdhet. Vi ligger på topp 10 i World Economic Forums jämställdhetsmätningar. Och Island har legat etta på den listan ända från början. Vi har mycket att vara stolta över och vi ska ta ansvar för att delta aktivt internationellt. Det gör vi bland annat med våra FN-representanter och vårt bidrag till olika FN-organisationer som UN Women.

Redan 1974 beslöt det nordiska ministerrådet att varje nordisk regering skulle utse en person som skulle hålla kontakt med de övriga nordiska regeringarnas administrationer i jämställdhetsfrågor. Det var början till ett omfattande samarbete runt jämställdhetsfrågorna. Eygló Harðardóttir är helt övertygad om att det nordiska jämställdhetssamarbetet har bidragit till förbättringar i hela Norden.

– Vi har samarbetat i 40 år. Vi delar kunskap, vi planerar tillsammans, vi utbyter erfarenheter och vi lär oss av andra nordiska länders goda exempel. Att Norden är bra på det här området leder också till att vi är bra på välfärd och demokratiutveckling. Utan kvinnors deltagande i samhället hade vi aldrig nått där vi är idag, säger hon.

En av de saker som hon är mest stolt över när det kommer till det isländska jämställdhetsarbetet är föräldraledigheten. Isländska föräldrar får 9 månaders föräldraledighet som delas enligt principen en tredjedel öronmärkt till vardera föräldern och en sista tredjedel som kan delas i enlighet med föräldrarnas val.

– Jag är inte så säker att det är det bästa för barnen med en väldigt lång föräldraledighet. Vi vill arbeta med att förlänga den till 12 månader på Island och jag tycker att det är tillräckligt. Istället tror jag att det är viktigt att det finns tillgång till dagis för alla barn när föräldraledigheten är slut, säger hon.

Eygló Harðardóttir tycker dock att Norden kan bli bättre på mycket när det kommer till jämställdhet. Det handlar särskilt om lika lön för lika arbete, den starkt könsuppdelade arbetsmarknaden, möjligheterna att förena förvärvsarbete och familjeliv och det könsrelaterade våldet.

– År 2015 firar vi på Island att det var 100 år sedan kvinnor fick rösträtt. Det var redan då liknande frågor på agendan – till exempel lönefrågan. Det pratar vi fortfarande om. Vi kan bli bättre på massor av saker. Inget land i världen har uppnått jämställdhet, och det gäller även de nordiska länderna. Vi kan också lära oss av andra länder, till exempel USA när det kommer till att få fler kvinnliga chefer.

Hon tror att också att männen måste bli mer engagerade i jämställdhetsarbetet.

– De måste se att det handlar om dem också och att det handlar om att förbättra deras livskvalitet – till exempel när det kommer till mäns ohälsa och mäns lägre utbildningsnivå. Samtidigt tycker jag att de nordiska länderna ska framhäva hur en mer jämställd fördelning av föräldraledighet och omsorg kan leda till jämställdhet och säkra konkurrensen på arbetsmarknaden.

Kan den internationella bilden av att Norden redan är jämställt stå i vägen för ytterligare förbättringar för jämställdheten? 

– Vi kommer att ta upp framtidens utmaningar, det vill säga den här frågan under jubileumskonferensen. Vi har nått långt – men räcker det? För mig räcker det inte förrän vi har uppnått full jämställdhet.

Kanske blir jobbet aldrig klart, menar Eygló Harðardóttir.

– Det finns alltid en farhåga för att det kan komma ett bakslag. Det händer ju hela tiden i kampen för mänskliga rättigheter. Kvinnors rätt att själva bestämma över sin egen kropp ifrågasätts just nu på många ställen i världen i och med att det börjar tummas på reproduktionsrättigheter. Detta är oroväckande.

Hon ser fram emot att få svar på frågan vart det nordiska jämställdhetsarbetet är på väg under den isländska jubileumskonferensen ”Sammen om ligestilling i 40 år” som hålls den 26 augusti i Reykjavik. Innan dess medverkar hon på jämställ.nus Almedalendag ”Jämställdhetskalaset” den 2 juli i Länsstyrelsernas trädgård under sessionen ”This is jämställdhet, the true story”.

– Att kritisera sitt sammanhang, vill jag påpeka, är inte att förråda det. Det är att uttrycka engagemang, sa Ulrika Dahl i sitt brandtal under Nordiskt forums avslutningsceremoni.

I talet ifrågasatte hon konferensen på flera punkter och så här i efterhand har hon svårt att förstå poängen med att göra feminism till mässa.

– Att vandra runt och titta på roll-ups och broschyrer och äta godis och få en tygkasse leder inte till revolution, det leder till administration, säger hon.

Det är många som har uttryckt ilska och besvikelse över Nordiskt forum. Nästan två veckor efter konferensen finns det fortfarande mycket kvar att säga.
– Arbetet med att skapa en feministisk rörelse som är mångfacetterad och inte vitdominerad är långt ifrån avklarad, säger Ulrika Dahl.

Samlade tusentals människor

Caroline Matsson, konferensgeneral för Nordiskt forum, välkomnar den pågående debatten. Visst hade konferensen kunnat vara en bredare plattform, men den samlade trots allt flera tusentals människor och hundratals organisationer med olika perspektiv och verksamheter, konstaterar hon.
– Självklart lyssnar vi som arrangörer på kritiken, men vi tycker att projektet som sådant har haft bredd, säger hon.

Zakia Khan, projektledare på den feministiska antirasistiska tankesmedjan Interfem och ledamot i Feministiskt initiativs styrelse, hoppas att kritiken mot Nordiskt forum ska leda till självrannsakan i de stora kvinnoorganisationerna.
– De har inte lyckats få in det intersektionella perspektivet. De förstår det i teorin men har inte tagit steget till verkligheten, säger hon.

Kändes surrealistiskt

När den norska jämställdhetsministern, Solveig Horne, från Fremskrittspartiet, klev ut på scenen under Nordiskt forums avslutningsceremoni blev det droppen för många, tror Zakia Khan.
– Det kändes helt surrealistiskt. Jag tänkte på den internationella kvinnorörelsen och att många inte vill arrangera någon konferens eftersom de kvinnofientliga krafterna i politiken är så starka. Internationella aktivister är rädda för att att en konferens kan leda till bakslag och det kändes som att det var precis vad som hände, säger hon.

Kritik besannades

Även Ulrika Westerlund, förbundsordförande på RFSL reagerade på Solveig Hornes medverkan, fast både hon och Zakia Khan var kritiska till konferensen långt tidigare. Sedan förra sommaren har RFSL haft kontakt med Nordiskt forums styrgrupp och påtalat vad de uppfattat som bristande inkludering och ensidighet i programmet.
– Väl på plats under konferensen tyckte jag att allt det som vi flaggade för hade besannats, säger Ulrika Westerlund.
Zakia Khan beskriver forumet som präglat av ”en kompakt vithet”.
– Så hade det inte behövt bli. Det handlar om vem som lägger programmet, vilka som får information och vilka som känner sig inbjudna, säger hon.

Ville engagera hela samhället

Ulrika Westerlund hoppas att kritiken som har riktats mot Nordiskt forum ska bidra till att synliggöra den feministiska rörelsens bredd.
– Det finns en bristande koppling mellan de avancerade diskussioner som förs i akademin och aktivistkretsar och jämställdhetspolitiken i regeringskansliet. Det är bra om den här diskussionen kan minska det glappet, säger hon.
Hon upplever att arrangörerna på Nordiskt forum medvetet valde bort vissa perspektiv i frågor där det finns kända konfliktlinjer inom feminismen.
– Det finns sakfrågor där feminister har olika uppfattningar, till exempel kring lagstiftningen gällande sexköp eller surrogatmödraskap. Forumet hade varit ett bra tillfälle att låta flera sidor komma till tals. Nu blev det bara den ena sidan, säger hon.

Nordiskt forums konferensgeneral, Caroline Matsson, framhåller att konferensen tog avstamp i Pekingplattformen och att det tematiska fokuset har legat på de målsättningar som lyftes under FN:s kvinnokonferens år 1995. Hon tillägger att syftet med konferensen var att engagera hela Norden och hela samhället, inte i första hand den feministiska rörelsen i Sverige.
– Som arrangörer har vi absolut ett ansvar för att olika perspektiv kommer fram. Vi tycker att det fanns en bredd, men visst kunde vi gjort mer, säger hon.

Formen inte ett hinder

Gro Lindstad satt i Nordiskt forums styrgrupp för den norska organisationen Fokus. Hon hade gärna sett att fler frågor och perspektiv togs upp under konferensen men betonar att det ansvaret inte bara vilar på arrangörerna.
– Det fanns möjlighet att anmäla programpunkter och hålla diskussioner utifrån olika perspektiv. Det stämmer att det kostade att medverka men man hade kunnat gå ihop flera organisationer, säger hon.
Hon tycker att siffran på 22 000 deltagare talar ett tydligt språk.
– Det visar att formen inte var ett hinder. Vi kommer aldrig att kunna hålla ett Nordiskt forum där alla är nöjda, säger hon.

Caroline Matsson tror att det kan komma ut mycket positivt ur diskussionen som har följt på konferensen.
– Vi behöver prata vidare om inkludering och hur vi organiserar oss inom civilsamhället, säger hon.

Forskaren Mia Heikkilä berättade om resultaten i rapporten Hållbart jämställdhetsarbete i förskolan och skolan i Norden. Rapporten visar att styrdokumenten för skolan är avgörande för om jämställdhetsarbetet ska nå framgång. Det är viktigt att skollagarna och läroplanerna ger tyngd år arbetet, menar Mia Heikkilä. På Island pågår ett arbete med att formulera nya styrdokument för skolan och liknande satsningar skulle behövas i Finland och i Danmark, menar hon.

Konsulten Cecilie Nørgaard jobbar med frågor som rör kön och utbildning och hon tycker att i synnerhet Danmark har hamnat på efterkälken i relation till andra nordiska länder.
– Vi har mycket att lära oss, särskilt i arbetet mot könsstereotyper. I Danmark är det helt legitimt att ha uppfattningen att kvinnor är på ett sätt och män på ett annat, sa hon.
Hon tror att det är viktigt att lyfta statusen för jämställdhetsarbetet och genusforskningen.
– Som det är nu ses det inte som ett kunskapsområde utan som ett fält för tyckanden.

Mia Heikkiläs studie visar att jämställdhetsarbetet ser olika ut i de nordiska länderna. I sin rapport berättar hon om flera lärande exempel, men det finns också luckor.
– Studien visar att i princip ingen jobbar intersektionellt. Det är en stor brist, säger hon.
Genuspedagogen Lisa Andersson Tegnér efterlyste också mer normkritik i skolan. I stället för att uppmuntra till tolerans bör pedagoger hjälpa barn att ifrågasätta det som uppfattas som normalt, menar hon.
– Toleranspedagogik blir lätt att hänga reflexväst på vissa elever. Till exempel på Oskar, som har börjat på dans, förklarade hon under seminariet.
Det första steget i ett normkritiskt arbete är enligt henne att uppmärksamma hur man själv, som pedagog, är med och skapar normer.
– Vi måste våga se oss själva och prata om det vi ser, även om det kan kännas svårt. Det är väl belagt att vi gör skillnad på barnen och det är dags att ta ansvar.

Sysselsättningsgraden på arbetsmarknaden för kvinnor i Norden är hög om man jämför med de andra europeiska länderna. Men andelen kvinnor som arbetar deltid är också högre än i de flesta andra länder. Norge ligger högst.

– Den ekonomiska situationen i Norge betyder en del. Många norska kvinnor behöver inte arbeta heltid, eftersom de mansdominerade branscherna, till exempel oljeindustrin, har så höga löner, sa Cathrine Egeland som tillsammans med Ida Drange ska ta fram en rapport om deltid för NIKKs räkning.

Men orsakerna till att kvinnor jobbar deltid i högre grad än män ligger också i vem som är ansvarig för familj, barn och hemarbete samt i organisering av arbetet i familjer där föräldrarna är olikkönade.

Deras studie visar också att det inte är främst kvinnors höga sysselsättningsgrad i Norden som ligger bakom den höga andelen deltidsarbetande bland nordiska kvinnor.

– Det är den könsuppdelade arbetsmarknaden – att kvinnor arbetar i vissa sektorer och män i andra. Och i de kvinnodominerade sektorerna har det skapats en deltidskultur. Arbetsgivarna kräver flexibilitet på ett annat sätt än i de manliga sektorerna.

På Färöarna arbetar kvinnor deltid i mycket hög grad – cirka 51 procent, enligt jämställdhetsministern Johan Dahl. Han ansåg att det är ett stort jämställdhetsproblem.

– Det återspeglar maktstrukturerna i samhället och det leder till att vi inte kan ta till vara på den kompetens som finns. Det leder också till att kvinnor hamnar i ett beroendeförhållande och kan riskera att behöva bli försörjda genom hela livet.

På Färöarna jobbar 20 procent av den manliga arbetskraften dessutom utomlands. Det är svårt för de färöiska arbetsgivarna att konkurrera med till exempel lönerna i den norska oljeindustrin.

I Finland skedde en liknande utveckling under 70-talet, då många finnar flyttade till Sverige för att jobba på grund av bättre anställningsförhållanden. Tapio Bergholm, seniorforskare, fackförbundet FFC/SAK i Finland, menar dock att det är en av två historiska orsaker till att kvinnor i Finland faktiskt idag arbetar deltid i mycket mindre omfattning än i de övriga nordiska länderna – endast 15 procent av kvinnor arbetar deltid där. Den andra historiska orsaken är andra världskriget.

– Dessa två historiska skeenden ledde till en arbetskraftsbrist i Finland, vilket innebar att kvinnorna behövdes på arbetsmarknaden på heltid. Därför har det inte skapats en deltidskultur på den finska arbetsmarknaden på samma sätt som i de andra nordiska länderna.

I Sverige är deltidskulturen i de kvinnodominerade branscherna dock stark. Över hälften av LO-kvinnorna arbetar deltid.

– En av LO:s viktigaste prioriteringar är att man ska kunna ha råd att skilja sig. Många LO-kvinnor har inte det. Dessutom är de kvinnodominerade branscherna präglade av otrygga anställningar och dåliga arbetsförhållanden. Vi måste ha en rätt till heltid, men också se till att man ska kunna orka arbeta heltid på de arbetsplatserna det handlar om. Det är en oerhört viktig jämställdhetsfråga, sa Joa Bergold, utredare, LO, Sverige.

Ett annat problem är de oregelbundna arbetstider som finns i de kvinnodominerade branscherna.

– Kvinnor inom LO-yrken arbetar ofta kvällar och helger. Vi behöver en barnomsorg som är mer flexibel. Nästan en tredjedel av LO-kvinnorna har svårigheter att jobba heltid på grund av öppettiderna på förskolan.

Under seminariet diskuterades det också huruvida det är deltiden som är ett problem – eller om det faktiskt handlar om att ändra den manliga normen heltid, exempelvis genom att se över möjligheterna till en generell arbetstidsförkortning. En sådan lösning behöver dock också en konsekvensanalys ur ett jämställdhetsperspektiv, menade Tapio Bergholm:

– I Finland har vi dåliga erfarenheter av förkortandet av arbetstid på 80-talet. Kvinnor och män använde sin förkortade tid på olika sätt. Kvinnor förkortade alla arbetsdagarna så att de kunde ta hand mer om hushållsarbete och barnen, medan männen föredrog att förkorta arbetstiden exempelvis en hel arbetsdag, som de använde till sina egna fritidsintressen.