I år har de nordiska länderna samarbetat i 40 år för att kvinnor och män, pojkar och flickor ska ha samma möjligheter och rättigheter. Hur långt har vi egentligen kommit? Vad betyder nordisk jämställdhet för dig, och hur kan vi i Norden bli ännu bättre på jämställdhet? Det undrar Nordiska Ministerrådet i sin presentation av sin filmtävling med tema jämställdhet i Norden.

Är du 15-25 år gammal? Delta i vår filmtävling – du kan vinna 25 000 danska kronor!

Filmen ska vara högst 3 minuter lång och ska gå att ladda upp till YouTube. Det går fint att göra filmen på smarttelefon eller surfplatta – kreativiteten är mer avgörande än den tekniska kvaliteten.

En jury sållar fram de 10 bästa filmerna enligt följande kriterier:

• Inspiration till andra unga om jämställdhet i Norden
• Kreativitet och kunskap

Därefter röstar Facebookanvändarna fram de filmer som vinner första och andra pris.

1. pris 25.000 DKK
2. pris 5.000 DKK

Vinnarna betalar skatt på prissumman.

Klicka här för att läsa mer om tävlingen och få inspiration till temat.

Utvecklingen går snabbt i norra Norden. De traditionella näringarna som renskötsel, jakt och handarbete får allt mindre betydelse och många invånare vänder i stället blicken åt den växande gruvindustrin. Livet har på många sätt förändrats i grunden, menar Päivi Naskali, professor vid Lapplands universitet i Finland och projektledare för satsningen A Gender based approach to livelihood change in the Nordic Arctic.

Varför driver ni det här projektet?
– Vi vill sätta fokus på jämställdhet och förändringarna i genusordningen i norra Norden och i nordvästra Ryssland. Vi vill stimulera till dialog och stärka samarbetet mellan forskare vid olika universitet, men också mellan forskare och aktörer som arbetar för jämställdhetsfrågor i regionen.

Vad får förändringarna i norra Norden för konsekvenser ur ett jämställdhetsperspektiv?
– Med de nya industrierna hoppas många att fler unga ska vilja stanna kvar i regionen, men eftersom industrijobben främst lockar män väljer många unga kvinnor att flytta. På sikt kan det leda till att vitaliteten i samhällena sjunker och att andelen äldre ökar. Det behövs mer forskning på det här området och i slutet av projektet hoppas vi att vi ska kunna ge rekommendationer till beslutsfattare på lokal nivå. De behöver satsa på utbildningar och arbetsmöjligheter som tilltalar unga kvinnor.

Vad är det ni ska göra inom projektet?
– Forskare kommer att intervjua personer som bor i regionen och är verksamma inom olika områden, som renskötsel, gruvnäring och hushållsarbete. Resultaten kommer att diskuteras vid ett antal workshops och vid ett slutseminarium i september 2014. Tanken är att den här satsningen ska ligga till grund för ett mer omfattande forskningsprojekt framöver. Vi hoppas att vi, genom våra träffar, ska kunna staka ut riktningen för ett sådant projekt.

Varför är det viktigt att lyfta de här frågorna ur ett nordiskt perspektiv?
– Jämställdhet ses inte som en viktig fråga, särskilt inte i finska Lappland eller i nordvästra Ryssland. Det är viktigt att lära av varandra och utbyta erfarenheter. Det är också viktigt att vi få mer kunskap om det samiska samhället och vad förändringarna får för betydelse ur jämställdhetsperspektiv. Traditionella sysslor som renskötsel, fiske och handarbete är nära kopplat till den samiska identiteten. Gruvornas påverkan på de samiska samhällena och deras genussystem behöver studeras mer.

Den här artikeln berättar om ett av de projekt som fått medel från Nordisk Jämställdhetsfond.

På konferansen blir det innspill fra forskere og spesialister i Norden samt diskusjon i paneler der emnene blir grundig drøftet. Resultater fra prosjektet Deltid i Norden blir presentert, med innblikk i andre fase av prosjektet som pågår under 2014.

Den 28. Mai blir det seminar om kjønn, politikk og likestilling med fokus på stemmerett for
nordiske kvinner i omkring 100 år, dens påvirkning på likestillingspolitikken, menns allianse i tiden fremover og politisk engasjement innenfor likestilling. Programmet omfatter foredrag fra bl.a. politiske aktører og spesialister innen nordisk likestillingshistorie.

Begivenheten er en del av programmet for det islandske formannskapet for Nordisk ministerråd i 2014. Velferdsdepartementet på Island og Islandsk senter for kjønnslikestilling i samarbeid med Nordisk ministerråd arrangerer konferansen.

– För att komma åt våldet krävs ett mer omfattande förebyggande arbete. Det bor lika många kvinnor och barn på jourerna i dag som för 20 år sedan, säger Tove Smaadahl.
Hon har varit engagerad i kvinnojoursrörelsen i 35 år och har följt jourernas verksamhet på nära håll. Nu leder hon Krisesentersekretariatet, som samordnar kvinnojourerna i Norge.

Ni och era nordiska samarbetspartners har en programpunkt på Nordiskt Forum i Malmö den 12-15 juni. Vad händer där?
– Genom nätverket Nordiska kvinnor mot våld har vi gjort en film om de nordiska kvinnojourernas arbete och den kommer vi att visa. Vi har visat den i flera städer i USA och den inspirerar verkligen. Den skildrar kreativiteten och engagemanget som finns inom rörelsen. Efter filmen kommer vi hålla en debatt om våldsförebyggande arbete och de utmaningar som jourerna står inför. Många verksamheter sliter ekonomiskt.

Hur skiljer sig villkoren i olika länder?
– De svenska kvinnojourerna har störst andel frivilligt engagerade. Det är fantastiskt att det finns en så kraftfull rörelse, men tyngden på frivillighet gör ekonomin oförutsägbar. Norge är det enda landet som har lagstiftat om kommunernas ansvar att erbjuda skydd för våldsutsatta kvinnor och barn. Det har gett vissa kvinnojourer tryggare ekonomi, men det har också lett till att jourer i små kommuner har fått lägga ner eftersom kommunledningarna har valt att köpa tjänsten från en grannkommun.

Varför behövs ett nordiskt samarbete mellan kvinnojourerna?
– Ibland måste utsatta kvinnor fly landet och då samordnar vi det genom nätverket Nordiska kvinnor mot våld. Det är inte så lätt att gömma sig i de små nordiska länderna. Genom nätverket går jourer och kriscenter också ihop för att utbyta erfarenheter och sätta press på politikerna. Vi som arbetar med jourerna ser vad det finns för problem och det är vårt ansvar att försöka förändra.

Kan du nämna något sådant problem?
– Vi möter till exempel många kvinnor som har kommit till Norden genom transnationella äktenskap. För att få uppehållstillstånd måste de vara gifta med sina män i 2-7 år beroende på land och det gör det svårt för dem att lämna en destruktiv relation. Vi måste få en politisk förändring så att de här kvinnorna får rätt att vara kvar utan att vara bundna till sina män.

Hur ska mäns våld mot kvinnor stoppas?
– Våldet är ett kriminalitets- och ett folkhälsoproblem och de nordiska regeringarna måste satsa på förebyggande arbete. De har genomfört breda kampanjer för att bekämpa andra folkhälsoproblem, som rökning, men än har vi inte sett några liknande kampanjer mot våldet.

Den här artikeln berättar om ett av de projekt som fått medel från Nordisk Jämställdhetsfond.

För snart 20 år sedan satte FN ner foten på jämställdhetsområdet genom Pekingplattformen. Där uppmanades medierna att främja kvinnors möjligheter inom branschen och motverka stereotypa skildringar. Sedan plattformen skrevs under har andelen kvinnor inom journalistkåren ökat men män är fortfarande kraftigt överrepresenterade i mediernas innehåll.
– Vi tror att vi är bäst här i Norden och tycker inte att vi behöver göra någonting mer. Det är nog förklaringen till att utvecklingen har stagnerat, säger journalisten Jenny Rönngren som sitter i styrelsen för Allt är möjligt och är redaktionschef för den svenska nättidningen Feministiskt Perspektiv.

Varför är det viktigt med nordiskt samarbete kring jämställdhet i medierna?
– Vi behöver utbyta idéer kring hur vi kan förändra. Feministiskt Perspektiv är en sådan strategi. Det är ett försök till att formulera en annan slags journalistik. I Sverige är hälften av journalisterna kvinnor, men när det kommer till innehållet i medierna har utvecklingen stannat av. Bara ungefär 30 procent av dem som intervjuas är kvinnor. Så har det sett ut sedan Global Media Monitoring Project gjorde sin första mätning år 2000.

Varför har det inte skett någon förändring?
– Jag tror att vi måste göra upp med vår självbild i Norden och inom journalistkåren. Det finns en idé inom kåren om att journalistiken verkar för jämställdhet fast egentligen upprätthåller vi bara de rådande normerna. Det är också ett problem att medierna betraktar jämställdhet som ett särintresse, som en politisk agenda. I övriga världen ser många stora organisationer i stället jämställdhet som en bas i sin verksamhet.

Under Nordiskt Forum uppmärksammar ni den nordiska medieaktivismen och arbetet mot sexistisk reklam. Finns det skillnader i hur de nordiska länderna angriper den frågan?
– Ja, i Norge, Danmark, Finland och Island är det till exempel förbjudet med könsdiskriminerande reklam medan Sverige i stället har en reklamombudsman som tar emot anmälningar. Allt är möjligt driver på för att även Sverige ska införa lagstiftning. Ombudsmannen i Sverige har inga möjligheter att göra sanktioner så deras utlåtande får inte alltid så stor effekt.

Hur kan mediekritisk aktivism ta sig uttryck i Norden?
– Sociala medier har blivit ett viktigt verktyg och det kan bli som en explosion. När enskilda personer protesterar kan deras inlägg spridas till hundra tusentals personer och den uppmärksamheten är viktig. Samtidigt finns det en poäng i att fånga upp kritiken och ge den längre liv. I Sverige försöker vi göra det med sidan ”Reklamera” som drivs av Allt är möjligt och Sveriges Kvinnolobby. Där kan aktivister posta sina inlägg och det finns en arbetsgrupp som driver fallen vidare.

Vilka är de största utmaningarna för de nordiska medierna framöver?
– Den ekonomiska krisen gör att många institutioner är pressade på resurser och tid. Eftersom många ser jämställdhetsarbetet som någonting utöver den ordinarie verksamheten kan de uppleva att det inte finns utrymme att arbeta med frågorna. Det är ett stort problem och jag tycker att de tänker fel. Som jag ser det är jämställdhetsarbetet tvärtom ett sätt att göra sig hållbar och relevant inför framtiden.

Den här artikeln berättar om ett av de projekt som fått medel från Nordisk Jämställdhetsfond.

Om målen i FN:s resolution om kvinnor, fred och säkerhet ska bli verklighet är det är läge att kavla upp ärmarna. Den bilden ger Jenny Molin, projektkoordinator för Operation 1325 och hon får stöd i en aktuell rapport från George Washington University. Forskare har rangordnat olika länders handlingsplaner för resolutionen och Sverige hamnar i den nedre delen av listan.
– Det saknas tydliga mål, tidsplan och öronmärkt budget, och uppföljningen är dålig, säger Jenny Molin.

Operation 1325 medverkar med ett arrangemang under Nordiskt forum i Malmö.
Vad händer då?
– Tillsammans med partners som jobbar med resolution 1325 i Norge, Finland och Danmark kommer vi att hålla ett seminarium och en workshop om hur olika organisationer arbetar med kvinnor, fred och säkerhet. Vi vill samla personer som arbetar med de här frågorna i de nordiska länderna.

Varför ska de de nordiska länderna ägna sig åt frågor som rör konflikt och säkerhet?
– Vi har ett nära samarbete med Nato och finns på plats där det råder konflikt. Vi medverkar i fredsprocesser och dessutom profilerar vi oss gärna med vårt jämställdhetsarbete. Om vi ska framhålla oss själva som goda exempel måste vi vara det också.

Resolution 1325 ska stärka skyddet för kvinnor i konfliktsituationer och öka kvinnors deltagande i arbetet för fred och säkerhet. Resolutionen antogs av FN:s säkerhetsråd år 2000 men det är de enskilda länderna som, genom sina handlingsplaner, ska se till att den omsätts i praktiken.

– De nordiska länderna var tidigt ut med att upprätta handlingsplaner, men mycket tyder på att vi inte är så framträdande som vi vill tro, säger Jenny Molin.
Eftersom rapporten från George Washington University inte är publicerad än kan hon inte uttala sig om resultaten för de övriga nordiska länderna.
– Det är möjligt att de har fått en bättre placering än Sverige, säger hon.

Vad får det för konsekvenser om handlingsplanerna inte håller måttet?
– Det gör att arbetet lätt rinner ut i sanden. Det räcker visserligen inte att bara titta på handlingsplanen. Det ger ingen fullständig bild av vad ett land gör, men med en handlingsplan finns det någon som kan hållas ansvarig för vad som görs eller inte görs.

Varför är det viktigt att fler kvinnor deltar i fredsprocesser?
– Ytterst är det en demokratifråga. Fredsproceser berör hela befolkningen och det är fel att utesluta kvinnor. Dessutom finns det forskning som visar att chanserna för en hållbar och långsiktig fred ökar om kvinnorättsorganisationer involveras. När deras frågor tas upp på agendan ökar fredsprocessens legitimitet.

Den här artikeln berättar om ett av de projekt som fått medel från Nordisk Jämställdhetsfond.

För att stimulera det nordiska samarbetet delar Nordiska ministerrådet för jämställdhet sedan år 2013 ut medel till organisationer som vill genomföra aktiviteter tillsammans över nationsgränserna. NIKK administrerar satsningen och genom den nya artikelserien Nordiskt jämställdhetssamarbete i praktiken kan du läsa om de grupper och verksamheter som beviljades medel år 2013. I flera kommande artiklar här på old.nikk.no berättar organisationerna om sina visioner och hur nordiskt samarbete kan ge nya perspektiv och ökat genomslag. Den nordiska stödordningen initierades år 2013 och då fanns 1,2 miljoner danska kronor att söka. Av de 80 bidragen som skickades in 2013 beviljades 11 projekt medel för samarbeten kring ämnen som kvinnors villkor i krig, medieaktivism och nätverkande mot sexköp.

Forestil dig, at du befinder dig i år 2030. Du er 85 år og har brækket dit ben efter et fald i hjemmet. Du burde egentlig ikke bo hjemme, for du kan hverken klare rengøring eller madlavning, men du kan ikke komme på plejehjem, fordi ventelisten er for lang, og plejehjemmet ikke har medarbejdere nok til at tage de beboere ind, der faktisk er plads til. Nu ligger du på hospitalet. Heller ikke der rækker hænderne. Du kan ikke blive vasket dagligt, og du må vente længe på at blive hjulpet på toilettet.

Sådan kunne et skrækscenarie for fremtidens velfærdssamfund se ud. De demografiske prognoser peger alle i én retning: Vi bliver mange ældre i fremtiden, men vi bliver få unge til at tage os dem. Ældre lever længere, og de vil behøve hjælp. Men arbejdsstyrken vil blive formindsket, fordi der er få unge, og fordi en del af den nuværende arbejdsstyrke går på pension.

Det scenario bekymrer mange. For eksempel Danske Regioner, som har ansvar for at drive sygehusene i Danmark.

”Vi har ikke nogen aktuel prognose for, hvor mange ansatte, der vil komme til at mangle, men vi kan se, at mange vil gå på pension i de kommende år, og tilgangen til arbejdsmarkedet vil ikke være stor,” siger Ole Lund Jensen, kontorchef i Danske Regioner.

I Sverige viser tal fra Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), at der skal rekrutteres 100.000 ansatte til førskolen og skolen og 100.000 til socialtjenesten mellem 2010 og 2019 samt 80.000 til sundheds- og sygeplejen.

”Samtidig er interessen mindsket for at uddanne sig til eksempelvis sygeplejer. Så der er en klar risiko for, at arbejdsgiverne kommer til at få problemer med at finde kvalificeret arbejdskraft,” siger Annakarin Wall, utredare ved Svenska kommunalarbetareförbundet (SE).

Fælles for de velfærdsområder, der kommer til at mangle arbejdskraft, er at de er kvindedominerede sektorer. Og at de har mange ansatte på deltid. I Danmark viste tal fra det danske Fælleskommunale Løndatakontor i 2010, at hver tredje offentligt ansatte kvinde er deltidsansat. Det fik dengang Danske Regioner til at sige, at man med ét slag kunne løse fremtidens mangel på sygeplejersker i Danmark, hvis kvinderne gik op i tid.

”Det mener vi stadig,” siger Ole Lund Jensen.

Der ligger altså et stort uudnyttet arbejdskraftpotentiale i kvinder i deltidsstillinger på velfærdsområdet. Derfor har Danske Regioner netop lavet en fuldtidspolitik, der betyder, at alle stillinger, der slås op i de danske regioner fra og med 1. januar 2014, er fuldtidsstillinger.

Og det kan vise sig at være en god strategi, viser svenske tal.

”Hvis alle ansatte inden for Sveriges landting og kommuner begyndte at arbejde på fuld tid, ville det frigøre 150.000 fuldtidsstillinger. Så der findes med andre ord en enorm uudnyttet ressource,” siger Annakarin Wall.

Ret til fuldtid

Men at udnytte kvinders ressourcer på arbejdsmarkedet fuldt ud er ikke gjort med et snuptag. For mange arbejdsgivere er slet ikke interesseret i at bytte de mange deltidsstillinger ud med fuldtidsstillinger. De tæller ikke i timer – men i hoveder, som Helle Holt, forklarer. Hun er seniorforsker på Det Nationale Forskningscenter for Velfærd (SFI) i Danmark og sidder i NIKKs projekt Deltid i Norden referencegruppe.

”Både i den kommunale plejesektor og i detailhandlen, hvor der er mange kvinder ansat, foretrækker man at have mange ansat på få timer frem for få på mange timer, fordi det giver langt større fleksibilitet til for eksempel at få vagtskemaer til at gå op,” siger hun.

Den tankegang er i debatten i Norden blevet kaldt en ”deltidskultur”. Det er netop denne kultur, Danske Regioner nu vil gøre op med ved at indføre fuldtidsstillinger til alle. Den er ikke isoleret til Danmark, fortæller Sven Fernlund Skagerud, der er projektleder i Falu Kommune i Sverige.

Han har i mange år hjulpet svenske kommuner med at omlægge deltidsstillinger til fuldtidsstillinger.

”De to største udfordringer er lederskab og kulturforandring. Lederskab fordi forandringen er omfattende og stiller store krav til chefen. Kulturforandringen fordi den er svær at acceptere,” siger han.

Sverige har i nordisk sammenhæng været pioner på feltet. Politisk set har spørgsmålet om fuldtidsarbejde som en lønmodtagerrettighed været på dagsordenen siden 1990’erne. I den periode indførte den første svenske kommune princippet til en del af sine ansatte.

Senere, i 2002, indførte Bollnäs Kommune som den første fuldtidsansættelse til alle – med hjælp fra den daværende regering, der gav økonomisk støtte til både kommuner og det private erhvervsliv, som ville indføre fuldtid, fortæller Sven Fernlund Skagerud.

Siden er flere svenske kommuner også gået med – enten ved at omlægge alle stillinger til fuldtid, eller ved at omlægge nogle stillinger til fuldtid, typisk først i ældreplejen og på handicapområdet. Og erfaringerne er gode. Faktisk viser evalueringer, at når deltidsstillinger i en kommune omlægges til fuldtidsstillinger, følger økonomi og kvalitet med. Kommunerne har enten fået  samme eller lavere omkostninger og samme eller højere kvalitet i arbejdet.

”I nogle kommuner er der derudover også andre positive effekter som øget trivsel blandt medarbejderne eller bedre kontinuitet i plejen,” siger Sven Fernlund Skagerud.

Han mener, at omlægning til fuld tid er en nødvendighed, hvis velfærden skal sikres i fremtiden.

”Mange er optaget af økonomien i gøre deltid til fuldtid. Man burde i stedet spørge: Har vi råd til at lade være? Det skal gøres attraktivt at løse kommunale opgaver, og fuldtid er en del af det arbejde.”

Farvel til deltidskultur

Skal fremtidens velfærd sikres gennem flere fuldtidsarbejdende kvinder, er der nok at tage fat i. De nordiske lande ligger med undtagelse af Finland i den europæiske top, når det gælder kvinders deltidsarbejde, viser den seneste europæiske arbejdskraftundersøgelse, EU’s Labour Force Survey, der udgives hvert år.

Norge og Island er ikke med i EU-undersøgelsen, men tal fra NIKKs rapport Part-Time Work, Gender and Economic Distribution in the Nordic Countries viser, at Norges deltidsansatte kvinder ligger over det europæiske gennemsnit på 31,7 procent kvinder på deltid, mens Island ligger knap fem procent under gennemsnittet.

Norden har altså, i europæisk sammenhæng, meget at komme efter, hvis kvinders uudnyttede ressourcer skal på banen. Initiativer som Danske Regioners nye fuldtidspolitik eller svenske kommuners arbejdstidsomlægning er et skridt på vejen, men der skal meget mere til, mener Annakarin Wall fra Svenska kommunalarbetareförbundet (SE).

”Det er vigtigt, at deltidsnormen brydes,” siger hun.

”At deltidsarbejde især er udbredt i kvindedominerede sektorer hænger formodentlig sammen med, at kvinders arbejde har været anset som et supplement til mænds arbejde snarere end at kvinder faktisk skal honoreres for det arbejde, de udfører, og skal kunne forsørge sig selv gennem deres løn. Den struktur lever fortsat. På hele arbejdsmarkedet tjener kvinder stadig mindre end mænd, også selvom de ofte er bedre uddannede.”

Men er det nok at gøre op med deltidskulturen? Sagen er ikke så enkel, mener Helle Holt fra SFI. Vilkårene og konteksten for deltidsarbejde er forskellig fra land til land i Norden og ændrer sig løbende.

For eksempel er Danmark ramt af økonomisk krise og arbejdsløshed, der betyder, at hverken mænd eller kvinder kan få job. En krise, der betyder, at et stigende antal kvinder går på deltid, men også at et stigende antal mænd går på deltid.

”Men i Norge mangler man arbejdskraft lige nu. Derfor er debatten om deltid også helt forskellig i de to lande, fordi efterspørgslen på arbejdskraft er forskellig. Det giver god mening at diskutere, om der er for mange deltidsjob i Norge, mens ingen i Danmark i øjeblikket tør nævne det, for der er bare ingen job at få,” siger Helle Holt.

Alligevel er det svært at komme udenom fremtidsscenariet: Der vil snart mangle hænder i velfærdssamfundet – økonomisk krise eller ej. Nogle af disse hænder findes allerede, men bliver ikke brugt fuldt ud. Omkostningerne ved dette ”spild” af arbejdskraft har betydning for hele samfundsøkonomien, påpeger Annakarin Wall.

”Vi ved, at hvis kvinder skulle arbejde lige så mange betalte timer som mænd og deltage i arbejdskraften i samme udstrækning som mænd, ville det frigøre 500.000 fuldtidsstillinger i hele økonomien. Dette ville – under forudsætning af, at der er arbejde – kunne bidrage til øgede skatteindtægter til stat, kommuner og landsting.”

Flickor förväntas sitta lugnt på lektionerna medan pojkar antas vara vilda och bråkiga. Det får konsekvenser i skolan, menar Satu Haapanen, ledamot i Nordiska rådet.
Flickor som inte följer mallen uppfattas som besvärliga och pojkar som försöker leva upp till maskulinitetsidealen kan ha svårt att kombinera de normerna med kraven från skolan.
– Pojkar presterar sämre än flickor i alla skandinaviska länder och det har med våra förväntningar att göra. De här frågorna behöver läggas upp på bordet, säger Satu Haapanen.

Jämställdhetsmärkning ett verktyg för förändring

Grundtanken med förslaget om att införa en jämställdhetsmärkning är att skolor och förskolor som satsar på jämställdhetsarbetet ska kunna visa att de tar frågorna på allvar.
– Vi har strävat efter jämställdhet länge i Norden, men vi lyckas inte riktigt med implementeringen. Det saknas fortfarande konkreta verktyg, säger Satu Haapanen och får medhåll från sociologen och jämställdhetskonsulten Cecilie Nørgaard.

– En märkning kommer att ge skolor och förskolor möjlighet att profilera sin institution och visa utåt att de har en kritisk blick, säger hon.

Lärarnas Riksförbund tveksamma till märkning

Cecilie Nørgaard är initiativtagare till förslaget om en jämställdhetsmärkning och berättade om det vid Nordiska ministerrådets konferens om jämställdhet i skolor och förskolor år 2013. Där snappade Satu Haapanen upp förslaget och när hon presenterade det i Nordiska rådets medborgar- och konsumentutskott i vintras röstades det igenom med bred majoritet.
Under handläggningen har förslaget gått ut på remiss till flera olika organisationer. De flesta har varit positiva, men vissa är mer tveksamma. Lärarnas Riksförbund i Sverige har motsatt sig idén med argumentet att skolornas jämställdhetsarbete är ett nationellt ansvar som ska säkras genom lagstiftning och tillsyn.
– Alla skolor ska vara jämställda, säger Anders Almgren, vice ordförande i Lärarnas Riksförbund.
– Jag gillar inte att man försöker skapa konkurrens mellan skolorna. Om någon skola är bättre på jämställdhet så innebär det att någon annan är sämre, fortsätter han.

Satu Haapanen tycker inte att det finns någon motsättning mellan att ha en skarp nationell lagstiftning och att införa en nordisk kvalitetsmärkning.

– Självklart borde jämställdhet vara en verklighet i skolorna, men det är det inte, säger hon.
Hon har själv jobbat som lärare och tror att det behövs nytänkande för att komma vidare med jämställdhetsarbetet.

Anders Almgren håller med om att lärare behöver fortbildas för att kunna möta utmaningarna, men han tycker att det är ländernas regeringar och kommuner som ska ta det ansvaret och se till att insatserna görs där de bäst behövs.
– Med en märkning får man bara med sig skolor som drivs av eldsjälar, säger han.
Fast Cecilie Nørgaard tror att certifieringen framför allt kommer att öka motivationen för skolor eller länder som har hamnat på efterkälken i jämställdhetsarbetet.

– Jag tror att en jämställdhetsmärkning kan bidra till att sätta fokus på genusfrågor och ge dem mer status, säger hon.

Utbildning garanti för ett bra jämställdhetsarbete i skolorna

Exakt vad märkningen ska omfatta är inte helt klart, men personalen på institutioner som vill bli certifierade kommer att få genomgå en kvalitetssäkrad utbildning.
– Det skulle garantera att arbetet sker utifrån kunskap och inte utifrån myter om kön, säger Cecilie Nørgaard.
Från början utvecklade hon idén om en jämställdhetsmärkning som en nationell satsning i Danmark och hon gläds åt att det nu lyfts som ett nordiskt initiativ.
– På det här sättet kan vi utnyttja kunskapen som finns i de olika länderna och bygga vidare på vår tradition av gemensamma jämställdhetsinsatser, säger hon.

(Texten uppdaterades 9.04.2014)

I Finland dödas i genomsnitt 21 kvinnor per år av sin partner. I Sverige ligger siffran omkring 17 och i Norge något lägre.
– En bra riskbedömning kan rädda liv så det här är jätteviktigt, säger Helena Ewalds, utvecklingschef på Institutet för hälsa och välfärd i Finland.

Hon har lett projektet Riskbedömning vid parrelationsvåld i Norden och i början av april publiceras slutrapporten Riskbedömning av partnervåld – erfarenheter och utmaningar i de nordiska länderna. Där beskrivs de två vanligaste riskbedömningsmetoderna i Norden och hur de används, fast enligt Helena Ewalds använder många myndigheter inte någon metod alls.
– Vissa tycket att det redan ingår i deras professionalitet att hantera frågorna, men det räcker inte. Myndigheterna behöver de här hjälpmedlen, säger hon.

Olika metoder används i de nordiska länderna

Under projektet har representanter från ansvariga myndigheter i olika nordiska länder träffats för att diskutera de olika metoderna och utbyta erfarenheter.
Finland använder framför allt metoden MARAC (Multi-Agency Risk Assessment Conferences) medan Sverige och Norge främst använder SARA (Spousal Assault Risk Assessment). Vissa länder växlar mellan olika metoder och det är egentligen inte så att den ena är bättre än den andra. Den största skillnaden mellan metoderna är att SARA sätter fokus på förövaren medan MARAC sätter fokus på offret.

SARA lämpar sig väl inom polisen, men med den metoden kan man bara fånga upp de fall som kommer till polisens kännedom.
– Det är viktigt att även socialtjänsten och sjukvården gör riskbedömningar och då lämpar sig MARAC bättre, säger Helena Ewalds.
Med den metoden arbetar man i multiprofessionella arbetsgrupper och bedömningar görs med hänsyn till offrets säkerhet. I MARAC ingår inte enbart riskbedömningen utan också planering och uppföljning av skyddsåtgärder.
För att identifiera våldet tycker Helena Ewalds att sjukvårdspersonal och socialarbetare rutinmässigt borde ställa frågor om upplevelser av våld på samma sätt som man frågar om användandet av tobak eller alkohol.
– Att börja prata om det är ett viktigt första steg, säger hon.

Under de senaste tio åren tycker hon att de nordiska länderna har blivit bättre på att hantera frågor som rör våld i nära relationer, men förändringarna sker ”med små myrsteg”.
Hon tycker att arbetet mot våld i nära relationer behöver struktureras upp. Det behöver bli tydligare hur arbetet ska utföras och vilken myndighet som bär det huvudsakliga ansvaret. Att detta fortfarande är oklart blev tydligt i projektets inledande fas, då ansvariga myndigheter skulle kontaktas.
– Det är inte så tydligt i alla länder vilka som egentligen koordinerar det våldsförebyggande arbetet. Frågan ligger fortfarande främst hos frivilligorganisationer, säger Helena Ewalds.

Obs: Texten uppdaterades 09.04.2014 med länk till den färdiga rapporten.