– Vi har medvind i de här frågorna nu, säger Eira Andersson som just har beviljats medel för ett forskningsprojekt om jämställdheten i den nordiska gruvindustrin.
Högteknologins genombrott och jämställdhetsambitionerna inom branschen gör att arbetet i gruvan inte längre bara förknippas med smutsiga karlar i blåställ. Det är en stolt tradition av manlig gemenskap och mod som utmanas. 
– Vissa är inte beredda att släppa taget, men generellt finns ett stort intresse för jämställdhet inom branschen, säger Eira Andersson.
Hon forskar inom genus och teknik vid Luleå tekniska universitet och driver det tvååriga projektet Nordic mining and the search for women.

– Många gruvbolag vill gärna rekrytera kvinnor, men de vet inte riktigt hur.

Satsning på jämställdhet i nordisk gruvnäring unik

Genom Nordic mining and the search for women ska forskarna titta närmare på jämställdhetsambitionerna och jämställdhetsarbetet i den nordiska gruvbranschen. De ska kartlägga andelen kvinnor som arbetar i produktionen och undersöka branschens jämställdhetssatsningar för att hitta goda exempel som kan vägleda i det framtida arbetet. Projektet finansieras av Nordiska ministerrådets expertnätverk NordMin, som verkar för en hållbar mineral- och gruvindustri. Expertnätverket lyfter fram jämställdhet som ett fokusområde och satsningen på social hållbarhet gör att Nordmin sticker ut i relation till andra expertnätverk i internationella sammanhang, menar nätverkets projektledare Sabine Mayer.
– Ekologisk hållbarhet lyfts alltid fram för där finns det så stark lagstiftning, men social hållbarhet är inte lika uppmärksammat, säger hon och konstaterar att genus och jämställdhet har blivit profilfrågor för Norden.
Under 2013 tilldelades 13 av Nordiska ministerrådets projekt stöd ur prioriteringsbudgeten för ett fördjupat arbete med jämställdhetsintegrering. NordMin var ett av projekten som medverkade och fick sin verksamhet utvärderad av en jämställdhetsstrateg.
– Jämställdhetssatsningar kan ibland mest vara tomma ord, men jag upplever inte att det är så här, säger Sabine Mayer.

Nödvändigt för gruvnäringen att locka fler kvinnor

Förhoppningen är att nätverkets insatser ska bana väg för fler kvinnor i gruvan.

– Det är tufft att vara i minoritet. Om vi forskar och sätter fokus på de här frågorna kan vi kanske locka fler kvinnor, men också män, till näringen, säger hon.

I relation till andra branscher är andelen kvinnor låg inom den nordiska gruvnäringen, men i ett globalt perspektiv sticker de nordiska länderna ut.
– I många gruvor finns inga kvinnor alls och i vissa länder är det förbjudet för kvinnor att arbeta under jord, säger Eira Andersson.
Sådana lagar har funnits även i Norden och det har präglat branschen, menar Eira Andersson men tillägger att det nu finns en stark önskan om att förändra. Gruvnäringen expanderar i Norden och företagen behöver rekrytera fler av invånarna i närområdet men också från resten av landet och världen.

– De behöver attrahera kvinnor för att kunna växa, men det är också en symbolfråga att ha kvinnor i företaget, säger Eira Andersson och förklarar att kvinnorna bidrar till gruvbolagens image som moderna.

– De vill tvätta bort bilden av gruvindustrin som en gammal gubb-bransch för det lockar inte den yngre arbetskraften, säger hon.

Från branschen hoppas man också att fler kvinnor ska bidra till att förändra den negativa arbetsplatskulturen med onödigt risktagande och hård jargong. Med fler kvinnor i produktionen hoppas vissa att arbetet ska utföras med större försiktigt och att de anställda ska ta bättre hand om maskinerna fast Eira Andersson tycker att det resonemanget är problematiskt.

– Det är viktigt att se kvinnor som en outnyttjad resurs i gruvnäringen, men nya stereotyper av kvinnor och män gynnar inte jämställdhetsarbetet på lång sikt, säger hon.
Arbetet med Nordic mining and the search for women inleds i maj och kommer att pågå i två år. Tidigare har Eira Andersson främst studerat de gruvföretag som är verksamma i Norrbotten. Någon jämförelse mellan de nordiska länderna har inte gjorts tidigare och hon tror att det kan bli intressant att se på vilka sätt länderna liknar varandra och skiljer sig åt.

– Jag tror att vi kan lära oss mycket av att jämföra arbetet i de olika länderna, säger hon.

Nok en gang har jeg fått anledning til å føle meg stolt over å være en representant for det nordiske samarbeidet. I år har vi arbeidet sammen for likestilling i 40 år, og det er naturligvis noe vi feirer. Nå senest på FNs kvinnekommisjons (CSW) 58. sesjon i New York.

Blant de 6000 delegatene var våre nordiske likestillingsministre, og da de stilte opp i samlet nordisk tropp, kunne vi konstatere at Norden er et forbilde når det gjelder likestilling. Folk fra forskjellige deler av verden kom for å lytte og diskutere, blant annet på en jubileumstilstelning som handlet om hvordan utdanning kan styrke jenter og kvinner.

At jeg er stolt av dette og av at de nordiske landene bidrar i rikt monn til FNs kvinnekommisjon, betyr ikke at jeg synes vi har kommet helt fram. Noen talende eksempler er at styrerommene fremdeles og i altfor høy grad befolkes av menn, at majoriteten av professorer og ingeniører fortsatt er menn, at vi finner flest kvinner blant de lavtlønte, at det finnes for få mannlige sykepleiere, og at nesten alle gutter, men nesten ingen jenter får hjelp til å kle på seg når det er de skal ut og leke i barnehagen. Det siste eksemplet ble tatt opp av den svenske ministeren, Maria Arnholm, da hun snakket om framtidige løsninger. I likhet med de andre nordiske ministrene er hun overbevist om at tiltakene for et likestilt samfunn må begynne tidlig og på individnivå, i hjemmet og i barnehagen.

Men hvis vi sammenligner oss med resten av verden, har vi kommet langt. Etter mer enn hundre år med utrettelig likestillingsarbeid i våre respektive land og 40 år sammen, kan vi konstatere at vår velferd faktisk bygger på nettopp likeverd og likestilling. At vi har greid oss bedre gjennom økonomiske kriser enn mange andre, skyldes blant annet at både kvinner og menn har mulighet til å bidra til samfunnsøkonomien.

Men likestilling er ikke bare et pragmatisk mål for oss i Norden. Det er en grunnleggende verdi. Våre samfunn gjennomsyres av oppfatningen om alles likeverd, og vi etterstreber strukturer som støtter denne tanken.

Jeg tror det er derfor vi trekker fulle hus når vi opptrer nordisk på FNs kvinnekonferanse i New York. Ikke for at vi er best i klassen på alle områder. Det merkes at vi mener det vi sier når vi for eksempel snakker om at vi nå må ta ytterligere tak for å motvirke stereotype utdannings- og yrkesvalg.

Likestilling er en del av det nordiske varemerket. Med det i bagasjen kan vi inspirere andre og dermed bidra til litt bedre vilkår for flere jenter og gutter enn våre egne i Norden. Med andre ord drive nordisk varemerkebygging i praksis.

– Som ett kunskapscentrum för jämställdhet och jämställdhetsintegrering lutar sig EIGE mot det teoretiska och empiriska arbete som utförs i den akademiska världen och vid forskningsinstitut. EIGE strävar efter att resultaten används för att informera om behovet av ytterligare forskning å ena sidan och å andra sidan för att säkerställa högsta kvalitet på institutets forskning genom att välkomna och engagera forskare med kritiska perspektiv i institutets arbete, säger Jolanta Reingarde, seniorforskare vid EIGE.

Ett av de viktigaste områdena för institutets forskning handlar om att analysera den omfattande könsuppdelade statistiken på EU-nivå och utvecklingen av EU-gemensamma indikatorer om jämställdhet som syftar till bättre underlag i politikutveckling och uppföljning. EIGE har ett nära samarbete med de stora leverantörerna av data på internationell och europeisk nivå, till exempel UNECE, OECD, ILO, Eurostat och Eurofound.

– EIGE skulle ha stor nytta av en systematisk och mer strukturerad samverkan med forskare, särskilt i institutets arbete för att främja framtagandet av högkvalitativ, tillförlitlig och jämförbar könsuppdelad statistik inom och utanför EU, säger Jolanta Reingarde.

EIGE brobyggare mellan beslutsfattare och forskare

EIGE är involverat i ett antal forskningsområden som i stort sett delas in i följande fyra kategorier:

• Uppföljning av genomförandet av Beijing Platform for Action i EU
• Könsrelaterat våld
• Jämställdhetsindex
• Jämställdhetsintegrering

– Dessutom är EIGE:s resurs- och dokumentationscentrum, RDC, ett viktigt verktyg för att se till att forskare både har tillgång till den bredaste och mest relevanta informationen som relateras till deras arbete och att därefter kunna sprida sin forskning genom RDC till andra forskare, säger Jolanta Reingarde.

Förra året lanserade EIGE EuroGender – ett elektroniska europeiska nätverket för jämställdhet – som fungerar som en gemensam plattform för olika intressenter inom områdena jämställdhet och jämställdhetsintegrering.

– Det syftar till att bygga en bro mellan beslutsfattare och forskare och det civila samhället för att kunna dela åsikter, erfarenheter, information och relevanta uppgifter inom jämställdhetsområdet i syfte att stödja och stimulera forskning och förbättra utnyttjandet av resurser, säger Jolanta Reingarde.

De nordiske ligestillingsministre fik igen i år et stort internationalt publikum i tale blandt deltagerne på FN’s årlige konference om ligestilling CSW. Det skete blandt andet under Nordisk Ministerråds side event Promoting Gender Equality and Empowering Women and Girls through Education.  Arrangementet, hvor også Ministerrådets generalsekretær, Dagfinn Høybråten, deltog, var et af de mest velbesøgte under konferences første dage.

Arrangementet satte fokus på de nordiske landes arbejde for at fremme ligestilling gennem uddannelse. Blandt de fremmødte var der stor interesse for de nordiske landes erfaringer med at få kvinder og piger til i højere grad at vælge uddannelser inden for tekniske og naturvidenskabelige fagområder. Områder, der historisk har været opfattet som typiske mandefag, men hvor landene strategisk arbejder for at tiltrække flere kvinder.

I panelet deltog under det islandske formandskabs ledelse de nordiske ligestillingsministre Eygló Harðardóttir (Island), Manu Sareen (Danmark), Paavo Arhinmäki (Finland), Maria Arnholm (Sverige), samt Hans Brattskar, stedfortrædende minister fra Norge. I panelet sad også vicegeneralsekretær for FN og chef for UN Women, Phumzile Mlambo-Ngcuka, der fremhævede de nordiske landes indsats:

– Der er ingen tvivl om, at børn og unges uddannelse generelt skal forbedres, og at der er behov for, at kvinder og piger i langt højere grad søger traditionelt mandedominerede fag. Vi kan her i høj grad lære fra de nordiske lande, sagde Phumzile Mlambo-Ngcuka og satte de nordiske landes arbejde ind i et internationalt perspektiv.

Den islandske forkvinde for Nordisk Ministerråds ligestillingsministre, Eygló Harðardóttir, fremhævede de nordiske landes 40 års samarbejde om stilling som en væsentlig baggrund for landenes mange gode resultater, men lagde også vægt på, at der stadig er et stort og fortsat arbejde at gøre i ligestillingsarbejdet:

– Vi kan være stolte over det, vi allerede har opnået, men der er stadig lang vej at gå, og der er behov for yderligere udvikling. Både i forhold til lige løn og til kvinder og mænds stereotype valg af fag og uddannelse. På Island har vi for eksempel i dag ikke eneste mandlig jordemoder, sagde Eygló Harðardóttir, som blev bakket op af sine nordiske ministerkolleger.

Dagfinn Høybråten, Nordisk Ministerråds Generalsekretær, fremhævede Nordens rolle og førende profil på ligestillingsområdet:

– Det er vigtigt, at vi som små nordiske velfærdssamfund fortsætter med at udveksle erfaringer og sætter ligestilling på dagsordenen – ikke bare i Norden men også internationalt. Det er nødvendigt for løbende at udvikle både betydningen og forståelsen af ligestilling. Og ikke mindst for at fremme arbejdet med ligestilling, sagde Dagfinn Høybråten.

13. marts arrangerede Nordisk Ministerråd et ligestillingsseminar på Scandinavia House Do Everything: Break Stereotypes when choosing Education and Work. Seminariet stillede skarpt på skævheden blandt nordiske mænd og kvinder inden for valg af uddannelse og arbejdsliv.

De nordiske lande rangerer ifølge World Economic Forums Global Gender Gap Report fortsat allerhøjest blandt verdens lande på baggrund af ligestilling mellem kvinder og mænd.

”Vi önskar ett intersektionellt arbetssätt också gällande arbetet med jämställdhet. Faktorer som sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck, etnicitet, funktionalitet etc, måste alltid tas hänsyn till för att jämställdhetsarbetet ska bli framgångsrikt och betydelsefullt för alla. Det finns många kunniga aktörer inom hbtq-rörelsen och den antirasistiska rörelsen, som kan inkluderas i arbetet.”.

Det svarar till exempel en av de organisationer som har svarat på NIKKS enkät, som ska fungera som ett av underlagen inför det nya nordiska jämställdhetspolitiska samarbetsprogrammet.

Många vill också arbeta brett och med flera sakområden i det nordiska jämställdhetsarbetet. De flesta områdena upplevs som viktiga eller mycket viktiga. Dock lyfts särskilt arbetsmarknad, utbildning och könsrelaterat våld fram som prioriterat.

Av enkäten framgår det också att jämställdhetsintegrering som effektiv metod betonas och mer kraftfulla insatser efterfrågas. Jämställdhetsintegrering innebär att jämställdhetsperspektivet finns med i beslutsfattandet i alla delar av en verksamhet.

Stort och brett gensvar ger bra underlag för framtiden

Bland organisationerna som har svarat på enkäten återfinns verksamheter från hela Norden och från både offentliga myndigheter, forskningsenheter, frivilligorganisationer och intresseorganisationer. Bland annat RFSL, Diskrimineringsombudsmannen, KILDEN, Minna – Center for Gender Equality Information in Finland, Sveriges Kommuner och Landsting och The feminist movement in Iceland har svarat.

–  Det är riktigt roligt att så många och så olika typer av organisationer samt individer har svarat på enkäten. Vi vill tacka alla som har svarat, det ger oss en bra bild av hur det nordiska jämställdhetsarbetet ser ut och vart man vill i framtiden, säger Josefine Alvunger, verksamhetsledare för NIKK.

Nordiska ministerådet för jämställdhet arbetar med att ta fram ett nytt samarbetsprogram för jämställdhet 2015-2018 och har använt flera arenor och sätt för att få inspel i vad samarbetsprogrammet ska innehålla. Enkäten som NIKK genomfört är ett led i arbetet.

– Jag tror att det börjar gå upp för de flesta att det lönar sig att engagera män i jämställdhetsarbetet, säger den norska maskulinitetsforskaren Jørgen Lorentzen.
För sex år sedan satt han i den norska manspanelen, som hade i uppdrag skapa debatt kring män och jämställdhet. Panelen hade initierats av jämställdhetsministern och var den första i sitt slag i Norden. Där satt politiker, representanter från näringslivet, skribenter och debattörer.
– Det var en märklig och häftig situation. Det är otroligt sällan som män från helt olika miljöer träffas i grupp och diskuterar jämställdhet. Det finns fortfarande en stark uppfattning om att jämställdhet är någonting som bara angår kvinnor, säger han.

Panelen tog upp ämnen som socialisering, faderskap och våld. När Jørgen Lorentzen bläddrar i panelens slutrapport förvånas han över hur bra resultatet blev.

– Vi lägger fram en del konkreta förslag som absolut är möjliga att genomföra, säger han, fast tyvärr tycker han inte att panelens arbete fick några direkta politiska effekter.
– Det var vi själva som tog initiativ till att skriva slutrapporten och våra rekommendationer togs inte riktigt upp av politikerna, säger han.

Livaktig mansrörelse i Finland

Sedan den norska panelen upplöstes år 2008 har mäns roll i jämställdhetsarbetet stått i fokus för flera regeringsledda satsningar i de nordiska länderna. År 2011 tillsattes en särskild arbetsgrupp på Island och för ungefär ett år sedan publicerade de sin slutrapport. I Sverige presenterades nyligen den statliga utredningen Män och jämställdhet och för bara några dagar sedan publicerades halvtidsrapporten till en motsvarande utredning i Finland.
Efter en snabb jämförelse konstaterar Anders Ahlbäck, maskulinitetsforskare vid Åbo Akademi, att den finska och den svenska utredningen liknar varandra på många sätt. De lyfter fram ungefär samma teman, som mäns möjligheter att förena arbete och familjeliv, pojkars skolprestationer, mäns våld, den könssegregerade arbetsmarknaden och mäns risktagande. Fast Anders Ahlbäck ser också vissa skillnader. Den finska utredningen har ett starkare arbetsmarknadsfokus medan den svenska utredningen ägnar mer uppmärksamhet åt frågor som rör etnicitet och sexualitet.

Anders Ahlbäck upplever också att den finska utredningen är mer inriktad på mäns utsatthet för diskriminering inom till exempel sjukvården och vid vårdnadstvister.
– Jag tycker mig se ett avtryck av Finlands livaktiga mansrörelse, säger han och berättar att rörelsen har formerats kring en uppfattning om att det finns en brist på medvetenhet kring frågor som är viktiga för män.
Till en början uppstod rörelsen nog som en reaktion mot den feministiska rörelsen och jämställdhetsarbetets fokus på kvinnor, tror Anders Ahlbäck. Fast i dagsläget tycker han inte att det går att förkasta rörelsen som antifeministisk.
– Det är att göra det för enkelt för sig. Rörelsen har utvecklats och mognat. Den lockar en ny grupp av aktivister som har insett att jämställdhet är någonting som handlar om dem, säger han.

Behövs praktiskt förändringsarbete

Anders Ahlbäck följer den finska utredningens arbete med stort intresse, men han tycker också att Finland, och kanske hela Norden, behöver praktiskt förändringsarbete och politiska reformer.
– Många verkar uppleva det som att jämställdhetsarbetet har kört fast. Det förs diskussioner och det kommer utredningar och det är bra, men det ska genomföras också, säger han.
Han beskriver det som att Sverige, Norge och Island går före i jämställdhetsarbetet generellt och även kring frågor som rör män och maskuliniteter.

Steen Baagøe Nielsen, som forskar vid Roskilde universitet, instämmer.
– Danmark har aldrig gjort någon mansutredning och det tycker jag är synd. I Sverige och Norge har vetenskapliga studier bidragit till att föra fram en kunskapsbaserad debatt om genusfrågor, säger han.

Normer hindrar män i Danmark

Efter det norska försöket med en manspanel inleddes en liknande satsning i Danmark. Regeringen tillsatte en panel, men där ingick inga genusforskare eller genusvetare vilket gjorde att satsningen kritiserades från forskarhåll. Senare tog ett 30-tal forskare i stället initiativ till en egen panel som diskuterade ämnen som familj, pappaledighet och pojkar i skolan.
– Vi behöver en skärpt debatt, men den måste baseras på forskning, säger Steen Baagøe Nielsen.

– I Danmark har vi ingen debatt om normkritik och ingen bred förståelse för strukturell ojämlikhet. Det är dåligt med radikalitet och grundläggande kunskap i jämställdhetsfrågorna, fortsätter han.
Han upplever att det saknas politisk vilja kring jämställdhetsfrågor i Danmark. Samtidigt konstaterar han att många unga män har tröttnat på de snäva normerna kring maskulinitet, så det är fel att säga att det inte händer någonting.
– Många vill ta ut en större del av föräldraledigheten, men det anses inte legitimt på deras arbetsplatser. På samma sätt anses det inte legitimt för män att jobba inom kvinnodominerade yrken. Det finns många hinder för män som vill utmana normerna och därför är det nödvändigt med politiska initiativ, säger han.

Steen Baagøe Nielsen lyfter pojkars anti-pluggkultur, våld i mäns livssammanhang och relationer samt fäders reella möjligheter att vara hemma med sina små barn som särskilt viktiga frågor för politikerna att adressera. Dessa teman lyfts fram som centrala av alla forskare som intervjuas i den här artikeln.
– Pappa kan inte vara som en satellit som far in och ut ur hemmet. Ett aktivt och omsorgsfullt faderskap skulle ge ökad livskvalitet för både män och barn, säger Jørgen Lorentzen, som satt i den norska manspanelen.
Han är övertygad om att både män och kvinnor måste engageras för att jämställdhetsarbetet ska komma framåt.
– Det är egentligen ganska självklart, men det tog lång tid för oss att inse det, säger han.

Att mäta jämställdheten kan göras på många sätt. Att en kvinna blir minister behöver inte betyda att hon därmed för en politik som gynnar jämställdheten. Men vem som sitter vid makten är inte likgiltigt. Det påverkar hur vi ser samhället och vilka möjligheter som finns. Att Norge samtidigt har både en kvinnlig statsminister och en kvinnlig finansminister, samtidigt som både LO och arbetsgivarorganisationen har kvinnliga chefer, har aldrig skett tidigare i Norden.

I andra länder har det varit tillbakaslag. Det gäller framförallt Island, som 2013 bara var två poäng från jämställdhet i barometern. Efter regeringsskiftet i maj rasade Island till åtta poäng. Det är fortfarande ett poäng mer än Finland, med sju poäng.

Tack vare Norge blev talet för hela Norden 63 poäng, två poäng fler än 2013. Eftersom varje land har maximalt 40 poäng, eller 200 poäng för hela Norden, motsvarar 100 poäng full jämställdhet. Det är därför fortfarande långt kvar. I den nuvarande takten blir hela Norden jämställt – mätt med AiN:s barometer – först 2035.

Trots att de nordiska länderna har kommit långt i sitt jämställdhetsarbete har man inte lyckats minska förekomsten av våldtäkt och sexuella övergrepp. Det konstaterar Siri Thoresen, en av forskarna bakom rapporten Vold og voldtekt i Norge – En nasjonal forekomststudie av vold i et livsløpsperspektiv. 

Rapporten bygger på en enkätstudie där norska medborgare beskriver sina erfarenheter av våld och övergrepp. 9,4 procent av kvinnorna i studien uppger att de har utsatts för våldtäkt, vilket innebär att det inte har skett någon minskning jämfört med tidigare studier.
– Det är ett problem att vi har fått förbättrade förhållanden på jämställdhetsområdet men ändå inte ser någon minskning av sexuella övergrepp, säger Siri Thoresen.  
Ovan nämnda studie har genomförts av Nasjonalt kunnskapssenter om vold og traumatisk stress som en del i regeringens handlingsplan mot våld i nära relationer. Rapporten presenterades i onsdags och samma dag släpptes av ren tillfällighet den svenska rapporten Våld och hälsa – En befolkningsundersökning om kvinnors och mäns våldsutsatthet samt kopplingen till hälsa.

Båda studierna utgår från ett livsloppsperspektiv och visar att personer som har utsatts för våld som barn löper större risk att utsättas för våld även i vuxen ålder. Det finns också en koppling mellan våldsutsatthet och psykisk ohälsa, enligt den svenska studien, som har genomförts av Nationellt centrum för kvinnofrid.

En tredjedel av offren berättar aldrig

De båda rapporterna bekräftar varandra och visar att våldet är ett utbrett samhällsproblem i både Norge och Sverige. Av båda rapporterna framgår det också att i synnerhet det sexuella våldet sker i det fördolda. Många som utsätts för våldtäkt uppsöker inte sjukvård och får aldrig hjälp att bearbeta det de har varit med om.
– Våldtäkt upplevs som så tabu att många väljer att inte prata om det alls, säger Siri Thoresen.
I den norska undersökningen uppgav nästan en tredjedel, 29 procent, av de utsatta kvinnorna att de aldrig hade berättat om våldtäkten för någon annan. Siri Thoresen förklarar att ett beslut om tystnad kan vara noga övervägt.
– Många som utsätts för våldtäkt upplever att de själva klandras för händelsen. Det innebär en stor social risk att berätta, säger hon.

Vid sidan av statistiken över förekomsten av våldtäkt tycker Siri Thoresen också att siffrorna över våld i nära relationer är extra anmärkningsvärda. Ungefär lika många män som kvinnor uppger att de har utsatts för lindrigt våld av en partner, men kvinnor uppger i större utsträckning att de har utsatts för allvarligt våld. 9,2 procent av kvinnorna och 1,9 procent av männen uppger detta.
Enligt Helena Ewalds, som leder Nordiska ministerrådets projekt Riskbedömning vid parrelationsvåld i Norden,skulle de nordiska ländernas hantering av partnervåld kunna förbättras genom bättre koordinering.
– Det är inte så tydligt i alla länder vilka som egentligen har det huvudsakliga ansvaret för det våldsförebyggande arbetet, säger hon.

Förebyggande arbete sparar liv

Inom  projektet har representanter från polis, socialtjänst och sjukvård i olika nordiska länder träffats för att utbyta erfarenheter kring riskbedömning. Träffarna har visat att länderna delvis utgår från olika metoder vid riskbedömning. Det största problemet är dock, enligt Helena Ewalds, att många myndigheter inte använder någon metod alls.

– Vissa tycker att det redan ingår i deras professionalitet att hantera de här frågorna, men det räcker inte. Myndigheterna behöver de här hjälpmedlen, säger hon.
Hon tycker att arbetet mot partnervåld behöver struktureras upp. Det behöver bli tydligare hur arbetet ska utföras och vilken myndighet som bär det huvudsakliga ansvaret.
– Om man gör det här på rätt sätt kan det spara liv så det är väldigt viktigt, säger hon och får medhåll från Siri Thoresen.
Hon tror att det börjar gå upp för myndigheterna att våldet skapar ohälsa och kostar mycket pengar.
– Allt fler börjar förstå att det här är viktiga frågor som det lönar sig att arbeta med, säger hon.

Mer information

Med fyra månader kvar berättar organisatörerna Ásta Jóhannsdóttir och Arnar Gíslason att konferensen ser mycket lovande ut: ”Den har hittills mötts av mycket stort intresse, och förslag till workshops har kommit från hela världen. Island ser verkligen fram emot att få stå som värd för konferensen och inbjuda våra kolleger inom forskning och praktiskt jämställdhetsarbete till Island för att delta i dessa samtal. Ämnet angår många människor”, menar de, ”och erbjuder både nytillkomna och experter en fantastisk möjlighet att komma samman, uppdateras på den senaste utvecklingen inom området och lära av varandra. Vi har också lyckats få några framstående forskare inom området att komma till Island.”

Konferensen har engagerat keynote-talare av högsta klass, inklusive Raewyn Connell (författare till banbrytande Masculinities, 1995, och Confronting Equality, 2011) och Michael Kimmel (författare till betydelsefulla Manhood in America, 1996, och The History of Men, 2005).

Detta är tredje gången som Nordisk förening för forskning om män och maskuliniteter (NFMM) håller en sådan konferens i samarbete med Nordiska ministerrådet, isländska socialdepartementet, Islands centrum för jämställdhet och Islands universitet.

Ledamöterna betonar att prostitution strider mot den mänskliga värdigheten och principen om mänskliga rättigheter, oavsett om det är påtvingat eller frivilligt, och uppmanar EU-länderna att ta fram strategier för att hjälpa kvinnor som vill lämna prostitutionen.

– Hellre än att legalisera, vilket har lett till katastrofer i Holland och Tyskland, behöver vi angripa prostitution mer nyanserat. Vi ska bestraffa män som behandlar kvinnors kroppar som varor, utan att bestraffa dem som drivits till sexarbete, sa den brittiska socialdemokraten Mary Honeyball, som lett arbetet med resolutionen.

– Vi vill skicka en stark signal om att Europaparlamentet är ambitiöst nog att ta itu med prostitution i stället för att acceptera att det är en del av livet.

Den icke-bindande resolutionen antogs med 343 ja-röster mot 139 nej-röster och 105 nedlagda röster.

Minska efterfrågan

De flesta ledamöter anser att ett av de bästa sätten att bekämpa prostitution och människohandel med kvinnor och flickor är den så kallade nordiska modellen, som finns i Sverige, Island och Norge. Den ser prostitution som en kränkning av de mänskliga rättigheterna och en form av våld mot kvinnor och kriminaliserar sexköparna i stället för dem som säljer sex.

Bekämpa våld mot kvinnor

I en separat resolution, som antogs 25 februari, säger parlamentet att våld mot kvinnor måste lyftas upp till EU-nivån. De uppmanar EU-kommissionen att lägga fram lagförslag innan slutet av året för att stoppa könsrelaterat våld och betonar att alla former av könsrelaterad våld bör betraktas som brott.

Läs hela pressmeddelandet från Europaparlamentet.