De nordiska länderna slåss om platserna i toppen på listan över världens mest jämställda länder, men fortfarande brottas länderna med problem som pekades ut redan på 1970-talet. Det framgick under söndagens panelsamtal, som lockade stor publik. Panelsamtalet ägde rum på förmiddagen innan den avslutningsceremoni som fått kritik från flera olika håll. Våld i nära relationer, könssegregeringen på arbetsmarknaden och lönegapet var några ämnen som stod i fokus.
– Det ska vara lika stor chans att en man tar emot barnen på dagis som att en kvinna gör det och det ska vara lika vanligt att kvinnor är fiskare som att män är det, sa Islands jämställdhetsminister Eyglo Harðardóttir.
Hon medgav att vägen dit är lång för Island, som har den mest könssegregerade arbetsmarknaden i Norden. Eyglo Harðardóttir beskrev Danmark som ett föredöme på arbetsmarknadsområdet men passade samtidigt på att rikta en känga till Danmarks jämställdhetsminister Manu Sareen.
– Vi kan lära från ert arbete mot könsuppdelningen på arbetsmarknaden och vi hoppas att ni vill lära lite om föräldraförsäkringen på Island, sa hon.

Till skillnad från de övriga nordiska länderna har Danmark ingen pappamånad eller annan lagstiftning som reglerar fördelningen av föräldraledigheten.
– Vi har inget emot om föräldrar vill dela upp den mellan sig men vi vill att det ska vara upp till föräldrarna, sa Manu Sareen och möttes av burop från publiken.
– Det personliga är politiskt, utropade en åhörare.
Även den norska jämställdhetsministern Solveig Horne mötte skarp kritik från publiken.
– Du vrider klockan bakåt, sa en åhörare och hänvisade bland annat till att Hornes parti, Fremskrittspartiet, inte stödjer den norska sexköpslagen.

Både kvinnor och män vinner på jämställdhet

Under panelsamtalet försvarade Solveig Horne sitt partis hållning angående sexköpslagen. Hon påstod att det finns tecken på att lagstiftningen kan försvåra situationen för kvinnor inom sexhandeln.
– I de länder som infört lagen har situationen blivit värre, sa hon.
Jämställdhetsministrarna ställdes också till svars för bristerna i arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Trots att frågan har varit på agendan i decennier har antalet kvinnor som behöver skydd inte minskat och fortfarande hamnar ansvaret för våldets offer i stor utsträckning på frivilligorganisationer, påtalade en deltagare i publiken. Sveriges jämställdhetsminister, Maria Arnholm, medgav att situationen är ”förtvivlad” medan Färöarnas jämställdhetsminister, Johan Dahl, beskrev ett behov av ökade satsningar på våldsutövarna.
– Vi måste ge skydd åt de utsatta, men vi måste också ge behandling åt dem som utför våldet, sa han.

Alla de nordiska jämställdhetsministrarna fanns på plats under panelsamtalet utom Finlands Susanna Huovine som ersattes av ambassadör Harry Helenius. Han framhöll särskilt vikten av att synliggöra hur män drabbas av bristande jämställdhet och betydelsen av att engagera män i jämställdhetsarbetet.
– Både kvinnor och män vinner på jämställdhet och alla behövs om vi ska nå fram, sa han och fick medhåll från övriga panelen.

En av de största utmaningarna de kommande åren är att förändra normerna kring maskulinitet, menade Maria Arnholm. Hon beskrev normkritik som ett viktigt verktyg och lyfte särskilt behovet av satsningar på barn och unga. Både Maria Arnholm och Eyglo Harðardóttir talade också om betydelsen av att utforma ett jämställdhetsarbete som är hållbart och långsiktigt.
– Det är frustrerande att det tar så lång tid, att vi inte kommit längre trots allt arbete. Jämställdhet ska lyftas som en viktig fråga på högsta politiska nivå, sa Maria Arnholm.

Efter panelsamtalet hölls Nordiskt forums avslutningsceremoni där jämställdhetsministrarna tog emot konferensens slutdokument med krav och rekommendationer. Efter avslutningen har konferensen mött kritik, bland annat för Solveig Hornes deltagande. Många menar att hon inte borde blivit inbjuden eftersom hon representerar ett rasistiskt parti. Andra beskriver det som en vinst för den nordiska jämställdhetspolitiken att även politiker som motsatt sig aktiva åtgärder nu måste driva jämställdhetsfrågorna. På sin webbplats beskriver Nordiskt forums arrangörer Solveig Hornes medverkan som ”ett dilemma”. Kritiken mot Nordiskt forum gäller också att många grupper har upplevt sig exkluderade från Nordiskt forum, exempelvis rasifierade personer och hbtq-personer.

– Vi vill uppmuntra till mer samarbete och rörelse inom Norden! Kanske finns den bästa kompetensen för en tjänst i Sverige till exempel i Finland. Och kanske anordnas ett evenemang med samma ämne som du själv är intresserad av, och du kan få tips på föreläsare och frågeställning.  Det är också smart att använda kalendern för att säkerställa att inga andra viktiga evenemang anordnas det datum du själv planerar en konferens. Genom våra nya portaler kan gränserna inom genus- och jämställdhetsfältet öppnas upp, säger Josefine Alvunger, verksamhetsledare på NIKK, Nordisk information för kunskap om kön.

NIKK har samordnat lanseringen av tre webbplatser: genderfund.org, genderjob.org och genderkalendern.org. På GenderFund kan du som letar forskningsmedel, projektmedel, stipendier eller liknande hitta finansieringsmöjligheter. På GenderJob hittar du lediga jobb med jämställdhets- och genusprofil inom hela Norden och internationellt. Och på GenderkalenderN finner du allt från feministiska kulturfestivaler till EU:s forskningspolitiska konferenser. Du kan dela evenemangen på sociala medier och skräddarsy dina egna unika sökningar. Dessutom går allt att synka med din privata kalender i Outlook. Gemensamt för det du hittar på webbplatserna är den nordiska kopplingen och genus och jämställdhet.

– Det är lika enkelt att söka på hela Norden som att få träffar från just ditt land eller ditt ämnesområde. På så sätt blir portalerna användningsbara både nationellt och tvärnordiskt, säger Josefine Alvunger.

De tre webbportalerna är ett samarbete mellan åtta nationella kunskapscentra i Norden med inriktning på genus och jämställdhet – exempelvis Kvinfo i Danmark, Kilden i Norge, Minna i Finland och Nationella sekretariatet för genusforskning i Sverige.

– Genom att alla de nationella experterna är med i samarbetet, kan vi täcka det mesta, om inte allt, när det kommer till genus och jämställdhet i Norden. Vi har skapat en infrastruktur på området och hoppas därmed bidra till det nordiska jämställdhetssamarbetet, säger Josefine Alvunger.

– Till skillnad från alla andra nordiska länder, innehåller inte den danska föräldraförsäkringen någon öronmärkning. Danska män tar också ut minst föräldraledighet av alla nordiska män: cirka 7, 7 procent av dagarna, säger Lotte Blokksgaard.

Lotte Bloksgaard, lektor på Aalborg Universitet, har forskat på danska mäns uttag av föräldraledighet och vad som påverkar dem att ta ut respektive inte ta ut föräldraledigheten. Hon var en av dem som presenterade sin forskning under sessionen ”Comparing Care Policies and Practice” på den nordiska maskulinitetskonferensen som hölls förra veckan i Reykjavik.

I Danmark är ledigheten som miniminivå reglerad i lag – men kollektivavtal och arbetsplatsspecifika avtal reglerar också danska mäns föräldraledighet. Dock är 25 procent av alla arbetsgivare inte alls täckta av kollektivavtal.

– Detta innebär att danska fäder har olika rätt till föräldraledighet beroende på sektor och arbetsplats – och därmed också olika möjligheter att ta ut sin föräldraledighet.

Lotte Bloksgaard har undersökt tre danska arbetsplatser med en varierande grad av ”familjevänlighet”. Vissa av arbetsplatserna erbjöd exempelvis både betald ”pappaledighet” och betald föräldraledighet (som både kvinnor och män kunde ta ut).

– Det intressanta var att de gånger då arbetsplatserna hade öronmärkt ledighet till männen, tog de ut denna. Den som gick till alla föräldrar, oavsett kön, tog männen sällan ut.

På en av arbetsplatserna, en affär, fanns det inga extra ledigheter utöver den lagstadgade. Där tog heller inte någon av papporna ut någon föräldraledighet. En mellanchef, Ulrik, hade i den första intervjun som Lotte Bloksgaard gjorde med honom, särskilt betonat hur viktigt han tyckte att det var att ta ut ledighet med sin första dotter. Inte ens ”vilda hästar” kunde slita honom från att göra det. Han hade bestämt att han skulle ta ut två månaders föräldraledighet och därmed bli den första mannen på arbetsplatsen som skulle vara föräldraledig. I den andra intervjun hon gjorde med honom så erkände han att han inte skulle ta ut någon ledighet alls på grund av ”nya ansvarsområden på jobbet”.

Även flera av de andra männen upplevde motstånd på jobbet från HR eller från chefer.

– Även om du har rätt till föräldraledighet påverkas du av vad andra gör på företaget, vad som ses som ”normalt”, hur kulturen ser ut på företaget och vilken support du får från chefer och personalavdelningen, säger Lotte Bloksgaard.

Hon menar att i Danmark finns det fortfarande ett starkt ideal av maskulinitet kopplat till arbete.

– Faktumet att pappor måste förhandla om föräldraledighet på arbetsplatserna utan stöd i lagstiftningen leder till sämre möjligheter för danska pappor att ta sitt föräldraansvar.

– Det är intressant att se på hur vi konstruerar tankar om självständighet, beroende på vem vi pratar med. Ingen gör allt själv! Om jag, som är forskare på universitet, skulle köpa in hjälp i hemmet, skulle det ses som ett tecken på styrka och självständighet. När personer med intellektuella funktionsnedsättningar får liknande assistans, ses de som beroende och osjälvständiga.

Kristín Björnsdóttir forskar om maskulinitet och intellektuella funktionsnedsättningar på Islands universitet. Hon var en av dem som presenterade sin forskning under sessionen ”Men & Ability” på den stora nordiska maskulinitetskonferensen som hölls i Reykjavik förra veckan.

Kristín Björnsdóttir har intervjuat 12 isländska män i åldrarna 26-46 år.  Av dem var det bara en del som hade flyttat hemifrån. Andra bodde på gruppboenden eller hade andra typer av assistans från samhället.

– När jag växte upp var de flesta personer med intellektuella funktionsnedsättningar institutionaliserade på Island. Idag finns det en ny generation vuxna personer med intellektuella funktionsnedsättningar som inte är instängda på det viset, sa Kristín Björnsdóttir.

Männen blev mot sin vilja ändå utsatta för olika begränsningar i sina liv. De fick inte välja vad de skulle äta, var de skulle bo, när de kunde ha gäster över och så vidare. Två av dem hade dessutom blivit tvångssteriliserade.

– De pratade mycket om att det var viktigt att få välja själv, men deras omgivning tog ifrån dem alla typer av beslutsfattande.

Männen uppfattade också att omgivningen såg på dem som avmaskuliniserade på grund av deras funktionsnedsättningar. Det handlade bland annat om en bild av ”svaghet” samt att de både tolkades som asexuella och hypersexuella.

– Det konstrueras också en föreställning om att det är en självklarhet för personer med funktionsnedsättningar att de är heterosexuella. Bara två av männen förstod att det var en möjlighet att vara något annat.

Som en del av sitt maskulinitetsskapande använde en del av dem sexism.

– Eftersom inte omvärlden ser dem som ”riktiga män”, anammar vissa av dem stereotypa könsroller och en sexistisk diskurs.

Utbildningen för personer med intellektuella funktionsnedsättningar på Island är också organiserad väldigt sexistiskt. Klasserna är ofta uppdelade efter kön. Kvinnor blir erbjudna ”skönhetskurser” och männen blir erbjudna att lära sig mer om sport eller att lära sig köra bil.

– Det finns en stereotyp bild av att personer med intellektuella funktionsnedsättningar är ”de eviga barnen”. Funktionsnedsättning ses som den primära identiteten – inte kön. Genom att gå in i väldigt traditionella maskulinitetsroller kan män med intellektuella funktionsnedsättningar göra uppror mot det och ta sig in i vuxenvärlden.

Raewyn Connell är en australisk sociolog som fick stort inflytande på maskulinitetsforskningen med sin bok Masculinities på 90-talet. Hon ville särskilt lyfta upp maskulinitetsforskning i den icke-västerländska världen.

– Det är viktigt i utvecklingen av maskulinitetsforskningen hur och var kunskap produceras. Den engelskspråkiga världen och Europa dominerar i synlighet, men det finns mycket forskning och kunskapsskapande i den kolonialiserade världen som förändrar vårt sätt att se på maskulinitetsforskning vad gäller till exempel forskningsmetoder, sa Raewyn Connell.

Tidigare har den kolonialiserade världen mest fått fungera som ”databank” i den västerländska forskningen – västerländska forskare forskar om ”den andre”. Men det finns många icke-västerländska forskare som har nya, viktiga perspektiv på hur man kan se på maskulinitet och genus. Hur maskulinitet exempelvis skapades i brittiskt koloniala Indien – både hos kolonialiserade och koloniala män, har bland annat Ashis Nandy skrivit om – en av de forskare som Raewyn Connell lyfte upp.

Michael Kimmel, professor i sociologi i New York, pratade om ”Arga vita män” – om skapandet av maskuliniteter inom extremhögern.

Han inledde med att berätta om när han var med i ett Oprah Winfrey-program med titeln ”A black woman stole my job”. I programmet medverkade flera vita män, som menade att de var ”de verkliga offren för diskriminering” eftersom det enligt deras mening förekom en systematisk positiv särbehandling utifrån kön och etnisk tillhörighet.

– Det första jag frågade dem när jag fick komma till tals var varför de menade att det var ”deras” jobb från början? Utan att konfrontera mäns känsla av att de har en självklar rätt till privilegier, kommer vi inte att komma någonstans när det gäller jämställdhet, sa Michael Kimmel.

Han har forskat om män inom nazistiska och rasistiska rörelser, både i USA och i Sverige. Sina respondenter i USA hittade han i nynazistiska chattrum på nätet samt på så kallade ”gun shows” – det vill säga kringresande mässor för vapenintresserade.  I Sverige hade han intervjuat unga män i Fryshusets program ”Exit” – det vill säga män som tidigare varit med i högerextrema grupper, men som var på väg ut ur dem.

– Det jag såg var att de använde maskulinitet som en lins genom vilken de pratade ras och klass.

Michael Kimmel menade att högerextrema män använder maskulinitet för att beskriva vad som har hänt dem själva, för att problematisera den andre samt för att rekrytera nya män till sin rörelse.

De anser att de har blivit avmaskuliniserade i en ”feminisering” av staten där staten tar allt ifrån dem och ger det till andra som inte ”förtjänar” det – till exempel homosexuella, kvinnor och rasifierade. De problematiserar också ”den andre” genom maskulinitet. Denne är både ”för” maskulin och samtidigt inte maskulin nog. Svarta beskrivs till exempel som både ”vilda och farliga” (för maskulina) och ”beroende av bidrag” (ej tillräckligt maskulina). På samma sätt beskrivs judar både som ”feminiserade” (ej tillräckligt maskulina) och ”mäktiga och rika” (för maskulina).

Och de använder maskulinitet i sin marknadsföring mot andra vita män som de vill ha med i sin rörelse.

– Dessa rörelser använder en bild av att du får ”tillbaka tjejen, jobbet och din egen maskulinitet” när du kämpar för vit makt, avslutade Michael Kimmel.

– Vi tycker inte att män ska ha rätt att köpa kvinnors kroppar, säger Hanne Størset, som är talesperson för nätverket och sitter i styrelsen för den norska organisationen Kvinnogruppen Ottar.
Under Nordiskt forum i Malmö samlar de aktivister som vill slipa sina argument och utbyta strategier i kampen mot prostitution och trafficking.

Varför behövs ett nordiskt samarbete mot sexhandel?
– Vi behöver organisera oss och bli en starkare röst för våra motståndare är väl samordnade. Internationellt är prostitution en omdiskuterad fråga och vi behöver bli bättre på att lyfta fram våra argument. Det finns starka krafter som tycker att prostitution inte är ett problem.

Det finns olika åsikter även inom den feministiska rörelsen i Norden. Vad vill du säga till feminister som tycker att prostitution borde vara lagligt?
– De sätter gärna fokus på enskilda kvinnor och deras rätt att ”jobba” som prostituerade, men vi tycker inte att prostitution ska ses som ett arbete och vill komma bort från det här individfokuset. Vi ser prostitution som ett samhällsproblem kopplat till mäns överordning, för det är främst män som köper sex och det är främst kvinnor som är till salu. Vi tycker att fler politiker borde fråga sig om det verkligen är ett sådant samhälle de vill ha.

Ni talar om en nordisk modell i synen på sexköp. Vad kännetecknar den modellen?
– I stora delar av Norden ses prostitution som ett uttryck för mäns våld mot kvinnor. Det är den grundsynen som har gjort det möjligt med lagar som kriminaliserar sexköpare. Sverige var föregångare med en sådan lag och Norge och Island har följt efter. Det är typiskt för den nordiska modellen att det är sexköparna som kriminaliseras och inte de som säljer sex. Prostituerade ska inte ses som kriminella utan som brottsoffer. De behöver få hjälp att ta sig ur situationen.

Vad har sexköpslagarna i Sverige, Norge och Island betytt?
– För mig personligen innebär det en trygghet. Det får stor betydelse att samhället markerar att  kvinnor inte är till salu. Rent praktiskt gör lagen också att färre ger sig in i handeln och den underlättar polisens arbete mot trafficking. Lagstiftning är viktigt, men det är inte allt. Vi vill att samhället ska ta ett större ansvar för att hjälpa kvinnor som är offer för sexhandeln. Vi tycker till exempel att de borde kunna få ekonomisk hjälp, som andra brottsoffer.

Vilka utmaningar ser du framöver?
–  Förhållandena ser olika ut i de nordiska länderna. I Danmark och Finland kämpar vi för en lagstiftning, i Norge strider vi för att få ha kvar vår sexköpslag medan läget är lite tryggare i Sverige och på Island. Tidigare i vår tog EU ställning för modellen att kriminalisera sexköp så det ska bli intressant att se vad som händer. Vi i nätverket vill driva på utvecklingen och vara en stark röst för den nordiska modellen.

Den här texten ingår i artikelserien Nordiskt jämställdhetssamarbete i praktiken, som berättar om de projekt som fick medel genom Nordisk stödordning 2013. Kvinnogruppen Ottar i Norge tilldelades 150 000 danska kronor tillsammans med ROKS i Sverige och 8 mars-initiativet i Danmark. Medlen finansierar nätverkets två seminarier under Nordiskt forum i Malmö 12-15 juni: Sexkjøperen og prostitusjon: nødvendighet eller overgrep? och Den nordiske modellen: Hvordan jobbe videre?. Programpunkterna sätter fokus på den nordiska modellen i synen på sexköp och kampen mot prostitution.

Om bara några dagar invigs konferensen som ska staka ut vägen för framtidens jämställdhetspolitik. Närmare 15 000 deltagare samlas i Malmö för fyra dagar med seminarier, panelsamtal, filmvisning, konserter och mycket, mycket mer. Konferensgeneralen Caroline Matsson tycker att det är särskilt roligt att programmet blandar föredrag och diskussioner med kulturinslag och praktiska programpunkter.
– Det är viktigt att vi inte bara pratar om handling utan också gör någonting. Det är ett peppande och energigivande program, säger hon.

Under konferensen hålls bland annat dj-workshop och serietecknarskola. Drude Dahlerup, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet och rådgivare för UN Women, tycker att det är helt rätt att ge kulturen stort utrymme på Nordiskt Forum.
– Det är kulturen och kulturutövarna som står längst fram och driver på för förändring. Det blir nog så när det är lite stillestånd i politiken, säger hon.

En allvarlig splittring för kvinnorörelsen

Drude Dahlerup var med när den nordiska kvinnorörelsen möttes vid konferensen i Oslo 1988 och i Åbo 1994. Hon minns särskilt konferensen i Oslo som en fantastisk manifestation.
– Det var helt euforiskt. Vi visade att vi kan jobba tillsammans, tvärs över politiska skiljelinjer. Det var väldigt stort, minns hon.

Vid konferensen i Åbo 1994 var läget annorlunda, inte minst på grund av konflikterna kring EU-medlemskapet.
– Det ledde till en allvarlig splittring för kvinnorörelsen, åtminstone i Danmark, säger Drude Dahlerup, som tror att nästa veckas konferens kan bli en ny kraftsamling.
– Det finns inga stora frågor som splittrar oss på det sättet. Snarare står vi ovanligt samlade emot högerextremismen, säger hon, fast med det menar hon inte att rörelsen skulle vara fri från konflikter och debatt.
– Absolut inte. Det finns socialistiska feminister, liberala feminister, existentialistiska feminister, antirasistiska feminister, queerfeminister, radikalfeminister och så vidare, men det är bara bra. Jag älskar att vi har livliga debatter inom rörelsen, säger hon.

Inte en enda rasifierad kvinna

Fakhra Salimi är direktör för den norska organisationen MiRA – Resurscenter för minoritetskvinnor. Hon kommer till Nordiskt Forum för att delta under flera programpunkter, men hon är besviken på hur konferensen har planerats och hon tycker inte att hela kvinnorörelsen har inkluderats.
– Det finns inte en enda rasifierad kvinna i styrgruppen. Det tycker jag är ett stort misslyckande. Rasifierade kvinnor har bjudits in att delta i programmet, men vi har inte fått vara med och sätta dagordningen, säger hon.

MiRA har bett om att få ingå i Nordiskt Forums styrgrupp men det har inte gått. Styrgruppen består av en paraplyorganisation från varje nordiskt land och inga nya organisationer har tagits in sedan styrgruppen bildades år 2011.

Fakhra Salimi konstaterar att rasifierade kvinnor även är exkluderade i gruppen som har tagit fram utkastet till det slutdokument som ska lämnas över till de nordiska jämställdhetsministrarna efter konferensen. Hon tycker att någon borde ha reagerat. Hon minns att det var likadant i Oslo 1988; rasifierade kvinnor bjöds in att delta i konferensen men fick inte vara med och sätta dagordningen.
– I Åbo 1994 var det annorlunda. Då var vi med från början så nu känns det som en bakslag. Vi trodde verkligen att vi hade kommit längre, säger hon.

Den viktigaste utmaningen för kvinnorörelsen

Konferensgeneral Caroline Matsson håller med om att representationen inte har varit bra i alla led.
– Det har varit ett tydligt mål att arbeta inkluderande. Men om MiRA är besvikna är det förstås viktigt att de uttrycker detta och att vi arrangörer lyssnar på kritiken, säger hon.
– Det är viktigt att de här frågorna kommer upp. Vi behöver en diskussion om hur vi organiserar oss och vilka som får ta plats, fortsätter Caroline Matsson, som själv inte har haft något inflytande över vilka som sitter i styrgruppen utan uttalar sig som talesperson för konferensen.

Att skapa en inkluderande kvinnorörelse och formulera en feminism som angår många är den viktigaste utmaningen för den nordiska kvinnorörelsen, tycker Fakhra Salimi. Hon lyfter också ojämlikheten på arbetsmarknaden som ett viktigt område att arbeta vidare med.
– I synnerhet rasifierade kvinnor utnyttjas som en reservarbetskraft och är överrepresenterade bland dem som arbetar ofrivillig deltid, säger hon.

Även Drude Dahlerup tycker att förhållandena på arbetsmarknaden och ”urholkningen av anställningstryggheten” behöver lyftas som en central fråga för kvinnorörelsen. Hon framhåller också sexualiseringen av unga tjejer och hatet mot kvinnor i det offentliga rummet som viktiga utmaningar. Sedan konferensen i Åbo 1994 har den nordiska kvinnorörelsen fått lära sig att hantera backlash, menar Drude Dahlerup.
– Då trodde vi att det bara kunde gå framåt, att förändring kommer med tiden, men det gör den inte, säger hon.

Hon menar att den politiska verkligheten har förändrats i grunden och det blir särskilt tydligt i ett globalt perspektiv.
– Högerkrafterna flyttar fram positionerna och den internationella kvinnorörelsen får strida för att bevara status quo. Jag vill att de nordiska länderna ska driva en tydligare linje och gå före igen, som vi gjorde på 1980- och 90-talet, säger hon.

”En känsla för hur många vi är”

Konferensgeneral Caroline Matsson hoppas och tror att Nordiskt Forum ska ge ringar på vattnet även utanför Norden.
– Vi har deltagare från över 40 olika länder. Afghanistan, Bangladesh, Ghana, Mexiko. Det är jätteroligt, säger hon och berättar vidare att gensvaret också har varit stort bland myndigheter, organisationer och politiker i Norden.
– Vi har bjudit in hela samhället att vara med och formulera framtidens jämställdhetspolitik och responsen har varit enorm, säger hon.

Hon vill särskilt uppmana deltagarna att pricka in konferensens stora invigning på torsdag och avslutningen på söndag.
– Då får man en känsla för hur många vi är. Däremellan kommer det nog att vara ganska uppdelat. Vissa kommer säkert sitta i biosalongen hela konferensen. Andra kommer bara att gå på seminarier om jämställdhetsintegrering, säger hon.

Hon vill också uppmana konferensens deltagare att utmana sig själva och vidga sin horisont.
– Gå inte bara på det som känns bekant och tryggt. Undersök ett ämne som du inte känner till eller lyssna på någon som har en annan åsikt än du själv. Då kan du lära dig väldigt mycket under de här dagarna.

Den nya webbresursen innehåller en nordisk översikt med milstolpar för det nordiska jämställdhetspolitiska arbetet, genomgångar land för land, en lista med kunskapsresurser och en loppa med fakta om nordisk jämställdhet. Till Nordiskt forum utökas paketet även med ett online-quiz.
– Förhoppningen är att detta kommer att öka intresset för arbete på nordisk nivå i stort, och mer specifikt för det gemensamma jämställdhetsarbetet, säger Josefine Alvunger, verksamhetsledare för NIKK.

Komparativa kvalitéer i fokus

Översikterna visar riktningar för den nationella jämställdhetspolitiken i de nordiska länderna och de självstyrande områdena. Det finns information på nationella webbplatser redan, men det som har saknats är jämförelser mellan länderna. Därför är det just de komparativa kvalitéerna som står i fokus.
– Poängen var att få en kortfattad genomgång för att snabbt kunna få en bild av bakgrunden och gemensamma sakfrågor. Det finns mer information om respektive land, den som är intresserad kan följa länkarna på sidan och läsa mer. Det vi presenterar på vår webbplats är tänkt som en översikt och ett snabbt sätt att få överblick över de olika ländernas likheter och skillnader, säger Josefine Alvunger.

Det var också det komparativa perspektivet som varit den största utmaningen i arbetet med översikterna, särskilt när det gäller att jämföra statistik och siffror på olika områden, vilket ofta efterfrågas och som fortfarande är under utveckling på NIKK.

– Det fungerar inte att bara sätta upp tabeller bredvid varandra, ofta har siffrorna tagits fram på olika sätt och i olika nationella kontexter och kan därför bli missvisande. De blir även väldigt snabbt inaktuella, säger Maja Lundqvist som är av dem som har bearbetat materialet som presenteras i texterna på Land för land.

Ville skapa något nytt

Som ett smakprov på översikterna har NIKK även tagit fram en ”loppa” (en vikbar pappersfigur) med fakta från de olika länderna. Om den viks rätt framträder en bild av NIKK:s kärnbudskap.

Loppan ska bland annat användas under Nordiskt forum i Malmö 12-15 juni, den stora nordiska konferensen för kvinnors rättigheter, och förhoppningen är att den kommer ge upphov till nya samtal och frågeställningar kring jämställdhetspolitik i Norden.

– Vi ville skapa något nytt som också är användbart. Och den säger något slående om de nordiska länderna: vi är så pass lika och ”små” att vi ryms i en loppa, men det som finns att ta reda på om länderna är oändligt – vår webbplats utvecklas och växer hela tiden! säger Josefine Alvunger.

Översikterna är till för alla som arbetar med, studerar eller vill fördjupa sig i jämställdhetsfrågor och har tvärnordiskt intresse eller engagemang. Materialet finns i dagsläget på svenska och engelska, finsk och isländsk översättning kommer framöver. Nästa steg i arbetet blir att utveckla översikterna med jämförande siffror och statistik.

Fotnot:
Materialet har tagits fram av Sandra Engelbrecht, och bearbetats av Maja Lundqvist och Fredrik Bondestam på NIKK. Därefter har kontroll och validering av uppgifterna genomförts med hjälp av nationella experter.

Karin Kjølbro är före detta politiker i lagtinget och kvinnorörelseaktivist på Färöarna. År 1978 blev hon och en annan politiker de två första kvinnorna i lagtinget. Det var inte alltid lätt att befinna sig mitt i mansdominansen.
– 1988 röstade vi i lagtinget om ett lagförslag om att sexuell läggning skulle omfattas av diskrimineringslagen. 31 av 32 röstade nej. Jag, den enda kvinnan, reste mig upp och skrek ja. Mina manliga partikamrater försökte hiva ner mig igen, men jag reste mig upp ännu en gång.

När hon blev intervjuad av Drude Dahlerup för en bok med samtal med kvinnliga politiker i Norden, beskrev hon sitt politiska liv som ”Blomster och spark”. Detta blev också titeln på boken, som kom ut 1985.
Karin Kjølbro berättar att hon som kvinnoaktivist fick styrka av det som hände i de andra nordiska länderna.
– 175 färöiska kvinnor reste med båt till Nordiskt forum i Oslo 1988. I Oslo blev vi inspirerade att skapa till exempel kvinnolistor. Vi blev också inspirerade av att Vigdís Finnbogadóttir blivit vald till president på Island. Trots att vi inte hade teve på Färöarna hängde vi med och blev peppade av vad som hände i de övriga nordiska länderna.

Karin Kjølbro medverkade på en konferens om jämställdhet som anordnades av det isländska ordförandeskapet i Nordens hus i Torshamn den 27-28 maj

Kvinnor utgör 70 procent av världens allra fattigaste och därför måste fattigdomsbekämpning bedrivas med ett jämställdhetsperspektiv, menar Gro Lindstad. Vid sitt seminarium på Nordiskt forum väcker Fokus och de nordiska kommittéerna av UN Women diskussion om framtidens globala utmaningar.

Varför är det här viktiga frågor för Norden?
– De nordiska länderna har varit internationellt pådrivande i kampen för kvinnors rättigheter. Även om vi har fått det ganska bra kan vi inte sitta här med skygglappar. Vi måste se vad som händer i världen och fortsätta att driva på utvecklingen. Det handlar om internationell solidaritet och om att inse att det som vi har uppnått faktiskt kan tas ifrån oss.

Varför har inte FN lyckats minska fattigdomen för kvinnor i samma utsträckning som för män? 
– Genom millenniemålen har man lyft frågor som är viktiga för kvinnor, som mödradödligheten och rätten till utbildning. Det är bra, men det räcker inte. Vi ser en obehaglig utveckling i FN, där länder som Ryssland, Iran, Saudiarabien och Vatikanen bildar allianser i syfte att förhandla bort kvinnors rättigheter. I stället för att utforma strategier för framtiden tvingas vi i den internationella kvinnorörelsen att slåss för att utvecklingen inte ska gå bakåt.

Vilka rättigheter är det som är hotade?
– Främst rätten att bestämma över sin kropp. Konservativa länder tar till exempel strid emot rätten till fri abort, tillgången till preventivmedel och sexualundervisning i skolan. Även i Norden har vi sett diskussioner om kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp. I Norge har det till exempel varit stor debatt kring ett förslag som skulle ge läkare rätt att avstå från att hänvisa kvinnor som vill göra abort till gynekolog.

Är det några grupper av kvinnor som är särskilt drabbade av fattigdom?
– Ja, kvinnor som inte har möjlighet att styra sin egen ekonomi. En ny undersökning från Världsbanken visar att uppåt 130 av världens länder på något sätt inskränker kvinnors ekonomiska rättigheter. Äldre kvinnor och kvinnor med funktionsnedsättning är särskilt drabbade. Det är viktigt att vi har den kunskapen med oss när vi pratar om kvinnors ekonomiska utsatthet. Olika typer av diskriminering leder till ökad utsatthet och det måste vi förstå för att se hela bilden.

Vilket är den viktgaste globala utmaningen just nu?
– Kvinnor måste ges samma möjligheter som män att styra över sin ekonomi. Det är en viktig åtgärd för att minska fattigdomen i världen och det är grundläggande för att stoppa diskrimineringen av kvinnor även inom andra områden. I de nordiska länderna pratas det mycket om vikten av att ge bistånd för flickors utbildning, men man måste också se till att flickorna får avsluta sin utbildning och inte begränsas av brist på säkerhet eller sanitet i skolorna. Vi måste också arbeta hårdare för att  flickor som utbildar sig faktiskt ska får möjlighet att delta på arbetsmarknaden.

Den här texten ingår i artikelserien Nordiskt jämställdhetssamarbete i praktiken, som berättar om de projekt som fick medel genom Nordisk stödordning 2013. Den norska paraplyorganisationen Fokus och UN Women´s nationella kommittéer i Norge, Sverige, Finland och Island tilldelades 150 000 danska kronor. Medlen finansierar deras gemensamma seminarium under Nordiskt forum i Malmö 12-15 juni.