Ifølge Cathrine Holst, likestillingsforsker og professor ved Universitetet i Oslo, er det lite sannsynlig at viktige enkeltsaker knyttet til likestilling hadde blitt gjennomført uten kvinner på Stortinget.
– Mitt intrykk er at kvinner interesserer seg mer for likestillingssaker. Samtidig finnes det mange eksempler på det motsatte – det klassiske er Margaret Thatcher.

– Det skal ikke være sånn at bare fordi man tilhører en gruppe har man særskilt ansvar for disse spørsmålene.

Johannes Bergh, valgforsker ved Institutt for samfunnsforskning, tror kvinner i politikken har vært viktig for likestilling.
– Det finnes mye forskning som viser sammenheng mellom sosial bakgrunn og hvilken politikk man fører. Landet ville nok sett ganske annerledes ut hvis vi ikke hadde hatt kvinner i politikken.

Likestilling på høyre og venstre side

Likestilling forbindes ofte med rødstrømper på venstresida i politikken. Det er ikke uten grunn at det er sånn.
– Hvis vi går til 1960- og 1970-tallet og fremover er det gjerne partier til venstre som har mobilisert mest for likestillingspolitiske spørsmål. Det er ikke tilfeldig. Det har for eksempel vært en del av de samme personene som har vært aktive i kvinnebevegelsen og i partiene. Samtidig er det viktig å huske at det er tradisjon for borgerlig kvinnesak, sier Holst.

Hun mener at mye av dagens norske likestillingspolitikk preges av konsensus. Likevel stemmer flere kvinner på partiene på venstresiden, forklarer Bergh.
– Kvinner stemmer mer på partiene på venstresida, eller vi kan si at menn er mer høyreorienterte. Dette kom med kvinners inntog i arbeidslivet. Inntektsforskjeller kan også forklare forskjellene i stemmegivning.

I podkastepisoden diskuterer forskerne hvilke saker som fenger menn og kvinner i valgkampen. Det er grunn til å tenke over kjønnsforskjeller, blant annet fordi flere kvinner enn menn stemmer.
– Kvinners deltagelse i norske valg har steget markant siden de først fikk stemmerett i 1913. I dag er det en overvekt av kvinner blant velgerne, særlig blant de yngre, sier Bergh.

Likestilling har ikke en stor plass i norsk politisk debatt, men Cathrine Holst mener at likestilling er viktig på mange politiske områder.
– Der har alle politikere et ansvar, for å synliggjøre det likestillingspolitiske aspektet ved alle saker, sier Holst.

Les også: ‒ Likestilling er ikke viktig nok. Verken for en rødgrønn eller blåblå regjering.

Mer enn hijab er viktig for minoritetskvinner

Mina Adampour synes debatter om hijab og tvangsekteskap overskygger andre viktige temaer når det er snakk om minoritetskvinner i norsk politikk.
– Grep som affekterer minoriteter i stor grad, som å justere barnetrygden, øke sosialhjelp, bostøtte og forsørgerfradrag, kunne vært gjort for å ikke reprodusere fattigdom. Men det er bare det skautet, æresdrap og kjønnslemlestelse det går i. Jeg får det opp i halsen, for det er andre ting som affekterer oss, som er viktige, sier hun.

Adampour er bekymret for at tiltak som kunne fanget opp alle utsatte kvinner, forsvinner til fordel for politikk rettet mot en liten del av befolkningen. Det gjelder blant annet vold i nære relasjoner.
– Den forskjellsbehandlingen har en etnofiksering ved seg, og det gjør at man mister alle andre som rammes.

Hun får støtte av Beatrice Halsaa, professor ved Senter for tverrfaglig kjønnsforskning ved Universitetet i Oslo.
– I forskningssammenheng snakker vi om kriselikestillingspolitikk og alminnelig likestillingspolitikk, fordi debatten har vært så delt. Vi ser at mye penger går til kriselikestillingspolitikk.

Halsaa har forsket på norsk kvinnebevegelse i mange år. Da hun fulgte organisasjoner som samler minoritetskvinner i Norge så hun at de stort sett var oppatt de samme politiske sakene som majoritetskvinner. Likevel er det noen forskjeller.
– De ønsker å ta vare på sin kultur når de bor i Norge, på samme måte som for eksempel nordmenn som dro til USA gjorde. I tillegg er minoritetskvinner opptatt av at de blir diskriminert, noe som skiller dem fra majoritetsorganisasjoner.

– Alle var opptatt av likestilling, men de satt en klar grense ved feminisme. De var ikke feminister, og ville ha samarbeid, ikke kamp og konflikt.

Feministisk politikk

I 2004 forlot Gudrun Schyman det svenske Vänsterpartiet, fordi de ikke ville gi feminisme stor nok plass i politikken. I Feministisk Initiativ (FI!), partiet hun startet i 2006, er likestilling hovedmålet, men også det viktigste perspektivet.
– Likestilling burde være en dimensjon av all politikk, og forstås som grunnleggende menneskerettigheter.

– Man snakker ofte om store samfunnsproblemer, som vold mot kvinner, som et særskilt kvinneproblem.

FI! sin feministiske politikk er interseksjonell, noe som betyr at de ser kjønn i sammenheng med andre maktstrukturer i samfunnet. Selv om hun ser store utfordringer er partiets mål å bli overflødige.
– Vi har ikke bygget partiet for å sitte på makten i 100 år. Når vi har oppnådd målet, som er likestilling, bæredyktighet og frihet fra all diskriminering, da kan vi finne på noe annet.

Denne artikkelen ble først publisert av Kilden.

Den svenska kvinnoorganisationen KSAN är mycket kritisk till hur flickor behandlas i Norden.
– Flickor i de nordiska länderna blir trakasserade, tafsade på, sexuellt utnyttjade, bilder av dem sprids på internet och de kallas för nedsättande ord. Vi kan inte ha det så här, säger organisationens kanslichef Leena Haraké.

Hon upplever att situationen för flickor har förvärrats de senaste tio åren.
– En skillnad i dag jämfört med tidigare är att det har blivit vanligare att gäng mobbar, trakasserar och våldför sig på en ensam tjej.

Trakasserierna kan få allvarliga konsekvenser för unga kvinnors hälsa.
– De som utsätts känner skam när de får höra att de får skylla sig själva när de utsätts för övergrepp och trakasserier – att de hade för kort kjol eller för mycket läppstift. Det gör att flickorna tappar mycket av sitt självförtroende och sin självkänsla, säger Leena Haraké.

Det hårdare samhällsklimatet gjorde att KSAN tog initiativ till projektet ”Fullständiga rättigheter för flickor i Norden”. I det ettåriga projektet, som startades förra hösten och finansieras med medel ur Nordisk jämställdhetsfond, ingår förutom KSAN ytterligare tre organisationer som arbetar för flickors och kvinnors rättigheter: Kvinnogården från Finland, Blatt Afram från Island och norska Retretten.

Vad är syftet med projektet? – Vi vill bilda opinion för flickors rättigheter i de nordiska länderna. Det borde vara en självklarhet att flickor inte ska bli ofredade – oavsett vad de har på sig och hur de ser ut.

Får vi igång en dialog och diskussion vill fler engagera sig för att stärka flickors rättigheter, säger Leena Haraké som leder projektet.

Hur stärker ni flickors rättigheter inom projektet? – Vi har anordnat fyra utbildningsdagar i Karlstad, Mellerud, Falun och Göteborg. Ytterligare två utbildningsdagar ska hållas i Reykjavik och Helsingfors. Vid utbildningsdagarna, där bland annat beslutsfattare, folkhälsoplanerare och ungdomsföreningar deltar, informerar vi om det senaste som har hänt när det gäller flickors rättigheter. Därefter blir det en diskussion om vilka planer deltagarna har för att stötta tjejer. En dramapedagog håller också i ett forumspel, där deltagarna får öva på att tidigt identifiera kränkningar, trakasserier och nedsättande ord och handlingar samt hur de ska agera vid ett övergrepp.

– Vi anordnade även ett seminarium under Almedalsveckan på Gotland i början på juli för att nå ut till politiker som kan göra något åt frågan.

Vad krävs för att flickor i Norden ska få fullständiga rättigheter? – Det krävs förändrade attityder och värderingar. Ett stort ansvar ligger på föräldrar, skolpersonal och idrottsledare som har mycket kontakt med ungdomar. De måste ha kunskap om vad övergrepp, trakasserier och en våldtäkt är och tydligt markera varje gång en flicka kränks.

Hur arbetar de nordiska länderna för att stärka flickors rättigheter? – I Finland finns ett djupt rotat rättviseperspektiv. Det är en medborgerlig rättighet att slippa trakasserier. Frågan lyfts ofta på agendan och tas därför på stort allvar. Det gör det lättare för dem som drabbas att säga ifrån. På Island finns ett nationellt arbete för att förebygga övergrepp mot både pojkar och flickor. Föräldrar har fått information om hur de ska berätta för sina barn att barnen har rätt att försvara sig om någon rör vid deras kropp och att de ska berätta om de blir utsatta. Den norska skolan stärker tjejer genom att vara tydlig med att ta upp att ingen har rätt att kränka dem. Sverige är det nordiska land där det återstår mest att göra. Från politiskt håll behövs till exempel påminnelser om att övergrepp mot flickor är brottsliga handlingar, säger Leena Haraké.

Ett lagförslag som är på gång från Sveriges regering syftar till att återupprätta skyddet för enskildas integritet, som blivit svagare i och med internets möjligheter till spridning av bilder och uppgifter. Men också att skydda det offentliga samtalet i stort genom att stärka yttrandefriheten för dem som begränsas av risken att utsättas för nätkränkningar.

En särskilt utsatt grupp är kvinnliga debattörer. Expressens kulturchef och ställföreträdande utgivare Karin Olsson är inget undantag.
– Jag tillhör inte dem som gärna citerar för att visa hur hemskt det är. Jag vill inte ge dem den makten, säger hon, och påpekar att hon ändå inte är bland de värst utsatta.

Trots att trakasserier på nätet blivit en del av vardagen i hennes yrke är Karin Olsson en av få kritiska röster mot det hyllade förslaget.
– Det finns en omfattande kompetensbrist i poliskåren kring hur man utreder brott i den digitala världen. Lagstiftningen för förtal kan användas mer än idag. Det finns uppenbarligen fall som kan hamna mellan stolarna, och jag är inte främmande för att kan behövas justeringar. Men de här förslagen är för långtgående och riskerar att skada yttrandefriheten, säger hon.

Enligt lagförslaget ska ofredande och förtal tydligare omfatta brott begångna via nätet, vilket träffar en stor del av näthatet mot journalister och debattörer. Olaga hot utvidgas till att gälla även hot mot en persons frid och integritet, för att fånga in exempelvis hot om trakasserier. Det nya brottet olaga integritetsintrång kriminaliserar spridning av integritetskänsliga bilder och uppgifter, med hämndporr som typexempel.
– Lagstiftningen måste vara precis och hålla i ett svårt läge. Tänker man sig en framtid med SD vid makten, vill vi då ha en lagstiftning som riskerar fånga in alltför många yttranden? Jag tycker man ska vara oerhört försiktig, säger Karin Olsson.

Regeringen i Sverige har redan sjösatt en handlingsplan för hoten mot journalister, förtroendevalda och konstnärer. Men några av de allra grövsta kränkningarna på nätet sker mot helt vanliga människor, också de oftast kvinnor.

Lagstiftningen kan få normerande effekt

Daniel Edsbagge, chefsåklagare i Uddevalla, är en av dem som lyckats få en fällande dom för hämndporr.
– Det här har inte varit svårt utredningsmässigt, egentligen. Men det är tydligt att den nuvarande lagen skrevs i en ålder innan vi hade internet och så hiskeligt stort genomslag, säger han.

I somras fick han en man dömd för grovt förtal för att ha spritt sexbilder på sin före detta flickvän. Straffet blev skyddstillsyn och 30 000 i böter. Påföljderna för brottstypen har varierat stort och inte stått i paritet med brottsoffrens lidande, tycker Daniel Edsbagge.
– Hon blev betydligt mer påverkad än om hon hade blivit misshandlad exempelvis. Hon upplevde att hela hennes liv var ruinerat. Hon sa upp sig från sitt arbete därför att hennes kolleger hade sett bilder på hennes underliv. Hon upphörde att ha kontakt med sina föräldrar, gick inte ut på flera månader och behövde stöd av kurator. Enorma konsekvenser som inte motsvaras i den nuvarande lagstiftningen.

Med den nya lagen om olaga integritetsintrång hade straffskalan för samma handlingar varit fängelse från sex månader och upp till fyra år för grovt brott. Daniel Edsbagge tror att lagstiftningen kan få normerande effekt i och med att det blir tydligare vad som är kriminaliserat beteende och att förövarna riskerar kännbara straff.

Näthat mot kvinnor kopplas till kön

I alla de nordiska länderna ses kränkningar på nätet som ett demokratiproblem. I juni publicerade NIKK en kartläggning av de rättsliga regleringarna ur ett jämställdhetsperspektiv. Hatyttringar är kriminaliserade i samtliga nordiska länder och skyddar vissa grupper. Kön faller dock utanför bestämmelserna i alla länderna, samtidigt som forskning visar att näthat mot kvinnor i stor utsträckning kan kopplas till kön.

När Danmark fick en ny lag mot sexkränkningar på nätet tidigare i år skärptes inte bara straffen, utan polisen tillfördes resurser, skolorna fick i uppdrag att integrera ämnet i undervisningen och mängder av informations- och stödinsatser rullades ut. I Finland har polisen fått pengar för att stärka arbetet mot näthat. Bara i Sydvästra Finland, ett av elva regionala polisområden, innebär det flera heltidstjänster utöver de nätpoliser som redan jobbar med brott på internet.

I Sverige skriver Polismyndigheten i underlaget till lagförslaget att de inte behöver några ökade resurser. Åklagarmyndigheten bedömer att det behövs en extra årsarbetskraft, men räknar inte med att åtalen ska bli så många fler att det behövs mer pengar till domstolarna eller till offentliga försvarare. Straffen väntas bli så få att det inte uppstår några nya behov hos Kriminalvården. Trots att fler gärningar blir straffbara beräknas större delen av kostnadsökningen ske för det som i dag går under grovt förtal, alltså de allra grövsta brotten.

“Inte minst gentemot ungdomar kan det finnas anledning att rikta särskilda informations- insatser gällande den nya lagstiftningen och vad den innebär“, skriver utredarna. Inga sådana insatser är planerade, mejlar Sofie Rudh, pressekreterare hos justitieminister Morgan Johansson.

”Skolorna behöver jobba mer med nätkränkningar”

Utan uppföljning från resten av samhället finns en risk för att lagen blir tandlös, enligt Måns Svensson, rättssociolog och forskare vid Lunds universitets institut för internetstudier.

– Annars är risken att det växer fram en praxis där man använder lagen för att komma åt de mest graverande fallen medan ungdomarna får lov att fortsätta vardagskränka varandra, säger han.
Tilltron till rättsväsendet vid den här typen av brott är låg, enligt en forskningsrapport om svenska ungdomars normer och beteenden kring nätkränkningar där Måns Svensson är medförfattare och som lagförslaget även refererar till.

Han tycker att skolorna behöver jobba mer med nätkränkningar.
– Det går inte resonera som företrädare jag ibland har hört: “vi ser till att barnen uppför sig när de är i skolan”. Det är inte hållbart när de relationer skolan skapar inte är begränsade till skolmiljön. Barn som blir mobbade får inte vara ifred på hela dygnet.
Även föräldrar borde engagera sig mer i hur unga beter sig på nätet, tycker han.
– De måste vänja sig vid att en del av uppfostran i dag är att bete sig okej online.

Övertygad om att vuxna står för hälften av näthatet

Föräldrar är ofta väldigt oroliga för att deras barn ska begå övertramp på nätet, och det får dem ibland att ta dåliga beslut med motsatt effekt. Det säger Elza Dunkels, forskare i pedagogiskt arbete och flitigt anlitad expert på ungas nätkultur.
– Det har inte hänt mycket på den fronten under de tjugo åren jag har hållit på. Varje ny föräldrageneration är lika oroliga. När barnen är så små att föräldrarna styr över deras nätanvändning vill de ibland inte anförtro sig åt sina vuxna, och det är allvarligt ur säkerhetssynpunkt. Det gäller att hålla sig lugn, säger hon.

Föräldrarna är ännu mer rädda för att deras barn ska vara hatare än att de ska utsättas för näthat.
– Det gäller att prata om handlingar och inte fördöma individen. Kanske berätta om egna misstag, och tillåta samtal kring de här ganska svåra frågorna. Och så gäller det att lyssna mer än man pratar. Det är vi vuxna generellt ganska dåliga på. När vi ska prata med våra barn blir det ofta en monolog. Och då vet vuxna ofta inte vad de ska säga. Men man kan säga: “jag hörde om det här. Vad säger du om det?” I princip alla barn jag någonsin intervjuat har varit väldigt peppade på att prata om det här.

Elza Dunkels får mycket frågor om hur vi ska få unga att sluta näthata, men är övertygad om att vuxna står för minst hälften av näthatet.
– Om vi bara lagför brottslingar kommer vi att hålla på för jämnan, men gör inget åt hatet i sig.

Elza Dunkels tycker att vi alla ska fråga oss: i vilka situationer bidrar jag till en hatisk stämning, även om jag inte gör något brottsligt. Vad kan jag istället göra för att motverka den?
– Det handlar om hur man tänker om andra människor. Att inte tänka hatiskt.

Vilka är de största bristerna på jämställdhetsområdet inom media i Norden? – Länderna skiljer sig åt, men rapporten visar att män fortfarande syns mer i medier än kvinnor i all anordiska länder och att utvecklingen under senaste årtionden har varit långsam eller stillastående. Könsstereotyper i nyheterna är också vanligt förekommande. En ojämn könsrepresentation i medierna är ett jämställdhets- och demokratiproblem, kunskapen om könsperspektivet borde vara bättre i mediebranschen.

– Nya digitala medier en stor utmaning för alla nordiska länder – hur kan man främja jämställdhet och hindra kränkningar? Den tekniska utvecklingen för med sig många möjligheter för ökad jämställdhet, men samtidigt har den öppnat nya kanaler för att uttrycka hat och kränkningar. Det är något som de nordiska jämställdhetsministrarna vill titta vidare på, tidigare i somras släpptes exempelvis rapporten ”Hat och hot på nätet – en kartläggning av den rättsliga regleringen i Norden från ett jämställdhetsperspektiv”.

Vilka förändringar krävs?
– Det behövs en vilja för att lyfta fram frågan om jämställdhet och ett aktivt arbete för att inkludera den i mediernas arbete. Det krävs aktiva satsningar, riktlinjer och uppföljning. Journalistutbildningen har en stor roll. Jämställdhetsfrågorna borde beaktas redan under utbildningen och ett jämställdhetsperspektiv bör inkluderas i utbildningen av alla blivande journalister, så att de får kunskap om och förståelse för jämställdhetsfrågor.

Vad kan de nordiska länderna lära av varandra?
– Vi kan lära från olika politiska eller andra åtgärdar man har vidtagit i andra länder. Vi har ju samma mål – ett jämställt samhälle – men vi har tagit litet olika vägar. Det är intressant att se hur historia har påverkat i varje land hur mediemiljön ser ut och hur man till exempel reglerar det.

Vilka lyckade exempel finns?
– Brist på kvinnliga experter är ett problem som kommer fram i rapporten. Enligt GMMP visar det sig att ungefär en femtedel av experterna som framträder i nyhetsmedier i Norden är kvinnor. Andelen kvinnliga experter är högst i Danmark, vilket troligen beror på att Danmark har haft en expertdatabas sedan 1997 som lyfter fram kvinnliga experter, vilket underlättar journalisternas arbete med att hitta kvinnliga experter.

– En del medieföretag har varit mer uppmärksamma och tagit tag i underrepresentationen. Den vanligaste åtgärden är att följa upp könsfördelning i nyheter, det vil säga räkna/mäta andel kvinnor och män. Därefter behövs det förstås aktiva åtgärder för att nå en jämn könsbalans. Ett exempel är svenska Västerbottens-Kuriren som har lyckats få en ganska jämn balans efter de började sträva efter 50/50 män och kvinnor. Också isländska RUV har lyckats att sätta igång en positiv förändring (sedan 2014) i könsmedvetenhet och könsfördelning i nyhetsinnehåll med book-keeping och en medveten strategi.

Rapporten Regulation of Gender – Discriminatory Advertising in the Nordic Countries som också presenterades nyligen visar att de nordiska länderna har valt olika vägar när det gäller reglering av könsdiskriminerande reklam.

– Resultaten i den här rapporten tyder på att attityderna gentemot könsdiskriminerande reklam i de nordiska länderna är strängast i Sverige. Generellt tillåter samtliga nordiska länder könsstereotyper i reklam under förutsättning att könsstereotyperna inte framställs på ett mycket vinklat eller förödmjukande sätt, säger rapportens projektledare Heidi Haggrén.

Sammanfattningsvis har Danmark, Norge, Finland och Island en reglering av könsdiskriminerande reklam – antingen genom en allmän klausul eller explicita förbud – i lagstiftningen – antingen marknadsföring/konsumentlagstiftning eller jämställdhetslagstiftningen. Sverige har för närvarande ingen specifik lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam, utan regleringen sker via ett självreglerande organ. Finland är det enda nordiska landet som både har lagstiftning (och en myndighet som granskar könsdiskriminerande reklam) och ett självreglerande organ.

– Rapporten pekar på att både lagstiftning och självreglering har både styrkor och svagheter. De självreglerande organen kan handlägga ett stort antal anmälningar. Lagstiftning är dock ett sätt att utöver suspension av reklam och även ge verkställande instanser möjlighet att ålägga straffavgifter och andra sanktioner, säger Heidi Haggrén.

Hösten 2016 fattade regeringen beslut om att inrätta en jämställdhetsmyndighet. Myndighetens viktigaste uppgifter blir att stödja och samordna det jämställdhetsarbete som bedrivs i olika organisationer och verksamheter samt att analysera och följa upp arbetet.

– Med en myndighet skapas en effektivare mer sammanhållen styrning av jämställdhetspolitiken. Gemensamma kunskapsunderlag kan tas fram samtidigt som möjligheter att utvärdera metoder som används på jämställdhetsområdet skapas, säger regeringens särskilda utredare Kerstin Alnebratt, som leder arbetet med att starta myndigheten.

Frågan om en myndighet på det jämställdhetspolitiska området har diskuterats i Sverige sedan början av 2000-talet. Redan 2005 föreslog en utredning, tillsatt av den socialdemokratiska regeringen, att en myndighet skulle bildas. Den gången gjordes i stället stora satsningar på jämställdhet i projektform. Tio år senare kom en ny utredning, nu tillsatt av alliansregeringen, också fram till att det behövs en myndighet för jämställdhetspolitiken.

– När det inte finns en förvaltningsorganisation blir jämställdhetsarbetet alltför kortsiktigt och det får inte önskat genomslag. Projekt med höga ambitioner tillsätts, men när projektpengarna är slut är det svårt att se några bestående effekter. Några år senare startar en ny regering ett nytt projekt. Men då är kunskapen från det föregående projektet skingrad, säger Kerstin Alnebratt.

Sverige först ut i Norden

Jämställdhetsmyndigheten ska ligga i Göteborgsförorten Angered och ha omkring 75 anställda med olika bakgrund.

– Eftersom myndigheterna i dag är koncentrerade till Stockholmsområdet har regeringen sagt att nya myndigheter ska placeras utanför Stockholmsområdet. I Göteborg, som är rikets andra stad, finns bara två myndigheter sedan tidigare, säger Kerstin Alnebratt.

Sverige blir det första landet i Norden att inrätta en jämställdhetsmyndighet. När det inte har funnits någon myndighet har regeringen lagt ut samordningsuppdrag, som rör till exempel jämställdhetsintegrering, våld och människohandel, på universitet, länsstyrelser och myndigheter.

– Då blir jämställdhetsarbetet väldigt svårstyrt. Den ena handen vet inte alltid vad den andra gör, säger Kerstin Alnebratt.

Fokus på arbetsmarknadspolitiken

I de övriga nordiska länderna är genomförandet av det jämställdhetspolitiska arbetet organiserat på olika sätt. I Finland har jämställdhetsenheten på social- och hälsovårdsministeriet till uppgift att utveckla och implementera regeringens jämställdhetspolitisk och följa upp reformer av den nationella lagstiftningen.

Det danska institutet för mänskliga rättigheter är en oberoende instans med uppgift att se till att diskrimineringslagstiftningen och lika behandling oavsett kön och andra diskrimineringsgrunder efterlevs i landet.

På Island har ett center för jämställdhet, Jafnréttistofa, placerat under social- och bostadsministern till uppgift att se över jämställdhetslagstiftningen och utveckla metoder för att genomföra regeringens jämställdhetspolitisk. På departementet för barn och jämställdhet i Norge finns en myndighet, Bufdir, som arbetar för att främja jämställdhet och förhindra diskriminering på grund bland annat av kön.

Gemensamt för jämställdhetsarbetet i de nordiska länderna är att det historiskt har varit stort fokus på arbetsmarknadspolitiken, berättar Kerstin Alnebratt.

– Arbetsmarknadsfrågorna är en viktig del av den nordiska modellen, som bygger på ett två-försörjer-system och förutsätter att både män och kvinnor arbetar. Barnomsorgens organisering har varit viktig för att göra det möjligt för både kvinnor och män att förvärvsarbeta och samtidigt ha barn.

Att kommentarsfält fylls med hotfulla och sexistiska inlägg är ett demokratiproblem, då det riskerar att tysta röster i det offentliga rummet. Men att komma åt förövarna är inte helt enkelt. Ett av problemen är att lagstiftningen på området inte är uppdaterad.
Rapportförfattaren Moa Bladini föreslår därför bland annat en skärpning av hatbrottslagstiftningen.

– I Norden råder en osäkerhet om vad som är brottsligt och hur olika typer av överträdelser bör hanteras – inte bara hos dem som utsätts för näthat, utan i vissa situationer också bland poliser, åklagare och domare. Det är ett problem för rättssäkerheten, säger Moa Bladini, rapportförfattare och lektor i straffrätt vid Göteborgs universitet.

Det är Nordisk information för kunskap om kön (NIKK), som på uppdrag av Nordiska ministerrådet, har kartlagt den rättsliga regleringen av hat och hot på nätet. Rapporten visar att såväl kvinnor som män är utsatta för kränkningar på nätet – i ungefär lika stor utsträckning. Kvinnor och män drabbas dock på olika sätt. När män – särskilt i offentligheten – utsätts för näthat är det oftare fråga om kränkningar med anspelning på yrkesskicklighet och kompetens eller hot om våld. Kvinnor utsätts istället för kränkningar med betydligt större inslag av sexism, sexuella hot och trakasserier som snarare kopplar an till person än profession.

Den färska kartläggningen visar att lagstiftningen i de nordiska länderna i stora delar är lika: Hatyttringar är kriminaliserat som ett enskilt brott i samtliga nordiska länder och skyddar vissa uppräknade grupper. Kön faller dock utanför bestämmelserna i samtliga nordiska länder, men i den finska lagstiftningen finns en teoretisk möjlighet att inkludera kön. I hela Norden råder också en osäkerhet kring hur bestämmelserna som omfattar hatbrott ska tillämpas och var gränsen mot yttrandefriheten går, vilket leder till att bestämmelserna inte används i den utsträckning som i teorin är möjligt. Det innebär att det praktiska skyddet är litet för samtliga grupper, och i dagsläget obefintligt för dem som utsätts på grund av kön. Det bör sättas i relation till den forskning som visar att näthat mot kvinnor i stor utsträckning kan kopplas till kön.

Enligt Moa Bladini finns det därför anledning att överväga att även skydda personer som angrips på grund av kön i hatbrottslagstiftningen.
– Mot bakgrund av att kvinnor särskilt drabbas av näthat med koppling till kön och att de nordiska länderna värderar jämställdhet högt, är det anmärkningsvärt att inget av de nordiska länderna ger ett skydd för utsatthet på grund av kön i hatbrottslagstiftningen.

Rapporten presenteras vid konferensen ”Nordisk konferanse om hatefulle ytringer” den 21 juni i Stavanger, Norge.

En viktig fråga för jämställdhetsministrarna i Norden är att vidta åtgärder för att få invandrarkvinnor i arbete. I den offentliga debatten kommer ofta graden av sysselsättningen upp, och vikten av att få så många migranter som möjligt i arbete. Paulina de los Reyes är professor i ekonomisk historia och har gjort studier som berör kön och etnicitet på arbetsmarknaden. Hon menar att vi idag ser en utveckling där arbetsvillkoren fragmenteras allt mer. De som drabbas värst av detta är människor som anses vara utanför normen för vad som är en idealarbetskraft.
– Sedan 1990-talet och framåt har fragmenteringen i arbetslivet bara ökat. Dagens unga vet knappt att betald semester är en rättighet. Det finns ”sms-anställningar” som bygger på att du ska vara tillgänglig jämt och dyka upp när du får ett textmeddelande. Och om vi tittar på vilka som har dessa osäkra jobb, så spelar ålder, kön och invandrarbakgrund roll.

Paulina de los Reyes menar att arbetsvillkor och arbetsmiljö kan skilja sig markant även inom en och samma arbetsplats. Ett exempel är hennes egen, Stockholms universitet. Bland de som undervisar där finns en ganska stor andel tillsvidareanställda, men det är även vanligt med tidsbegränsade jobb, folk som har timlön eller är projektanställda. Sedan finns andra yrkesgrupper som arbetar vid lärosätet under helt andra villkor, som exempelvis lokalvårdare. De är inte anställda av universitetet, utan av en firma som upphandlats för sina tjänster.
– Den firman har sina egna arbetsvillkor. Lokalvårdarna jobbar på universitetet, men hur många av dem har kollektivavtal? Anställningsvillkoren påverkar i vilken grad du kan ha en röst och engagera dig för att ändra förhållanden. Villkoren påverkar även din livssituation, om du har möjlighet att skaffa hyreskontrakt, barn eller ha semester eller en anständig pension när du blir gammal, säger Paulina de los Reyes.

Vanligt med deltidsarbete

Att migranter får de minst attraktiva jobben på arbetsmarknaden i Norden är ingen tillfällighet. Snarare finns det en lång tradition av denna uppdelning, menar professorn. I Sverige började arbetskraftsinvandringen tidigare än i andra nordiska länder. Sverige var det enda landet som inte deltog i krig, vilket innebar att infrastrukturen var intakt och svenska företag kunde expandera snabbt. Få vet dock att arbetskraftsinvandringen till Sverige, fram till år 1955, framförallt bestod av kvinnor från andra nordiska länder.
– Under denna tid fanns fler kvinnliga migranter än svenska kvinnor på den svenska arbetsmarknaden. Det berodde antagligen på att svenska kvinnor i hög grad hade uppgifter på hemmaplan, exempelvis i familjejordbruket, säger Paulina de los Reyes.
När svenska kvinnor sedan kom ut på arbetsmarknaden var det framförallt i offentlig sektor, där det var vanligt med deltidsarbete. I början var skillnaden i sysselsättningsgrad stor mellan migrantkvinnor som arbetade i industrin och svenska kvinnor som arbetade inom det offentliga.
– På 1970-talet jämnades denna klyfta ut. Det kom en rad reformer som förbättrade möjligheten för svenska kvinnor att förvärvsarbeta. Till exempel togs sambeskattningen bort och barnomsorgen byggdes ut, säger Paulina de los Reyes.

”En vit, manlig elit har haft makten”

Under 1970-talet skedde även förändringar i arbetslivet, som gjorde att mycket industriproduktion i Sverige försvann utomlands. Enligt Paulina de los Reyes var människor med migrantbakgrund ett slags smörjmedel för den industriella övergången. Invandrade arbetare har ofta anställts i sektorer inom industrin som sedan flyttas utomlands, som exempelvis textilarbete.
– Den svenska modellen har byggt på att kvinnorna arbetat deltid och att migranterna agerat smörjmedel. Överenskommelser mellan kapital och arbete har gynnat vissa grupper, men försvagat andra. Besluten har tagits av arbetsgivarorganisationer och fackföreningar, där en vit, manlig elit haft makten, säger hon.

Enligt Paulina de los Reyes har det varit viktigt för den svenska fackföreningsrörelsen, allt sedan 1950-talet, att inte ha ett A och B-lag på arbetsmarknaden. Till skillnad från andra länder i Europa har Sverige fram till idag inte haft regler som formellt ger olika rättigheter till inrikesfödda jämfört med utrikesfödda, exempelvis genom gästarbetarsystem (som i Tyskland). Men informellt har det ändå skett: den svenska arbetsmarknaden är i dag både är könssegregerad och etnisk uppdelad.
– Talet om utanförskap ger en skev bild. I själva verket har arbetslivets organisering baseras på att göra skillnad mellan olika grupper. Denna sortering ger också möjlighet att ställa större krav på underordning på grupper som ses som ”avvikande” eller ”utanför” normen. Får man ett jobb som ung tjej eller migrant ska man vara tacksam. Detta gör det möjligt att exploatera dessa människor mer, att avkräva tacksamhet, och tystnad vid missnöje, säger hon.

Krävs en ny ordning

Hur uppnår vi då en schyst arbetsmarknad för alla? Enligt Paulina de los Reyes skapar instabiliteten och otryggheten en acceptans för mycket dåliga villkor. Hon menar att det krävs en ny ordning för att förändra detta. Ett intersektionellt perspektiv är en nyckel för att förstå att problemet inte finns hos olika grupper som står ”utanför”, utan i den ojämlikhet som skapas i arbetets organisering och som har en bakgrund i förändrade maktförhållanden mellan de anställda och arbetsgivare.
– Det jag kan se har fungerat historiskt är att organisera sig. Rättigheter som finns i arbetsavtalen är inte givna, de är produkter av kamp. Det behövs även att underordningen som idag finns på arbetsmarknaden avnormaliseras.