Styret på Grönland är fortfarande rött efter nyvalet den 24 april. De två största politiska partierna, socialdemokratiska Siumut och vänsterpartiet IA (Inuit Atagatigiit) gick båda tillbaka, men har fortfarande stöd av 52,7 procent av väljarna, enligt Utrikesmagasinet. Den nya jämställdhetsministern heter Doris J. Jensen (Siumut). Hon är ansvarig för departementet för forskning och hälsa dit jämställdhetsfrågorna flyttats.

Inge Olsvig Brandt är förbundssekreterare för Grönlands ligestillningsråd, som arbetar rådgivande och upplysande med jämställdhetsfrågor. Hon menar att det är svårt att säga exakt vad valet av den nya ministern och departementsflytten innebär för jämställdhetspolitiken.

– Efter valet hittade vi först inte vilket departement som hade hand om frågorna. Vi på likestillningsrådet har inte träffat den nya ministern ännu och vet därför inte vilka frågor hon kommer att driva, säger hon.

Självständighet och fiske överst på agendan

Bakgrunden till nyvalet var en tvist om fiskekvoter – en fråga som också dominerade valrörelsen på Grönland. Konflikten handlade om huruvida fiskekvoter fortsatt skall koncentreras till effektiva stortrålare eller fördelas med större hänsyn till lokala fiskare i småbåtar i de små samhällena längs kusten. En större fråga som fanns i bakgrunden var förväntningen om full självständighet från Danmark. Debatten om jämställdhet var inte lika het.

– Däremot har partierna pratat en del om likabehandling. De senaste tio åren har vi på Grönland pratat om resterna av kolonialismen, om dansk påverkan av vår kultur, vårt språk och vår politik. När politikerna på Grönland pratar om dessa frågor är mitt intryck att frågor om jämlikhet och jämställdhet blandas samman, säger Olsvig Brandt.

Könsroller behöver utmanas för förändring

En konkret jämställdhetsfråga som ändå togs upp under valrörelsen var pappaledigheten. Idag har kvinnor på Grönland rätt till 17 veckors föräldraledighet medan männen har rätt till tre veckor. Det finns ingen möjlighet att dela på veckorna som i andra nordiska länder.

– Alla politiska partier är eniga om att detta måste förändras. De säger att de arbetar med en ny lag, vilket verkligen behövs, konstaterar Olsvig Brandt.

Det utbredda könsrelaterade våldet på Grönland är en annan utmaning för politikerna. I valrörelsen pratades det om att upprätta kriscentrum för män, men enligt Olsvig Brandt var det mest röstfiske.

– Så pratas det i valtider, men jag tycker inte att mäns våld får fullt erkännande i politiken. Det borde satsas mycket mer på förebyggande arbete. Våldet mot kvinnor är en nationell katastrof som man inte ser nog allvarligt på.

Enligt Inge Olsvig Brandt behövs det mer diskussion om könsrollerna, och inte minst mansrollen, på Grönland. Idag präglas samhället av en könssegregerad arbetsmarknad där männen tjänar mer än kvinnor, samtidigt som kvinnorna tar mer omsorgsansvar. Statistiken visar att det är en majoritet kvinnor inom högre utbildning i Grönland. Talen visar också att självmord, våldsutövning, kriminalitet och hemlöshet är vanligare bland män. Under tidigare jämställdhetsminister Martha Lund Olsen togs ett initiativ till mansgrupper som fått positiva effekter.

– Det är en manlig representant från ligestillningsrådet som rest runt i mindre samhällen längs hela kusten och startat mansgrupper där sådana här frågor diskuteras, säger Olsvig Brandt.

Hon menar att just Grönlands storlek och infrastruktur är en utmaning när det gäller jämställdhetsarbete. Landet är till ytan större än fyra Sverige, men har endast en befolkning på drygt 56 000 invånare utspridda längs kusterna.

– Vad vi gör i Nuuk är en sak, men hur ser det ut i de verkliga glesbygdsområdena? För oss är det viktigt att på allvar förändra sättet människor tänker på när det gäller könsroller och jämställdhet.

Ny lagstiftning efterlyses

Idag finns varken likabehandlingslag eller diskrimineringslag på Grönland och ingen instans där medborgare kan anmäla diskriminering på grund av exempelvis etnicitet. Däremot finns en barnombudsman och en handikappombudsman som har vissa befogenheter inom sina områden. Det finns även ett rådgivande organ för mänskliga rättigheter, men varken det eller ligestillningsrådet kan ta hand om anmälningar eller driva ärenden.

– Vi behöver verkligen en lag om likabehandling och lagstiftning mot diskriminering. Under 2018 kommer vi tillsammans med de andra organen driva detta och sätta igång ett lobbyarbete mot politikerna, säger Olsvig Brandt.

Hon menar att det behövs en bred informationssatsning om likabehandling, likvärdighet och jämställdhet i det grönländska samhället.

– Vi behöver få in i begreppen i det grönländska språket och förtydliga vad orden betyder. Att det handlar om att vi människor är lika mycket värda oavsett om vi är grönländare eller dansk, kvinna eller man, talar grönländska eller danska, säger hon.

Enligt Inge Olsvig Brandt är relationen mellan grönländare och danskar en rättvisefråga som ligger närmare invånarna än jämställdhetsfrågan. Kunskapen är inte lika stor när det gäller den senare.

– Vi har bara arbetat med jämställdhetsfrågor i 17 år på Grönland. Jämfört med de nordiska länderna ligger vi ungefär 20-30 år efter. Vårt arbete handlar mycket om att medvetandegöra – att få människor att verkligen förstå innebörden av jämställdhet.

Den nordiska jämställdhetsfonden utlyste under våren medel för sjätte året i rad, vilket har resulterat i sammanlagt nio nya nordiska samarbetsprojekt på jämställdhetsområdet.

Projektet Exporting Nordic models of fatherhood, gender egalitarianism and parental leave vill undersöka hur den nordiska modellen för föräldraförsäkring och så kallade ”pappamånader” har tagits emot och diskuterats i länder som tagit efter den, som Japan, Slovenien och Tyskland.

– Vi vet ganska mycket om hur föräldraförsäkringen debatterats, förändrats och inte minst använts i de nordiska länderna och vi vet att det finns ett stort interess för nordisk familjepolitik internationellt. Nu vill vi titta närmare på hur den nordiska familjepolitiken mottagits, inte minst hur synen på manligt och kvinnligt föräldraskap diskuterats, säger projektledaren Ann-Zofie Duvander, professor vid Stockholms universitet.

Ett annat projekt ska undersöka hur jämställdheten kan stärkas i isolerade regioner med begränsade möjligheter till arbete. De områden som ska studeras återfinns på Färöarna, Grönland och i Danmark. Ytterligare ett projekt syftar till att öka jämställdheten bland renskötande samer.

– Tidigare forskning har identifierat strukturer som orsakar ojämställdhet i de traditionella, samiska renskötarsamhällena. Det är viktigt att samla existerande kunskap och skapa en holistisk förståelse för strukturell ojämställdhet och främja jämställdhet i renskötarsamhällena. Hur förhindrar, eller försvårar, strukturer som skapar ojämställdhet kvinnors tillgång till renskötsel som uppehälle, och vad det får för implikationer för samekvinnors åtnjutande av sina mänskliga rättigheter?, säger projektledaren Kamrul Hossein, professor vid Lapplands universitet i Finland.

Metoo har legat till grund för flera av årets ansökningar.

– Det är tydligt att metoo-upprorens genomslag i Norden har påverkat inriktningen på årets ansökningar. Många projekt har sexuella trakasserier i fokus. Bland de projekt som beviljats medel finns ett som ska studera hur kommuner i Norden arbetar för att motverka sexuella trakasserier inom hälsosektorn. Det är angeläget då sjukvårdspersonal är en yrkesgrupp som drabbas i stor utsträckning, säger Elin Engström, verksamhetsledare för NIKK, som administrerar fonden på uppdrag av Nordiska ministerrådet.

Jämställdhetsfonden är initierad av de nordiska jämställdhetsministrarna för att stimulera forskning, insatser och samarbeten för ökad jämställdhet.

– Det är roligt att se bredden på de verksamheter som söker nordiskt samarbete. Bland årets projekt är det flera universitet som deltar, men också nationella räddningstjänster och organisationer för familjerådgivning, säger Elin Engström.

Sysselsättningsgraden bland kvinnor i Norden ligger över genomsnittet i EU. Samtidigt är det betydligt fler kvinnor än män som arbetar deltid, vilket får konsekvenser för kvinnors ekonomiska självständighet. Skillnaderna i arbetstid är ett uttryck för kvinnor och mäns skilda villkor på arbetsmarknaden och i samhället i stort. Därför är den ojämna fördelningen av deltidsarbetet en nyckelfråga i arbetet för en jämställd arbetsmarknad.

I Norge, Island och Sverige arbetar runt 30 procent av kvinnorna deltid. I Danmark ligger samma siffra på 35,3 procent, medan det i Finland bara är 20,5 procent av kvinnorna som arbetar deltid. Detta beror delvis på att Finlands deltidsarbeten är mer marginaliserade och koncentrerade till lågkvalificerade arbeten, men det finns också historiska förklaringar till att Finland sticker ut. Kvinnors deltagande på arbetsmarknaden ökade tidigare i Finland än i övriga Norden, vilket har påverkat sysselsättningsgraden.

Kvinnor på Färöarna och Åland arbetar mest deltid i Norden. På Färöarna ligger siffran på 49 procent och på Åland arbetar 45,9 procent av kvinnorna deltid. Det är höga andelar även sett till andra länder i Europa. Bara i Schweiz och Holland arbetar fler kvinnor deltid än på Färöarna. På Grönland finns det ingen påvisbar skillnad i deltidsarbete mellan kvinnor och män. De olika förutsättningarna på landsbygden och i städerna på Grönland är viktigare än kön för att bestämma arbetstiden, då de som bor på landsbygden är mer benägna att arbeta deltid än de som bor i städer.

Bland männen i Norden är deltidsarbete betydligt ovanligare, samtidigt som det ökar. I alla nordiska länder är det vanligare att lågutbildade kvinnor arbetar deltid medan högutbildade arbetar heltid.

Hem- och omsorgsarbete orsaker till deltid

Att deltidsarbetet är vanligare bland kvinnor har flera orsaker. Ansvarstagandet för familj och barn, arbetsplatsernas organisering och den egna hälsan är några förklaringar. Kvinnors deltidsarbete är starkt kopplat till att de generellt sett tar ett större familje- och omsorgsansvar. Ett annat skäl är att det vuxit fram en särskild deltidskultur i framför allt kvinnodominerade sektorer som vård och hälsa i Norden. Denna kultur skapar en förväntan om, och en acceptans av, kvinnors deltidsarbete. Det är vanligare att lågutbildade och utlandsfödda kvinnor har en ofrivillig deltidsanställning.

Egen sjukdom eller funktionsnedsättning är andra orsaker som kvinnor uppger för sitt deltidsarbete. Ohälsan kan det ses som en effekt av försök att förena arbetsliv med familjeliv. Sjukdom kan även bero på arbetets organisering i den kvinnodominerade välfärdssektorn. Forskning visar att kvinnors upplevelser av otillräcklighet för både familj och arbete är viktiga förklaringar till sämre hälsa och deltidsarbete.

Ekonomi och pension

Deltidsarbetet får betydelse för kvinnors ekonomi både på kort och på lång sikt. Det handlar dels om att få mindre pengar i plånboken, men kan även leda till sämre löneutveckling och lägre pension.

En längre tids deltidsarbete får effekt på pensionen, men konsekvenserna blir olika i de nordiska länderna. En jämförelse visar att skillnaden i pension mellan heltids- och deltidsarbete är liten i Danmark och i Norge. I dessa länder får det större betydelse för pensionen att man jobbat heltid större delen av yrkeslivet, än att man jobbat deltid under en period. Danmarks och Norges pensionssystem kompenserar dessutom för tid hemma med barnen. I Danmark kompenserar också delar av pensionssystemet för lägre inkomster. I Finland, Island och Sverige blir pensionen 4–6 procent lägre för en kvinna som arbetat deltid i tio år. I dessa länder korresponderar pensionen i högre grad med antalet arbetade timmar under yrkeslivet.

För att öka möjligheterna för kvinnor att jobba heltid krävs strukturella lösningar, som exempelvis utökade satsningar på barn- och äldreomsorg. Experter menar även att kvinnors deltidsarbete är tätt sammankopplat med att män i så stor utsträckning arbetar heltid. Att bara fokusera på kvinnors deltidsarbete löser inte grundproblemet. Istället är det fördelningen av deltidsarbetet och ansvaret för familjen som bör stå i centrum, liksom diskussioner om exempelvis generella arbetsförkortningar för både kvinnor och män.

Frågor som rör män och jämställdhet är idag centrala i den nordiska jämställdhetspolitiken. Det handlar helt enkelt om att män behöver ta större ansvar och inkluderas i jämställdhetsarbetet. Föreställningar kring kön som drabbar och begränsar kvinnor påverkar även män. Begränsande normer för maskulinitet får konsekvenser för mäns roller och villkor. Inom området finns många initiativ och satsningar; det handlar exempelvis om att sätta stopp för mäns våldsutövande och våldsutsatthet, hitta vägar för män att balansera arbete och familj och om att utmana destruktiva maskulinitetsnormer.

När den internationella konferensen, ICMEO (International Conference on Men and Equal Opportunities), nyligen anordnades i Stockholm togs ett brett grepp på ämnet. Arrangemanget var en del av det svenska ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet. Bakom konferensen stod både Socialdepartementet, Jämställdhetsmyndigheten och Nordiska ministerrådet. Konferensen, som ägde rum på det gamla läroverket Norra Latin, samlade en bredd av jämställdhetsaktörer. På plats var bland annat forskare, politiker och representanter från civilsamhälle och myndigheter. Programmet innehöll allt från keynotes om ”Arab masculinities” till workshops om normkritiskt arbete i skolan och ministerpaneler.

Fokus på våldspreventivt arbete i Norden

En workshop behandlade särskilt hur de nordiska länderna arbetar med våldsprevention bland unga män, inkluderat hedersrelaterat våld. Lina Lundborg, som jobbar som utredare på Jämställdhetsmyndigheten, organiserade workshopen. Hon menar att arrangemanget är en fortsättning på det arbete som gjorts inom våldsområdet i det nordiska samarbetet. Under det finska ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet 2016 togs det fram en rapport om vilka metoder som används för att bryta förövares beteende och därmed sätta stopp för våldet. Förra året togs detta arbete vidare av det norska ordförandeskapet med en studie av hur de nordiska länderna implementerar Istanbulkonventionen.

– Vi ville bygga vidare på det arbete som gjorts tidigare. Att fokus ligger på våldsförebyggande bland unga handlar helt enkelt om att det är viktigt att förebygga våld innan det ens uppstår, att förändra normer tidigt. Här visar forskningen att det är arbete med genusförändrande ansatser som gör skillnad, säger Lina Lundborg.

Mentorsprogram minskar våld i Botkyrka

Under workshopen presenterades flera olika metoder och erfarenheter från de nordiska länderna. Ett exempel var det våldsförbyggande programmet Mentors in Violence Prevention (MVP) i Botkyrka kommun. Botkyrka kommun ligger söder om Stockholm och är ett prioriterat område hos polisen. För att minska våldet och ta ett helhetsgrepp har skolan, socialtjänsten och polisen börjat samverka med varandra istället för att arbeta i stuprör. I kommunen finns ett systematiskt arbete, från individnivå till kommunnivå. En central del är insatserna för barn och unga.

– Arbetet börjar redan i barnomsorgen, där personalen utbildas i våld i nära relationer. Där är det fokus på vuxenvärlden kring barnen. Det handlar om att vara vaksam på signaler om barn som far illa, säger Pernilla Junior Vera, säkerhetschef på kommunen.

Det våldspreventiva arbetet fortsätter i grundskolan och högstadiet, där mentorsprogrammet MVP tar vid. Det består av elva lektioner, där eleverna får reflektera kring hur de på olika sätt kan agera mot våld i sin vardag och tar upp olika aspekter av våld; som mobbing, rasism och hedersrelaterat förtryck. Niorna på skolan blir mentorer för skolans sjätteklassare.

Mashury Mirza och Mmesoma Ezekiel går i nian på Karsby International school i Botkyrka och deltar i MVP. De menar att bråket i korridorerna har minskat sedan mentorsprogrammet sattes igång.

– Det är framförallt det trakasserierna och det psykiska våldet i korridorerna som minskat. Vi skrattar inte åt varandra och det sägs in kränkande saker i lika stor utsträckning, säger Mmesoma Ezekiel.

De menar att de som mentorer finns där som stöd för sjätteklassarna.

– Det är bra för vi pratar samma språk som sjätteklassarna, vi kan prata med dem mer. Jag tycker också att vårt arbete får en snöbollseffekt. Den påverkar inte bara skolmiljön utan även alla som eleverna har kontakt med hemma och i samhället, säger Mashury Mirza.

Bred ansats för att stoppa partnervåld 

Ett annat inslag i workshopen var Hedda Hakvåg från norska Reform, som berättade om deras projekt ”Stopp kjærestevolden” som är ett undervisningsupplägg som riktar sig till unga. Hittills har Reform mött över 3500 ungdomar i skolan, konfirmationsundervisning och föreningar. Målet är att förebygga och förhindra våld i parrelationer genom information och diskussion om våld, värderingar och gränssättning kopplat till sexualitet.

– I vårt arbete försöker vi hålla könsrollerna öppna, och pratar inte om män som förövare och kvinnor som offer. Vi arbetar mot en ung grupp, som håller på att förhandla maskulinitet och femininitet och vill inte reproducera könsnormer, säger Hedda Hakvåg.

Hon menar också att ett perspektiv där män alltid utmålas som förövare uppmanar till passivitet och defensiv hållning. Det kan också osynliggöra pojkar som offer. Tonvikten i den diskursen läggs också ofta på heterosexuella relationer, med risken att queera relationer osynliggörs.

– Vi pratar mer om vad än vem. Målet är att öppna upp för en bredare diskussion på området. Samtidigt är det nödvändigt att prata om genus och att våldet tar könade former, det gör vi i ett senare skede, säger hon.

Hedda Hakvåg menar att det görs mycket bra våldspreventivt arbete idag i Norden, inte minst av organisationer på gräsrotsnivå.

– Det visar inte minst presentationerna på denna workshop. Men problemet är att arbetet inte är långsiktigt. Mitt hopp är att detta ska bli en politisk prioritering, för det är det inte idag.

Viktigt med trygga rum för män

Ett genomgående tema under ICMEO-konferensen var diskussionen kring hur maskulinitetsnormer och hur dagens mansroll ska förändras. I en debatt med representanter från alla nordiska länder avhandlades MeToo, och vad män har att göra med kampanjen. En av deltagarna var Harry Lunabba, universitetslektor som forskat på pojkar i skolan, vid Helsingfors universitet. Han menar att det finns ett behov att skapa trygga, genussensitiva rum, där män kan vara sårbara på ett annat sätt än idag.

– MeToo är en fantastisk plattform där vi har kunnat ta del av kvinnors berättelser. För män innebär det dock en personlig risk att gå ut och prata om sina tillkortakommanden på sociala medier. Istället behövs trygga institutioner där vi kan få göra bort oss som män, och där vi inte behöver stå till svars för alla män, säger Harry Lunabba.

Han menar att det behövs ett intersektionellt perspektiv för att förstå komplexiteten i frågor som rör pojkar och män. Harry Lunabbas avhandling handlar om pojkar i skolan, och vad som händer i mötet mellan vuxna och pojkarna. I den offentliga debatten framhålls ofta flickor som välanpassade vinnarna i skolan, medan pojkarna ses som de stökiga underpresterande. Enligt Harry Lunabba är det en onyanserad bild.

– Den största delen av pojkarna klarar sig ungefär lika bra som tjejerna i skolan. Det är en liten del av pojkarna som har sämre resultat. I debatten pratas det som om pojkar som att de av naturen är stökiga, de ses som ett negativt klassrumsproblem. Alla dras över samma kam, säger han.

Harry Lunabba menar att det istället behövs sensitiva tentakler för att tyda varför vissa pojkar är stökiga och efterfrågar en förståelse för maskulin sårbarhet.

– Många blir förbannade på pojkar och män, när de istället skulle behöva bli bemötta med hjärta och empati. Pojkar som är stökiga i skolan mår inte bättre av att förflyttas, de behöver säruppmärksamhet.

Utbyggd barnomsorg, betald föräldraledighet för både mammor och pappor och möjligheten till flexibla arbetstider och deltidsarbete har lett till att nästan lika många kvinnor som män i Norden är sysselsatta. Gapet är minst i hela OECD.

I en ny rapport undersöker OECD, på uppdrag av Nordiska ministerrådet, vilken effekt denna politik har haft på tillväxen och vad länderna skulle vinna på att ytterligare förbättra jämställdheten. Slutsatsen är att de nordiska länderna idag hade legat 20 år efter i ekonomisk utveckling utan de jämställdhetsreformer som fått ut kvinnor på arbetsmarknaden. Potentialen framöver ligger framför allt i att minska kvinnors deltidsarbete.

Kraftig ökning under 40 till 50 år

Bland annat kan man utläsa att kvinnors sysselsättning i Sverige ökade från 53 till 81 procent mellan åren 1965 och 1990. Därefter sjönk den något, men Sverige skulle vara 12-13 procent fattigare utan denna utveckling. Samma samhällsekonomiska vinst gäller för Danmark. Under 2016 arbetade i snitt 72 procent av Nordens kvinnor, men bara 59 procent av OECD:s.

Men det återstår problem att lösa i Norden – och ytterligare tillväxt att hämta hem, enligt OECD.

Så stor är potentialen

Om könsskillnaderna helt utraderades till år 2040, både när det gäller sysselsättning och antalet arbetade timmar, skulle det kunna boosta ekonomin med ytterligare 15-30 procent av årlig tillväxt i BNP per capita, enligt rapporten. Medborgarna i Finland skulle bli rikare i form av högre BNP motsvarande 3300 euro per person, i Sverige motsvarande 37 500 svenska kronor och på Island 584 300 isländska kronor per person. Potentialen är högst i Danmark och i Norge där BNP skulle stiga med motsvarande 38 500 danska kronor och 66 400 norska kronor per person.

Hallå där Tryggvi Hallgrímsson, Centre for Gender Equality på Island! Du ska delta på ICMEO-konferensen om män och jämställdhet i Stockholm. Berätta mer!
– Ja, vi är fyra stycken som åker från Island till konferensen. Förutom mig är den en ung politiker, en lärare och en representant från ett utbildnings- och rådgivningscenter för överlevare av sexuellt våld. Konferensen är central för att hitta vägar att föra in männen i jämställdhetsarbetet. Det nordiska samarbetet och erfarenheten på området gör oss starka.

Du kommer att delta i ett seminarium kallat: ”metoo – What do men have to do with it? Experiences, responses, and perspectives from Nordic Civil Society”. Vad har män att göra med #metoo?
– #metoo-kampanjen och dess vittnesmål har skapat möjligheter för män att ta ett steg åt sidan och lyssna. Det har varit en väckarklocka och ett tillfälle för män att reflektera över sin egen position och könsroll. Många män är medvetna om att det pågår sexuella trakasserier och sexuellt våld, men inte på samma sätt som kvinnor som bär dessa erfarenheter. Här är det viktigt att män inte förminskar kvinnors historier. I Island tycker jag att gensvaret bland män har varit positivt.

#metoo-uppropet på Island pågår alltjämt – vad är den senaste utvecklingen?
– Vi har haft många upprop med vittnesmål från kvinnor i olika yrkeskategorier. Det senaste har kommit från kvinnor med migrantbakgrund. Det innehåller de starkaste vittnesmålen hittills. Berättelserna, som förenar både rasism och sexism, visar verkligen på maktstrukturer. Det här är frågor som behöver uppmärksammas mer.

Hur jobbar ni på Centre for Gender Equality för att skapa förändring efter #metoo?
– Vi har ett väldigt brett mandat när det kommer till jämställdhetsfrågor. En av våra roller är att vara rådgivare till regeringen när det gäller åtgärder på jämställdhetsområdet. Den isländska regeringen har varit aktiv och tillsatt olika kommittéer som ska se över hur sexuella trakasserier på olika sätt kan stoppas. Idag finns det lagar och regler som förbjuder sexuella trakasserier, men vi måste få till ett mer systematiskt arbete på arbetsplatserna. Vi på jämställdhetscentret sköter även tillsynen av arbetsplatsernas jämställdhetsplaner, och där sätter vi ned foten tydligare nu. Arbetet får skjuts av uppmärksamheten runt #metoo-kampanjen, vilket är positivt.

Vilka förändringar krävs?
– Det är en komplex fråga eftersom den könade makthierarkin slår igenom på så många sätt. Vi måste få till en bred diskussion om könsroller och relationer. Idag vill man gärna lägga detta arbete på skolan, men det räcker inte. Förändringsarbetet måste också ske i andra delar av samhället – på arbetsplatserna, i politiken.

Hur ser du på mäns engagemang i dessa frågor?
– Mäns deltagande och engagemang är viktigt. Det är centralt att män inkluderas, men samtidigt inte behöver stå till svars för alla mäns agerande. Det tycker jag vi har lyckats med i Norden. En framgångsfaktor är att vi lyckas lyfta frågan och prata om patriarkatet och maktstrukturer, som även påverkar män.

Island sticker ut i Norden genom att inte ha någon diskrimineringslag för minoriteter. Frågan om att införa en diskrimineringslag i linje med de övriga nordiska länderna har varit uppe vid flera tillfällen och nu förs nya diskussioner i regeringen.

– Den här frågan har varit på agendan i över ett decennium, men det har fortfarande inte lett till lagstiftning, säger Hugrún R. Hjaltadóttir.

Alla de nordiska länderna har någon form av lagstiftning som förbjuder diskriminering på grund av kön, men lagarna är olika omfattande. De flesta länderna har också förbjudit diskriminering på grund av andra orsaker, som till exempel etnicitet, funktion och sexuell läggning. Vilka  diskrimineringsgrunder som omfattas av lagen och inom vilka områden lagen gäller skiljer sig åt mellan länderna.

Saknar diskrimineringsombudsman
Att det inte finns någon diskrimineringslag på Island gör det svårt för den som upplever sig diskriminerad att få upprättelse. Den isländska grundlagen ger ett visst skydd genom att den slår fast att alla ska vara lika inför lagen och ”åtnjuta de mänskliga rättigheterna”. Det finns också ett förbud mot hets mot folkgrupp och en lag om att personer med normbrytande funktion ska ha tillgång till allmänna byggnader.

– Det finns massa hål i lagen och mycket diskriminering är inte olaglig. Du kan rent teoretiskt driva ett diskrimineringsfall juridiskt, mot konstitutionen, men det kommer att bli jättedyrt. Ingen har gjort det, säger Hugrún R. Hjaltadóttir.

Till skillnad från de andra nordiska länderna har Island inte någon diskrimineringsombudsman som hjälper drabbade att driva diskrimineringsfall till domstol. Islands jämställdhetscenter arbetar enbart med diskriminering på grund av kön och den som har blivit diskriminerad i arbetslivet kan i bästa fall få hjälp av sitt fackförbund. Det har också hänt att intresseorganisationer inom till exempel hbtq-rörelsen eller funkisrörelsen har lyft ett ärende, men i regel saknar de resurserna som krävs för att ta ett fall till domstol.

– Vi vet att det finns personer som inte får hjälp någonstans. De ringer till oss och hoppas att vi ska kunna hjälpa till, men vi måste hänvisa dem vidare, så vi vet att det finns ett behov av lagstiftning, säger Hugrún R. Hjaltadóttir.

Norsk lagändring väckte protester

I Norge har diskrimineringslagen nyligen ändrats och sedan januari i år hanteras alla olika diskrimineringsgrunder i en och samma lag. Ändringen innebar att jämställdhetslagen togs bort vilket väckte starka reaktioner inom kvinnorörelsen. Den första jämställdhetslagen i Norge antogs år 1978, alltså före antagandet av FN:s kvinnodiskrimineringskonvention, som Norge ratificerade 1980.

– Många kvinnoorganisationer ville ha kvar jämställdhetslagen eftersom den har drivits fram av många års kvinnokamp, är mycket välkänd och markerar att kvinnor inte är någon minoritetsgrupp, säger Anne Hellum, professor vid Institutt for offentlig rett vid Universitetet i Oslo.

De som är för den nya lagen beskriver den som mer användarvänlig och menar att sammanslagningen underlättar vid fall där diskrimineringen inte har skett utifrån bara en grund. Dessutom är det bra att minoriteter inte hanteras separat utan att olika typer av diskriminering likställs, menar vissa. Anne Hellum framhäver att sammansatt diskriminering var förbjudet redan tidigare. Hon tycker att den nya lagen som helhet har blivit svårare att tolka.

– Alla diskrimineringsgrunder har sin särprägel och det märks i förarbetena till lagen att man inte har kunnat konkretisera dem. Man har blivit tvungen att hålla sig på en abstrakt nivå och det gör det svårt för dem som ska använda lagen, säger hon.

Hon påpekar vidare att lagändringen även har inneburit en förändring i hanteringen av diskrimineringsärenden. Sammantaget har det blivit svårare att få sitt fall behandlat, menar hon.

– Likestillings- og diskrimineringsombudet har blivit fråntagna kompetensen att behandla enskilda fall och de har fått minskade resurser till att ge råd, säger hon.

Den nya diskrimineringsnämnden, som sedan årsskiftet hanterar alla diskrimineringsärenden, tar dessutom bara emot skriftliga anmälningar, fortsätter Anne Hellum. Tidigare gick det att anmäla muntligt.

– Sammantaget ser vi en nyliberal liberaliseringsreform där hanteringen av individuella rättigheter och offentliga eller privata aktörers skyldigheter har försvagats väldigt, säger hon.

Könsdiskriminering i Danmark och Finland

Medan Norge, och även Sverige, numera hanterar alla diskrimineringsgrunder i en och samma lag har Finland och Danmark särskilda lagar mot diskriminering på grund av kön.

Även om kön hanteras separat i den danska lagen är det samma nämnd som tar hand om alla klagomål, oavsett diskrimineringsgrund. Nämnden kan, i teorin, behandla flera olika typer av diskriminering samtidig, men i praktiken har det visat sig svårt, menar Rebekka Mahler på danska Kvinfo.

– Om du till exempel är kvinna med migrantbakgrund är det inte lätt att göra ett ärende som kombinerar båda orsakerna till diskriminering samtidigt, säger hon.

Generellt är det danska diskrimineringsskyddet inte lika omfattande som lagarna i Finland, Norge och Sverige. I Danmark finns till exempel inget lagstadgat krav på arbetsgivare att förebygga diskriminering. Den danska lagen innehåller inte heller något uttalat skydd mot diskriminering för transpersoner, vilket finns i Finland, Norge och Sverige.

”Inte gnäll att anmäla”

På Island diskuterar regeringen just nu hur en eventuell isländsk diskrimineringslag skulle kunna se ut. Ett förslag är att lagen bara ska gälla arbetslivet medan ett annat förslag omfattar även andra delar av samhället. Där har de övriga nordiska länderna delvis gått olika vägar. I Finland, Norge och Sverige gäller förbudet mot diskriminering på många olika områden, som i skolan, på bostadsmarknaden, i restauranger och affärer. I Danmark är det bara diskriminering på grund av kön och etnicitet som är förbjudet i hela samhället. För de andra diskrimineringsgrunderna gäller lagen bara i arbetslivet.

– Det viktigaste nu är att den här lagen blir färdigt så att vi får en diskrimineringslag på Island, säger Hugrún R. Hjaltadóttir.

Vid sidan av lagstiftning tycker hon också att det, både på Island och i de andra nordiska länderna, behövs satsningar för att förändra synen på diskriminering.

– Det finns en kultur som uppmuntrar till att bita ihop och gå vidare, men det är inte gnäll om du anmäler någonting, säger hon.

Sverige är ordförande i Nordiska ministerrådet 2018 och en prioriterad fråga under året är arbetet med jämställdhet i arbetslivet. I mitten av april arrangerades en konferens om etablering på arbetsmarknaden bland utrikesfödda, med särskilt fokus på kvinnor. Sveriges arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (s) inledde dagen med att lyfta frågan om diskriminering och synen på utrikesfödda kvinnor.

– Jag träffade för ett tag sedan en somalisk kvinna som var uppvuxen i Uppsala. Hon berättade att där på sin hemort var hon jurist – men i invandrartäta Husby blev hon somalier. Det här är ett tecken på att vi låter etnicitet gå före kompetens. Jag misstänker att det drabbar kvinnor i större utsträckning än män, säger hon.

Syftet med konferensen var att presentera aktuell forskning på området, diskutera utmaningar och lämpliga policyförändringar. En ny rapport från OECD presenterades av Stefano Scarpetta från OECD:s direktorat för sysselsättning, arbete och sociala frågor. Rapporten lyfter bland annat hur flyktingströmmarna har sett ut till de nordiska länderna senaste åren, och hur sysselsättningen bland utrikesfödda män och kvinnor följt med.

– De nordiska länderna har en större utmaning än andra OECD-länder eftersom ni tar emot fler migranter. Det görs en hel del insatser, men det skulle behövas fler då det fortfarande är en stor andel som står utan arbete, säger han.

Scarpettas anförande följdes av en ministerpanel med arbetsmarknadsministrarna från de nordiska länderna samt Ålands vice lantråd, där politiska lösningar på problemet diskuterades.

I de nordiska länderna utgör kvinnor en större del av arbetsstyrkan än snittet i EU. Samtidigt står en stor del av de utlandsfödda kvinnorna utanför arbetsmarknaden. Under konferensen presenterades även den färska rapporten ”Nyanlända kvinnors etablering: En komparativ studie av nyanlända kvinnors etablering på arbetsmarknaden i Norden och de etableringspolitiska insatserna” som tagits fram av Oxford Research på uppdrag av Nordiska ministerrådet. Rapporten ger en översikt över vilket stöd som nyanlända kvinnor erbjuds för att underlätta övergången till arbete i de nordiska länderna, samt erfarenheter kring hur effektiva dessa verktyg är.

Ett genomgående tema under konferensen var det nordiska samarbetet. I slutet av dagen presenterades projektet ”Förbättrade arbetsmöjligheter för utrikes födda kvinnor i de nordiska länderna”, som finansieras av Nordiska ministerrådets jämställdhetsfond som NIKK administrerar. Projektet är ett samarbete mellan Akureyri universitet på Island, Lapplands universitet i finska Rovaniemi och Nordregio i Sverige. Syftet är att göra en jämförande studie och dela med sig av bästa praxis för att förbättra integrationen av migrantkvinnor på arbetsmarknaden.

– En studie som vi gjort i Akureyri visar att många migrantkvinnor hamnar i lågstatusyrken som inte passar deras utbildningsnivå. En orsak vi kan se är bristen på stöd som bland annat beror på att Island inte har någon tradition av invandring, säger Markus Meckl, professor vid Akureyri universitet.

Han menar att det nordiska samarbetet i projektet är viktigt, inte minst för att lära av varandra. Problematiken med marginaliseringen är inte unik för Island. Meckl menar att det innebär dubbla straff på arbetsmarknaden att både vara kvinna och migrant.

– Island, som har en kortare historia av migration, kan dra nytta av Sveriges erfarenheter där invandringen pågått längre. Det är också positivt att vi skapar nätverk och uppmärksammar dessa frågor för en bredare publik, säger han.

Efter att Tyskland, Österrike och Luxemburg har varit värd för konferensen har Sverige nu tagit över bollen. Den 4:e ICMEO-konferensen i Stockholm fokuserar på förändringar av sociala normer och stereotyper som ett sätt att stärka fokuset på män och pojkar och deras roll i jämställdhetspolitik och praktiska insatser. Vilka är de bästa sätten att engagera män och pojkar för jämställdhet?

ICMEO organiseras i samarbete med Jämställdhetsmyndigheten, som också ansvarar för en av de sex workshoparna. Sveriges kommuner och landsting, Skolverket, Folkhälsomyndigheten och organisationen MÄN organiserar också en workshop var.

Årets ICMEO-tema är ”Maskulinitet och normkritiska tillvägagångssätt: Jämställdhetsarbete med pojkar och unga män”. Att utmana normer för maskulinitet främjar jämställdhet och bättre möjligheter för alla, och är särskilt viktigt i arbetet med ungdomar. Hur förändras sociala normer, och vad är det bästa sättet att engagera män och pojkar för jämställdhet och en livsstil med möjligheter som når bortom stereotypa normer?

Dag 1, den 15 maj, kommer att ha ett internationellt perspektiv och delar av dag två en nordisk profil, eftersom Sverige är ordförande i Nordiska ministerrådet under 2018.

Lena Ag, generaldirektör för Jämställdhetsmyndigheten, deltar i en paneldiskussion om metoder för att göra pojkar och unga män till förändringsaktörer med hjälp av en normkritisk strategier. Jämställdhetsmyndigheten arrangerar också en workshop om nordiskt arbete med förebyggande av våld bland unga män, inklusive hedersrelaterat våld.

Samtliga nordiska länder har anslutit sig till Istanbulkonventionen om våld mot kvinnor och våld i nära relationer, och alla förutom Island har hittills ratificerat den och därmed gjort den juridiskt bindande. Rapporten ”The Istanbul Convention: the Nordic Way” fokuserar på utvalda artiklar i konventionen och hur väl länderna uppfyller dem, med fokus på datainsamling och forskning, utbildning, samt medvetenhet.

Sammanfattningsvis arbetar de nordiska länderna på lokala, regionala och nationella plan mot våldet, ofta i nära samarbete med frivilligorganisationer. När det kommer till datainsamling och forskning kring specifika kontexter saknar dock författarna en mer inkluderande, intersektionell ansats. Genom att diskutera våld bortom kön och även inkludera andra maktfaktorer som kan vara lika betydelsefulla skulle man nå en ännu större förståelse för problemet och kunna rikta insatserna på ett bättre sätt, argumenterar dem.

– Vi vet till exempel att personer med funktionsnedsättning är särskilt utsatta för våld i nära relationer, och kvinnor med funktionsnedsättning får en ”dubbel” utsatthet. Här kan det göras mer för att förstå problemställningarna och för att förebygga, säger Mari Helenedatter Aarbakke, seniorrådgivare i KUN och en av författarna bakom rapporten.

Författarna pekar också på risken att stigmatisera eller förringa specifika grupper av offer. Hedersvåld är till exempel en hett debatterad fråga i flera nordiska länder, medan våldsfrågan bland nationella minoriteter och ursprungsbefolkningar inte får samma uppmärksamhet.

– Hedersvåld eller skamvåld och negativ social kontroll är inte nödvändigtvis begränsade till några etniska minoriteter i Norden, och man kan välja att ha en mer öppen debatt om dessa fenomen. Vi bör fokusera på samband istället för skillnader, för detta är giltiga frågor i alla kulturer: hur begränsas kvinnor och män av normer kring kön och sexualitet, och hur främjar dem maktmissbruk, våld och förtryck? En dialog med utgångspunkt i hedersvåld kan ge svar på många utmaningar som avslöjats under den västliga #metoo-kampanjen, och vice versa, säger Helenedatter Aarbakke.

Lyfter fram goda exempel

Rapporten lyfter också fram en mängd goda exempel på förebyggande arbete i de olika länderna. Flera av företrädarna från såväl ideella organisationer som offentlig sektor framträdde också på KUN:s konferens i Oslo den 8 mars, ”Preventing Violence Against Women in the Nordic Countries”, där rapporten presenterades.

Trots att de nordiska länderna är bland de mest jämställda i världen och har en nolltolerans mot våld mot kvinnor och i nära relationer är det en hög andel kvinnor som utsätts för övergrepp, vilket ofta omnämns som ”den nordiska paradoxen”.
– Den största utmaningen för att få bukt med mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer är att jobba med och utmana våra djupt rotade föreställningar om detta våld, säger Dr. Marceline Naudi, ordförande i Grevio, Europarådets expertgrupp och de som övervakar ländernas åtaganden i förhållande till Istanbulkonventionen.

Har baserats på heterosexuella relationer

Historiskt sett har arbetet mot våld i nära relationer baserats på heterosexuella relationer, enligt antagandet att kvinnor är offer och män förövare. Flera nordiska länder arbetar numera dock med särskilda åtgärder för att inkludera även andra relationer och sexuella orienteringar liksom att anta perspektivet att även flickor och kvinnor kan vara förövare, och pojkar och män offer.

Uppföljningen av Istanbulkonventionen är viktig för att säkerställa ett kontinuerligt arbete för att förebygga och bearbeta våldet.