Nästa vecka startar CSW62, FN:s kvinnokommissions årliga möte i New York, USA. Årets tema handlar om kvinnor och flickor på glesbygden.

Under tio dagar träffas deltagarländernas representanter för att granska vilka framsteg som görs för jämställdheten, identifiera utmaningar och formulera strategier.

NIKK har producerat en film som illustrerar problem och möjliga lösningar utifrån en nordisk kontext. Filmen ska inleda det expertsamtal som Nordiska ministerrådet arrangerar under måndagen (under konferensens första dag). Syftet med samtalet är att diskutera möjliga vägar ut ur glesbygdsproblematiken, det vill säga att kvinnor och män flyttar från landsbygden bland annat på grund av brist på utbildnings-, arbets- och påverkansmöjligheter. Till filmen har den nordiska institutionen Nordregio tagit fram kartor som visar på flyttströmmar, tillgång till jobb, utbildning och vård i Norden, samt hur dessa påverkar glesbygdspopulationen.

Bland annat visar kartorna att det främst är unga människor som flyttar från glesbygdsområden till städer. Detta får effekter för välfärden, då den åldrande befolkningen får det svårt att upprätthålla den på sikt. I förlängningen påverkar det främst kvinnor, som ytterst ansvarar för barn och gamla när den offentliga sektorn inte räcker till. Mödrar och barn riskerar också att drabbas av långa avstånd till förlossningsvård.

Kartorna pekar också på det faktum att främst unga kvinnor flyttar till städerna. De flyttar ofta för att studera då det saknas utbildningsmöjligheter på hemorten. Bristen på kvalificerade jobb i glesbygden gör också att kvinnorna ofta väljer att stanna kvar i städerna efter utbildningens slut. Tillgång till utbildning påverkar även män som bor i glesbygden. Där det finns möjlighet till högre utbildning utbildar sig även män i större utsträckning.

Möjliga strategier för att få fler att bo kvar i glesbygdsområden eller välja att flytta dit är satsningar på lokala utbildningsinstitutioner, liksom att minska könssegregeringen på arbetsmarknaden för att skapa fler jobbmöjligheter.

Att feminister kräver förändring över nationsgränser är inget nytt fenomen. Men dagens sociala medier har gjort samarbetet enklare och sprängkraften större. Emma Severinsson, doktorand i historia vid Lunds universitet, menar att vittnesmålen och uppropen i Metoo-kampanjen är ett historiskt klassiskt sätt att bedriva feministisk kamp.
– Det finns alltid en risk med att gå ut offentligt med sådana här anklagelser. Så var det även förr. Det är därför kvinnor går ihop, då bli det omöjligt att blunda. Men att så här många gått samman har inte hänt på mycket länge, säger hon.

I Sverige har Metoo-kampanjen haft stort genomslag. Enskilda programledare, journalister och politiker har blivit uthängda och avskedade. Över 60 000 kvinnor har organiserat sig inom sin yrkesbransch och krävt förändring. Det största uppropet, #utantystnadsplikt, samlade över 10 000 kvinnliga läkare. Emma Severinsson tror att kampanjens genomslag i Sverige beror på att det redan fanns en infrastruktur.
– Sedan 15 år tillbaka finns en politisk backning av jämställdhetsarbetet. I Sverige har vi ett feministiskt parti som gjort att de andra partierna också behövt förhålla sig i större utsträckning till de feministiska frågorna. Genusforskningen har också en relativt stark ställning, jämfört med exempelvis i Danmark, säger hon.

Emma Severinsson menar att tystnadskulturen i den feministiska rörelsen redan var bruten. Metoo har handlat om att bryta tystnaden i resten av samhället. Hon tycker att det framförallt är sprängkraften som överraskar. Att kampanjen spridits så brett och involverat så många kvinnor som inte varit engagerade innan.
– Jag tror att det beror på att kampanjen i Sverige varit så tydligt kopplad till arbetsplatsen och att det därmed finns någon att ställa till svars, säger Emma Severinsson.

Island: Upprop med kvinnor med migrantbakgrund

På Island pågår fortfarande Metoo för fullt. 14 upprop har publicerats och ännu fler är på gång. Det menar Fríða Rós Valdimarsdóttir, som arbetar på Islands jämställdhetscenter Jafnréttisstofa. Först ut på Island var över 400 kvinnliga politiker som listade övergrepp de fått utstå under sin tid som politiskt aktiva, däribland hot om våldtäkt. Detta följdes av upprop från kulturarbetarna.
– Uppropen har blivit förstasidesnyheter. De har även fått konsekvenser för förövare som fått sparken, säger Fríða Rós Valdimarsdóttir. Hon är också en del av ett nätverk som administrerar uppropens krav på förändring, som ordförande för Islands största kvinnoorganisation. Nätverket skapades i syfte att utbyta erfarenheter och hjälpa varandra och för att vårda den solidaritet som har uppstått i och med Metoo-rörelsen.

Till skillnad från andra nordiska länder har kvinnor med migrantbakgrund publicerat ett eget manifest på Island. Vittnesmål kombinerar både sexism och rasism.
– Deras historier gör djupast intryck. En kvinna berättade hur hon på sitt städjobb blev attackerad bakifrån av en man som stoppade en trasa i hennes mun och sedan våldtog henne. Efteråt lämnade han henne ett kuvert med pengar och sa att han alltid velat haft sex med en utländsk kvinna.
Representanter från migrantgruppen har varit gäster på Islands största talkshow och har medverkat på Islands feministiska forum. Fríða Rós Valdimarsdóttir menar att uppropen verkligen skakat om samhället.
– Metoo har förändrat allt. Det har gjort att sexuella trakasserier nu tas på allvar på Island.
Hon menar att kampanjen även fått vissa politiska effekter. Regeringen på Island har, med anledning av Metoo, gjort en ekonomisk satsning för att stärka rättssäkerheten när det kommer till sexualbrott.

Hälsoministern har gått ut med riktlinjer till berörda institutioner och myndigheter kring hur de ska agera vid sexuella trakasserier.
– Det har även inletts ett ministersamarbete som ska titta på hur systemet ska stärkas som helhet när det kommer till sexuella trakasserier.

Danmark: Kraftig mediabevakning

I Danmark tog Metoo fart med fallet kring filmproducenten Peter Aalback Jensen på filmbolaget Zentropa. Hans övergrepp mot kollegor har fått stor uppmärksamhet. Senare publicerades även upprop där klassiska sångerskor, kvinnor i film- och scenkonstbranschen och i akademin gick samman och vittnade om övergreppskulturen. ”Också i Danmark utnämns manliga stjärnsolister, dirigenter och pedagoger till genier och deras närmanden, övergrepp och förödmjukelser bagatelliseras och bortförklaras”, stod det i uppropet från den klassiska sångerskorna.
Enligt Christian Groes, lektor vid Center for Køn, Magt og Mangfoldighed vid Roskilde universitet, har mediabevakningen av Metoo varit enorm i Danmark, även om det inte varit så många upprop. Han menar att kampanjen delat danska män i två läger. De som förlöjligar och de som stöder. En reaktion på uppropen bland de klassiska sångerskorna var #hetoo-uppropet som bestod av tre manliga danska komiker som på bästa sändningstid berättade om hur de har blivit antastade av unga tjejer som har velat ha deras kropp.

– Men för många män har vittnesmålen blivit en väckarklocka. De har chockerats av kvinnornas historier. Att män är tysta kan också läsas som att de lyssnar, säger han.

I Danmark har det pågått en debatt om namnpubliceringar, om huruvida det är okej att publicera namnen på män som blir utpekade. Enligt Christian Groes har det funnits en tendens att män vill hålla andra män bakom ryggen. Själv menar han dock att namnpubliceringarna fyller en viktig funktion.
– Det här handlar om att flytta stigmat och skammen från offret till förövaren. Om det inte kostar något att sexuellt trakassera kommer det inte bli någon förändring. Män måste bli rädda för konsekvenserna.

Enligt Christian Groes är det viktigt att diskussionen fortsätter.
– Nu måste vi män gå vidare, tänka och prata om vad vi kan göra.

Finland: Med koppling till maktstrukturer

I Finland har det varit flera uppsatta personer, vars agerande uppmärksammats i media. Även här möttes kampanjen och vittnesmålen rätt snart av en backlash med män som gick ut och förminskade övergreppen. Men enligt Katju Aro, ordförande för Finlands feministiska parti, fick den sedan ny kraft och har bidragit till en stor förändring i det finska samhället.
– Människor i Finland har blivit mer medvetna om situationen. Det finns ett före och ett efter Metoo och det är inte över än.

Hon menar att Metoo i Finland har gått igenom olika faser. Den första var delandet av de personliga vittnesmålen, sedan kom förlöjligandet och sista steget var uppropen och kopplingen till maktstrukturer. Enligt Katju Aro skedde något med debatten när det första uppropet offentliggjordes. I #dammenbrister gick över 6 000 finlandssvenskar samman och delade erfarenheter av sexuella trakasserier. Efteråt följde flera andra upprop, bland annat ett brett finskt #metoo som samlade alla typer av vittnesmål. Det ska nu bli en bok.
– Skillnaden mellan Finland och Sverige är att vi inte pratat särskilt mycket om arbetsplatsen. Debatten har handlat mer om sexuella trakasserier i det offentliga, på exempelvis barer, eller i parrelationen.

I Finland har Metoo-kampanjen bidragit till att ett lagförslag om en samtyckeslag har gått framåt. Det har även förts debatt i parlamentet om hur systemen ska förändras för att motverka sexuella trakasserier. Katju Aro saknar dock en diskussion om vilka konsekvenser det ska bli för män som utsätter kvinnor för sexuella trakasserier. Nu pratas det främst utifrån gärningsmannens perspektiv, om det verkligen är rätt att hänga ut dessa personer offentligt.
– Men i denna diskussion får vi inte glömma skadan som förövarna orsakat sina offer. Offren kan ha hoppat av studierna eller lämnat sin karriär på grund av trakasserierna. De kan få men för livet efter övergreppen, säger Katju Aro.

Norge: Skandaler inom politiken

I Norge har Metoo-skandaler ruskat om politiken. I alla partier har fall av sexuella trakasserier uppdagats, särskilt stora problem har det varit inom Arbeiderpartiet. Men det har även uppdagats fall inom Høyre och Fremskrittspartiet.
– Stort fokus har legat på enskilda personer, men också på partiledningarnas hantering av saken. När det gäller Arbeiderpartiet har det även diskuterats vad detta får för konsekvenser för partiet, säger Helga Eggebø, sociolog och samhällsdebattör.

Metoo har varit ett stort samtalsämne, med ett flertal upprop och vittnesmål som skakat om olika branscher. I slutet av oktober manifesterade kvinnor framför Stortinget i Oslo under parollen #vitrordeg. Enligt en undersökning från analysbolaget Retriever handlade 1 700 tidningsartiklar under en dryg månads tid, oktober till november, om #metoo.

Helga Eggebø är överraskad av kampanjens genomslagskraft. Samtidigt tycker hon att det pratats för lite om hur frågan ska tas vidare. Hon menar att det funnits ett stort engagemang underifrån, men att stödet uppifrån saknats. Enligt Helga Eggebø kan det bero på att politikerna saknar verktyg, eller en struktur, för att genomföra jämställdhetspolitik.
– Viljan att lyfta Metoo till ett strukturellt problem och prata om förändringar av lagar och strukturer har inte riktigt funnits. Ett exempel är vår fiskeriminister Per Sandberg som gick ut och sa att kvinnor bara behöver daska till förövaren!
Helga Eggebø är ändå som helhet entusiastisk över den enorma mobiliseringen.
– Vem kunde tro att något sådant här kan hända idag?

Unga personers erfarenheter av prostitution görs ofta i det fördolda och inte sällan utanför traditionella arenor för prostitution. Befintliga insatser verkar inte nå fram och det är angeläget att utveckla en fördjupad kunskap om ungas erfarenheter, bland annat för att kunna förebygga sexuellt utnyttjande. NIKK ska nu, på uppdrag av Nordiska ministerrådet, belysa situationen i Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge. Charlotta Holmström, sociolog som bland annat forskat om prostitutionspolitik och sexuell riskutsatthet vid Centrum för Sexologi och Sexualitetsstudier vid Malmö universitet, samordnar projektet.

– Projektet syftar till att sammanställa befintlig kunskap om unga som har erfarenhet av sex mot ersättning. Vidare syftar projektet till att belysa vilka samhälleliga aktörer som uppmärksammar och arbetar med denna fråga, och hur lagstiftningen är utformad i de olika nordiska länderna. Tidigare forskning visar bland annat att de första erfarenheterna av att sälja sex ofta sker i tonåren, och att unga som har sex mot ersättning utgör en utsatt och risktagande grupp. Samtidigt kan erfarenheterna av att sälja sex variera beroende på sammanhang, kontinuitet och motiv. Tidigare forskning visar också att ungas erfarenheter av att ha sex mot ersättning inte alltid görs på kontaktarenor för att sälja och köpa sex, och ofta används sex som bytesvara.

Unga personer benämner sällan erfarenheter av sex mot ersättning som prostitution. Enligt Charlotta Holmström kräver detta därför särskild lyhördhet såväl av professionella som möter unga, som i forskningen om frågan.

– Det påverkar forskning om gruppen unga personer som säljer sex på så vis att det är svårt att nå gruppen och skapa kunskap om de erfarenheter de gör. Det är av den anledningen särskilt angeläget att vara varsam med de begrepp och de perspektiv som tillämpas och används i forskningen om denna fråga. I första hand är det viktigt att vara lyhörd för de erfarenheter som ungdomar gör och hur de beskriver dessa erfarenheter.

Viktig kunskap för många nordiska aktörer

NIKK genomförde 2008 projektet Prostitution i Norden, ett projekt som synliggjorde och analyserade kunskap om sociala insatser, rättsliga åtgärder och attityder till och erfarenheter av prostitution i de nordiska länderna. Projektet visade bland annat hur den digitala utvecklingen och även förändrade migrations- och mobilitetsmönster har påverkat arenor och kontaktvägar. Det nya projektet har ett nytt fokus, men Charlotta Holmström tror att samma samhällsförändringar kan förväntas spela en central roll.
– Det projekt vi nu genomför har ett något annorlunda fokus än projektet 2008, då vi nu fokuserar specifikt på ungdomar. Jag tänker mig dock att dessa aspekter har fortsatt stort inflytande på de arenor och det sätt på vilket kontakter tas. Det visar också tidigare forskning. Framförallt är det intressant att belysa i vilken utsträckning ungdomars utsatthet och erfarenheter av att ha sex mot ersättning kan relateras till den digitala utvecklingen, men även till migrations- och mobilitetsmönster.

Vill belysa skillnader och likheter

Projektet startade i februari i år och hösten 2019 presenterar NIKK en rapport som sammanställer och analyserar befintlig kunskap om ungas erfarenheter av prostitution. Rapporten förväntas bidra med viktig kunskap för många olika nordiska aktörer.

– Nordiska aktörer kan ha nytta av resultatet på så vis att vi nu får möjlighet att sammanställa och synliggöra den kunskap som finns om unga personer som har sex mot ersättning i samtliga nordiska länder. Vi vill belysa skillnader och likheter utifrån den kunskap som finns, men också uppmärksamma vilka sociala insatser som erbjuds denna grupp och hur lagstiftningen gällande unga som har sex mot ersättning är utformad och tillämpas i de olika nordiska länderna. Detta är angelägen kunskap för aktörer som träffar unga personer i sitt arbete, bland annat inom socialt arbete, hälso- och sjukvård, polis, rättssystem och skola, men också för aktörer som arbetar med policyarbete, säger Charlotta Holmström.

Nordisk information för kunskap om kön, NIKK, är ett brett kunskaps- och kommunikationsuppdrag för att sprida kunskap om politik och praktik, fakta och forskning på jämställdhetsområdet i Norden. Verksamheten har varit placerad på Nationella sekretariatet för genusforskning sedan 2012, och nu förlängs alltså uppdraget i ytterligare fyra år.

– NIKK har genom sina två tidigare mandatperioder visat att de är ett starkt och centralt samarbetsorgan som sitter på spetskompetensen vad gäller jämställdhet och jämställdhetsarbete i Norden. Vi vill genom den förlängda mandatperioden bidra till ett än mer långsiktigt arbete som gör skillnad och tar oss närmre målet om ett jämställt nordiskt samarbete, säger Julia Fäldt Wahengo, senior adviser på Nordiska ministerrådet.

Nationella sekretariatet för genusforskning och Nordiska ministerrådet kommer nu att inleda en dialog kring hur det fortsatta uppdraget ska utföras på bästa sätt. Ett nytt samarbetsprogram för det nordiska jämställdhetssamarbetet ska också tas fram under året och gälla från och med 2019.

– Samarbetsprogrammet sträcker sig över fyra år och därför vill vi också möjliggöra NIKK:s centrala roll i genomförandet av programmet och bidra på ett mer långsiktigt vis än vad som varit möjligt med en kortare mandatperiod, kommenterar Fäldt Wahengo.

– Det nordiska samarbetet är väldigt roligt och spännande. Sekretariatet har en lång historia av nordiska samarbeten kring genusforskning och forskningens villkor. Att ha NIKK på sekretariatet ger ytterligare en dimension. Det ger oss perspektiv på det svenska jämställdhetsarbetet. Vi tror gärna att allt är så lika, ändå finns det stora skillnader mellan de nordiska länderna. Och här, som på andra områden, gäller NIKK:s motto – att delad kunskap förändrar, säger Kerstin Alnebratt, föreståndare för Nationella sekretariatet för genusforskning.

Det är lgbti-organisationen ILGA Europe som står bakom undersökningen. De har rangordnat länderna i Europa utifrån lagar och policys inom skilda områden som direkt påverkar lgbti-personers mänskliga rättigheter. Av de nordiska länderna är det bara Norge som kvalar in i toppen, på andraplats efter ettan Malta. Finland och Danmark hamnar på sjunde respektive åttonde plats, medan Sverige och Island halkat efter på 12:e och 16:e plats. Daníel E. Arnarsson, generalsekreterare för Islands lgbti-organisation Samtökin ’78, är inte förvånad över resultatet.
– Politikerna här tror att vi är så progressiva att de glömt bort att reformera lagarna. De senaste tio åren har det hänt väldigt lite när det gäller lgbti-rättigheter på Island, säger han.

Island har, till skillnad från de andra nordiska länderna, ingen lag som förbjuder diskriminering på grund av sexuell läggning i arbetslivet.
– Det finns ett generellt skydd som säger att alla är lika mycket värda i konstitutionen, men det räcker inte i en juridisk process. Vi vill ha särskilt skydd mot diskriminering av lgbti-personer på arbetsplatsen.

På Island saknas även skydd för lgbti-personer i hatbrottslagstiftningen, vilket gör att brottet inte anses grövre om en blir utsatt exempelvis för sexuell läggning eller könsidentitet. Ett annat område där Island hamnar långt ned i rankningen är asylfrågorna. Enligt Daníel E. Arnarsson är förföljelse på grund av sexuell läggning eller könsidentitet inga grunder som finns i dagens asyllag. Han menar att politikerna på Island är vänligt inställda till lgbti-frågor, men att det ofta stannar vid ord. Ett annat problem är att Islands lgbti-organisation är underfinansierad.
– Vi har inte resurser att driva på utvecklingen och göra allt vi vill. Idag är vi bara två anställda, och det mesta av tiden går till att informera på skolor och att hålla i supportgrupper.

Ny könstillhörighetslag i Norge har effekt

Norge ligger längst fram bland de nordiska länderna och har gjort ett rejält kliv uppåt sedan förra Rainbow Europe-rankningen. En orsak är den nya könstillhörighetslagen som togs år 2016. Tidigare fanns krav på att personer, som ville korrigera juridiskt kön, var tvungna att ha en medicinsk diagnos som transsexuell och steriliseras genom kirurgi. I och med den nya lagen slopas dessa krav. Norge är det fjärde landet i Europa som har tagit en könstillhörighetslagstiftning, som bygger på självbestämmande.

– Det här är en lag som vi har kämpat för länge. Den är en viktig milstolpe för vår organisation, säger Ingvild Endestad, som är ordförande i Norges största hbtq-organisation FRI, Foreningen for kjønns- og seksualitetsmangfold.

Hon menar att lagen innebär att transpersoner får rätt att bestämma över sin kropp, och sin könsidentitet. Det ger också möjligheter för transpersoner att skaffa barn då steriliseringstvånget slopas.
– Lagen ger möjlighet att göra en könsbekräftande behandling till något av de två könen. Fortfarande har vi dock ingen tredje könskategori i Norge för de som inte känner sig hemma i kategorierna ”man” eller ”kvinna”.  Det är fortfarande en fråga som vi jobbar för.

I Norge har det funnits etablerade lgbti-organisationer sedan 1950-talet. FRI får både statligt och kommunalt stöd för sin verksamhet. Ingvild menar att det är viktiga förutsättningarna för att kunna verka för förändring. Samtidigt vill hon poängtera att rankningen Rainbow Europe inte säger allt.

– Rankningen mäter hur långt vi har kommit med lagar och policys, men inte hur det ser ut i verkligheten med tillämpningen av dessa, eller generella attityder.  Det norska samhället präglas fortfarande heteronormen och cis-normen. Vi behöver jobba för att ändra attityder och skapa mer tolerans.

Stark lgbti-rörelse på Malta

Malta hamnar på första plats bland de 49 länder i rankningen. Kanske inte helt väntat för ett land som har totalförbud mot aborter, och ses som konservativt när det gäller sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Enligt Emma Cassidy från ILGA-Europe är en förklaring att det finns en stark lgbti-rörelse på Malta som fått gehör hos lyssnande, välvilliga politiker.
– Detta samarbete är en framgångsfaktor på Malta. Det har lett till snabba förändringar när det gäller lagstiftning, säger hon.

Även Malta har passerat en progressiv könstillhörighetlag, som bland annat förbjuder oönskade ingrepp på intersexpersoner. Intersexpersoner opereras ofta som barn för att passa in i tvåkönsmodellen. Detta görs rutinmässigt i flera nordiska länder, utifrån läkarens bedömning, även om ingreppen ofta inte kan motiveras medicinskt eller är önskade.

Emma Cassidy menar att Norden var föregångare på hbtq-området för tio år sedan. Men sedan dess har reformtakten avtagit.
– Nu behövs vissa lagar uppdateras. De nordiska länderna kan inte leva på gamla framgångar, säger Emma Cassidy.

– Det pratas ofta om att vi måste uppmuntra unga att göra otraditionella yrkesval. Det har till exempel funnits många projekt som vill öka unga tjejers intresse för teknik, men jag tror att det behövs andra grepp. Om eleverna kommer ut på arbetsplatserna och arbetsmiljön känns obekväm, då vill de inte stanna, säger Gunilla Rooke på Skolverket.
Hon är svensk koordinator för projektet ”Jämställdhet i arbetsplatsförlagt lärande i Norden”. Projektet är ett samarbete mellan Sverige, Finland, Island, Norge och Åland, som beviljats medel ur Nordisk jämställdhetsfond. Målet är att kartlägga vilka metoder som i dagsläget används för att stötta elever, och tillhandahålla verktyg som kan användas i jämställdhetsarbete inom gymnasial yrkesutbildning.

Hur var konferensen?
– Den var bra! Det var många deltagare både från skolor och olika branscher så jag är nöjd.

Projektet fokuserar på hur eleverna kan stöttas under praktiken. Varför är det viktigt med stöd just då?
– Många får en mindre chock när de möter arbetslivet. De upplever skolmiljön som ganska tillåtande, men vissa branscher har verkligen en lång resa att göra när det gäller attityder och arbetsmiljö. Det kan handla om tjejer som kommer till byggarbetsplatser där det saknas omklädningsrum, eller där omklädningsrummen är fulla av bilder på nakna tjejer. Eller om killar som ska börja jobba i vården eller i förskolan men möts av en kultur som misstänkliggör eller stänger ute. Om vi vill ta vara på de här eleverna måste vi hitta metoder för att stötta dem så att de orkar fullfölja sina yrkesval. Detta är en utmaning både för branscherna och skolorna.

Vad kan skolpersonalen göra?
– När du som lärare tar kontakt med arbetsplatserna inför det arbetsplatsförlagda lärandet är det viktigt att prata om att det kan finnas en viss kultur eller jargong, och berätta vad som förväntas från skolan. Som yrkeslärare behöver du också förbereda eleverna på vad de kan komma att möta i arbetslivet och ge dem strategier för att hantera det. Du behöver finnas där så att de känner att de har någon att prata med om det blir problem.

Vad vet vi i dagsläget om vilka metoder som fungerar?
– Vi vet att det finns ett behov av stöd till eleverna, men det finns ingen samlad kunskap om hur vi bäst gör. Det är den luckan vi hoppas kunna fylla med det här projektet. Det är inte så många som arbetar systematiskt med de här frågorna tyvärr men det finns branscher och skolor som ligger före. I transportbranschen finns till exempel Transportfackens yrkes- och arbetsmiljönämnd (TYA) som jobbar med attityder kopplat till hur branschen tar emot elever.

Finns det skillnader mellan de nordiska länderna i vilket stöd eleverna får?
– Ja, det tror jag. Förutsättningarna ser i alla fall olika ut. I Sverige och Finland är det skolorna som bär ansvaret för eleverna när de är ute på arbetsplatserna. I Island och Norge är det istället arbetsplatserna. Då blir det svårare för myndigheterna att ställa krav.

Vad händer i projektet framöver?
– Den här konferensen hölls i Stockholm och vi ska ha ytterligare tre konferenser med fokus på de andra länderna. Vi är i Oslo om en månad, i Island i maj och på Åland i september.

Kampanjen Metoo visar att sexuella trakasserier är ett utbrett problem på arbetsplatser i Norden, trots att det är förbjudet. I varje nordiskt land finns flera lagar som reglerar frågan. Ansvaret läggs framförallt på arbetsgivaren när det gäller att skapa en arbetsmiljö fri från sexuella trakasserier. Men hur bra fungerar det rättsliga skyddet egentligen?
Hugrún R. Hjaltadóttir arbetar på Islands jämställdhetscenter (Jafnréttisstofa) som sköter tillsynen av arbetsplatsernas jämställdhetsplaner. Hon menar att lagarna som förbjuder sexuella trakasserier på Island är bra – problemet är snarare passiva arbetsgivare.

– Vi får samtal om sexuella trakasserier och vet att det pågår, men problemet är att arbetsgivarna inte gör något. Det behövs skjutas till mer pengar så att arbetsgivarna blir mer medvetna om hur de ska agera. De behöver stöd i det preventiva arbetet.

På Island skärptes arbetsgivarens ansvar när det gäller förebyggande arbete med en ny förordning år 2015. Hugrún R. Hjaltadóttir menar att förordningen behöver följas upp, både med resurser och med regleringar som gör att det blir skärpta konsekvenser för de som inte följer den.

– Att en arbetsgivare inte sköter sig måste få direkta ekonomiska konsekvenser. Annars finns det inte incitament för dem att prioritera dessa frågor, säger hon.

Störst genomslag i Sverige

Sverige är det land där Metoo kampanjen fått störst genomslag i Norden. Samtidigt har Sverige högre krav på arbetsgivarens förebyggande arbete än andra nordiska länder. Sedan 1 januari 2017 ska arbetsgivaren arbeta med aktiva åtgärder för att förebygga diskriminering och främja lika rättigheter. Arbetsgivare uppmanas i diskrimineringslagen att aktivt undersöka om det förekommer sexuella trakasserier på arbetsplatsen, exempelvis genom att uppmärksamma jargong eller kontrollera om det finns kränkande bilder.
Caroline Bleichner, genusvetare och förbundsjurist på fackförbundet Vision, hoppas att lagförändringen ska driva på utvecklingen i frågan.
– Den här lagen bygger på att arbetsgivaren är aktiv. Den har bra intentioner och innebär också att facket har rätt till information som gäller arbetsgivarens arbete på området. Många av vittnesmålen i Metoo berättar om saker som skett tidigare, jag hoppas att denna lag kan innebära förändringar.
Enligt Caroline Bleichner visar Metoo att det är svårt för många arbetsgivare att ta tag i dessa frågor, men även att det är svårt för många offer att berätta.
– En del av att leva i ett patriarkat är att den som varit utsatt lätt blir misstänkliggjord, och därmed blir det ännu jobbigare att driva processen.
Hon menar att den lokala fackklubben på arbetsplatsen spelar en viktig roll i att hjälpa och stötta, både när någon blir utsatt och när det gäller det preventiva arbetet.
– Om arbetsgivaren inte följer lagen så finns det möjlighet för facket att driva frågan vidare. Ett problem vid prövningar är dock att det inte finns kvalitetskrav i lagen. Den kräver att arbetsgivaren ska tillämpa aktiva åtgärder, men inte vilken kvalitet det ska vara på dem.

Fokuserar på arbetsgivarens ansvar

I alla nordiska länder fokuserar lagstiftningen på arbetsgivarens ansvar när det kommer till sexuella trakasserier. Den som tar kollegan på rumpan eller kommenterar hennes bröst får sällan själv ta konsekvenserna av sitt agerade. I Norge är det diskrimineringsombudsmannen LDO som

handlägger ärenden som gäller diskriminering och trakasserier. Idag går det att anmäla trakasserier dit som utgår ifrån diskrimineringsgrunderna, som exempelvis etnicitet eller sexuell läggning. Men det går inte att anmäla sexuella trakasserier till LDO. Helga Eggebø, norsk sociolog och samhällsdebattör, menar att det borde ändras.

– Rättsskydd för de som blir utsatta för sexuella trakasserier i Norge är det extremt dåligt. Om LDO även tillämpade och utredde sexuella trakasserier skulle systemet bli mer rättssäkert. Den mest tydliga förändringen skulle vara att sexuella trakasserier likställdes och bedömdes som andra former av trakasserier, säger hon.
Det skulle också det bidra till en rättspraxis för sexuella trakasserier på arbetsplatsen, vilket saknas i Norge, enligt Helga Eggebø.
– Idag är situationen ohållbar. Kraven på arbetsgivarna är bara på pappret, det är ingen som följer dem eller ser till att arbetsgivaren verkligen arbetar förebyggande.

Vad tror du krävs för att arbetsgivarna ska bättra sig?
– Kraven på att arbeta mot sexuella trakasserier borde bli mer likt strikta miljökrav, där arbetsplatserna måste genomgå vissa procedurer för att uppnå målen. Ett arbete som sedan följs upp och utvärderas.

För två år sedan stod Island redo att som första land i Norden lagstifta för altruistiskt surrogatmödraskap, eller altruistiska värdgraviditeter som det också kallas. Det fanns ett lagförslag som skulle göra det möjligt för barnlösa att få hjälp genom sjukvården och förslaget hade stöd av en majoritet i riksdagen.

– Sedan dess har vi haft två regeringskriser så frågan har inte varit prioriterad, säger Hrefna Friðriksdóttir, juridikforskare vid Islands universitet, Háskóli Island.

Svensk utredning föreslår hårdare regler

I Norden är det bara Island som har tagit frågan om surrogatmödraskap så långt som till ett lagförslag, men frågan har varit uppe på den politiska agendan i alla de nordiska länderna. I Sverige pekar en statlig utredning åt rakt motsatt håll jämfört med det isländska lagförslaget. I dagsläget är surrogatmödraskap inte reglerat i Sverige och utredningen, som kom förra året, föreslår att det inte ska tillåtas. Utredningen föreslår också hårdare regler för att försvåra för svenskar som reser utomlands för behandling.
– Jag är väldigt nyfiken på hur de här reglerna kommer att se ut för det är svårt att reglera detta, säger Hrefna Friðriksdóttir.

Fråga som splittrar den feministiska rörelsen

Enligt Hrefna Friðriksdóttir uppfattas frågan om surrogatmödraskap som oerhört komplex i alla de nordiska länderna.
– Det är många olika intressen som står emot varandra, säger hon.
I Island finns det starkaste politiska stödet för att tillåta surrogatmödraskap inom högern, men frågan splittrar partierna och blocken. Så ser det ut i alla de andra nordiska länderna, och det finns även konflikter mellan viktiga statliga instanser. I Sverige tar statens medicinsk-etiska råd till exempel ställning för samtidigt som den statliga utredningen alltså tar ställning emot. Frågan splittrar också den feministiska rörelsen i Norden. Att tillåta surrogatmödraskap är att tillåta exploatering av fattiga och utsatta kvinnor, menar motståndarna. Altruistiskt surrogatmödraskap beskrivs som en omöjlig väg eftersom det inte går att garantera att surrogatmodern inte har utsatts för påtryckningar.
– På andra sidan finns de som blir provocerade av idén att kvinnor inte skulle vara kapabla att fatta egna informerade beslut om sina kroppar, säger Hrefna Friðriksdóttir.
Även bland dem som i grunden är emot surrogatmödraskap finns det de som vill tillåta det inom den nationella sjukvården, så att det blir lättare att kontrollera.
–  De menar att om behandlingen erbjöds här istället skulle det kunna göras ordentliga utredningar och erbjudas stöd, förklarar Hrefna Friðriksdóttir.
– Längtan efter barn är en oerhört stark drivkraft. Vi ser ju att människor reser utomlands för att få den här hjälpen, fortsätter hon.

Rättsligt vakuum i Norden

Genomgående för de nordiska länderna är att det saknas reglering kring surrogatmödraskap. I Finland var det möjligt att få behandling genom sjukvården fram till år 2007. Ett 20-tal behandlingar hann genomföras innan det kom en lag som förbjöd metoden. Sedan dess finns det inget nordiskt land som aktivt hjälper barnlösa med surrogatbehandling genom den offentliga sjukvården, men det är inte förbjudet med privata arrangemang där surrogaten efter födseln låter en tilltänkt förälder adoptera barnet.
– Sådana arrangemang är mycket svåra att reglera, om man nu vill göra det, säger Hrefna Friðriksdóttir.

Surrogatmödraskap är inte förbjudet i något nordiskt land, men i vissa länder är det svårt att genomföra privata arrangemang. Det verkar till exempel vara lättare för de tilltänkta föräldrarna att få sitt föräldraskap godkänt i Sverige jämfört med i Island. I Sverige finns flera fall där par som har fått barn med hjälp av en surrogat utomlands har erkänts som föräldrar när de har kommit hem med barnet till Sverige. I Island uppmärksammades nyligen ett fall där domstolen gick en annan väg. En tilltänkt mamma erkändes inte som förälder eftersom barnet hade kommit till med hjälp av surrogat och inte hade några genetiska kopplingar till henne.
– Det leder så klart till en osäker situation för det barnet, säger Hrefna Friðriksdóttir.

”Diskussionen är inte över”

Just barnperspektivet är centralt i diskussionerna om surrogatmödraskap i Norden, menar Hrefna Friðriksdóttir.
– Politikerna vill gärna fatta beslut utifrån principen om barnets bästa, men det är svårt att bedöma vad det är, säger hon.

Den forskning som finns visar att barn som har kommit till med hjälp av surrogat mår bra och växer upp med trygga familjeförhållanden, men det saknas fortfarande forskning om hur barnen mår på längre sikt, menar Hrefna Friðriksdóttir. Hon lyfter också fram riskerna med att, som de nordiska länderna, inte ha någon lagstiftning. Det leder till att barn står utan vårdnadshavare i långa perioder medan deras fall prövas. Det finns också exempel där barn har blivit föräldralösa när varken de tilltänkta föräldrarna eller surrogatmodern har velat kännas vid dem.

På Island – och i resten av Norden – tittar många nu mot Sverige och väntar på vad som ska hända med den svenska utredningen, menar Hrefna Friðriksdóttir. Hur det går med det isländska lagförslaget återstår att se. Om det blir aktuellt igen kommer de som är emot att lyfta fram den svenska utredningen för att försöka stoppa lagen, tror Hrefna Friðriksdóttir.
– Den här diskussionen är långt ifrån över, säger hon.

I internationella sammanhang brukar Norden lyftas som ett föredöme: en stark region som satsat på välfärdslösningar för alla medborgare. Sedan välfärdsstaternas uppbyggnad har dock politiken ändrat riktning. Nedskärningar och omstrukturering av den offentliga sektorn har påverkat både tillgång till service för invånarna och arbetsvillkor för anställda, som främst är kvinnor. I forskningen har det under många år talats om en vårdkris. Men hur har denna förändring sett ut och vad har den fått för konsekvenser för jämställdheten i de nordiska länderna? Det är frågor som ska undersökas av forskare i projektet ”A care-crisis in the women-friendly welfare states? Gender (in) equality dynamics in the Nordic welfare states” som finansieras av nordisk jämställdhetsfond. Samarbetet kommer bland annat resultera i en bok och en spridningskonferens för policy- och beslutsfattare.
I projektet utforskas krisen både för betalt och obetalt omsorgsarbete, och relationen däremellan.

Lise Lotte Hansen är lektor vid Roskilde universitet och kontaktperson för projektet. Hon menar att det är stora skillnader i utvecklingen när det gäller vårdkrisens konsekvenser, både mellan länder, regioner och kommuner.
– Men det går att se vissa trender. I Danmark har exempelvis nedskärningar av äldreomsorgen gjort att anhörigvården ökar. I praktiken är det kvinnor som tar hand om familjens äldre. En ny dansk rapport visar att det får konsekvenser för deras arbete och hälsa: de går tidigare i pension, jobbar deltid och känner ökad stress.

Enligt Lise Lotte Hansen finns det en tendens att, istället för att diskutera kvinnors behov och funktion i omsorgen, tala om män och ökad jämställdhet som en lösning på problemet.
– Fler män ska arbeta inom dessa yrken när inte händerna räcker till. De ska också ta större ansvar hemma, ta ut mer föräldraledighet och så vidare.

Hur kan man ytterligare koppla vårdkrisen till jämställdhet?
– Denna diskussion är intressant eftersom definitionen av jämställdhet ser olika ut beroende på land. I Sverige vidgas exempelvis begreppet till att inbegripa fler maktordningar. I Danmark har det snarare varit allmänna välfärdsreformer än jämställdhetspolitik som inneburit förändringar på jämställdhetsområdet, som exempelvis införande av allmän barnomsorg. Generellt kan man säga att det i Norden har varit viktigt att kunna kombinera arbete och aktivt medborgarskap med familjeliv. Men frågan är hur länge det är möjligt när arbetsvillkoren blir allt tuffare.

Vad finns det för fördelar med nordiskt samarbete i denna fråga?
– Norden har mycket gemensamt jämfört med resten av världen. Speciellt för länderna är att de har en stark offentlig sektor och att det finns kraftfulla organisationer, både i form av fackföreningar och ideella föreningar. I det här projektet kommer vi också prata om vilket motstånd vi ser till nedmonteringen av välfärdssektorn. Här är fackförbunden och civilsamhället starka krafter.

Från och med 1 januari är Sverige ordförande för det nordiska jämställdhetssamarbetet. Enligt Åsa Regnér är frågan om mäns våld prioriterad. Därför kommer Sverige att anordna en stor internationell konferens om män och jämställdhet på temat ”maskulinitet” – som fokuserar på det förebyggande arbetet. Målgruppen är både organisationer, experter och politiker.
– Vi vill framförallt lyfta frågan hur man involverar pojkar och män, både i arbetet mot våld och i det större jämställdhetsarbetet.

Vilket land som är ordförande för det nordiska jämställdhetssamarbetet skiftar årligen. I grunden finns ett femårsprogram för vilka övergripande teman som ska prioriteras. Utifrån det är det upp till varje ordförandeland att skapa sin egen agenda. Just mäns och pojkars aktiva deltagande i jämställdhetsarbetet är ett tema i femårsplanen. Våld är ett annat återkommande prioriterat område. Under 2016 riktade det finska ordförandeskapet in sig på lösningar för att bryta våldsspiralen i nära relationer. Norge har tagit det arbetet vidare med ett projekt som handlar om implementeringen av Istanbulkonventionen.
– Det här är en nordisk profilfråga som vi även kommer att lyfta på kvinnokonferensen i New York. De nordiska länderna är aktiva inom detta område och kan visa upp stor erfarenhet.

Enligt Åsa Regnér kan de nordiska länderna berika varandra på detta område. Mäns våld är aktuellt inte minst med anledning av kampanjen Metoo.
– I Sverige har vi lagt fram en ny sexualbrottslag som utgår ifrån frivillighet och samtycke. Jag vet att de andra länderna arbetar på liknande vis, vi jämställdhetsministrar brukar ha konkreta diskussioner. Kampanjen Metoo har haft olika förlopp i de olika länderna. Det kan också vara intressant att prata om varför det ser ut så, säger hon.

Arbetsmarknadssatsning på utrikesfödda kvinnor

Under våren 2018 kommer det svenska ordförandeskapet även att anordna en konferens om etableringen på arbetsmarknaden, med särskild fokus på utrikesfödda kvinnor. Bakgrunden är att sysselsättningsgraden är lägre för kvinnor, och i synnerhet för utrikes födda kvinnor, än för män.
– Syftet med konferensen är att diskutera hindren för att uppnå målet om lika arbetskraftsdeltagande. Vad görs på detta område i länderna, hur ser man på frågan och vilka fungerande verktyg har identifierats, säger Åsa Regnér.
Hon menar att Sverige har jobbat mycket med anpassad vuxenutbildning, och med bemötandet hos olika myndigheter. Enligt Åsa Regnér är det viktigt att det ställs samma krav på alla människor, oavsett etnisk bakgrund, när det gäller arbetskraft och arbetskraftsdeltagande.
– Det ska inte antas att kvinnan från Syrien, som kom hit för två år sedan, vill vara hemma med sitt barn. Hon ska ses som en vuxen människa som vill försörja sig själv precis som alla andra i Sverige.
Enligt Åsa Regnér bör socialtjänst och arbetsmarknadsmyndigheter granska sig själva på detta område för att försäkra sig om att kvinnor och män behandlas som resurser, och inte som ”hemmafruar” respektive ”familjeförsörjare”.

Satsning på jämställdhetsintegrering

En annan fråga som Åsa Regnér tycker är viktigt att lyfta är hur arbetet med jämställdhetsintegrering kan utvecklas. Alla nordiska länder använder jämställdhetsintegrering som strategi för att uppnå jämställdhetspolitikens mål. Kort sammanfattat är det ett sätt att planera arbetet i en organisation så att alla beslut tar hänsyn till hur de påverkar makt(o)balansen mellan kvinnor och män.
– I Sverige startar vi nu en jämställdhetsmyndighet för att vi tycker att det här arbetet blivit moget och gett resultat. Den ska driva på arbetet för en mer jämställd verklighet, säger Åsa Regnér.
Hon menar att det här är en fråga som det svenska ordförandeskapet vill lägga upp på jämställdhetsministrarnas bord.
– Vi vill initiera en diskussion. Tycker vi att detta är det bästa sättet att driva på jämställdhetsarbetet? Hur går vi vidare?

Vilka utmaningar finns det med det nordiska jämställdhetssamarbetet?
– Jag tycker inte att utmaningen finns mellan länderna, utan i att granska oss själva. De nordiska länderna ses med rätta som goda exempel när det gäller jämställdhetsutveckling och ligger högt i rankningar. Samtidigt är det viktigt att se oss utifrån, att det finns mycket kvar att arbeta med, exempelvis i ljuset av kampanjen Metoo. Det handlar om kvinnosyn, vilket värde kvinnor och män har på arbetsmarknaden, samt hur man arbetar mot sexuella trakasserier, säger Åsa Regnér.