– Organisationerna i vårt projekt har verkligen ansträngt sig för att nå ut till ungdomar genom sociala medier, festivaler och skolor. Vi har till exempel haft workshops med ungdomar om vad dating violence är och vilka uttryck det tar sig: psykiskt våld, digitalt våld, stalking. Vi blev förvånade över hur få vuxna personer som ungdomarna har att prata med om till exempel sina frågor om sexualitet, berättar Hedda Hagvåg.

Hedda Hagvåg från Reform – Resurscenter for men, Norge presenterade projektet ”Ungdoms kjaerstavold i Norden. Nordisk ekspertkonferens om vold i ungdommers parforhold” tillsammans med Rikke Kann från danska Dialogue against Violence, under nätverksträffen som arrangerades av NIKK.

Nordiskt samarbete i praktiken

Under två dagar i Helsingfors träffades 10 organisationer från sex nordiska projekt som på olika sätt arbetar med att motverka könsrelaterat våld. Representanter från bland annat universitet, polismyndigheter, kvinnojourer och resurscenter för män från Finland, Danmark, Island, Lettland, Norge och Sverige var på plats för att dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper om våldsprevention. Projekten som diskuterades berörde allt från våld på nätet och våld bland unga till pojkars och mäns involvering i arbetet mot våld.

Förutom projektpresentationer arbetade deltagarna i workshops för att diskutera olika aktörers ansvar samt vilka behov som finns på nordisk nivå när det gäller till exempel nätverk, kunskap och policyförändringar.  En av utmaningarna som lyftes var hur lagstiftningen och polismyndigheterna släpar efter i de nordiska länderna när det gäller våld på nätet, vilket gör att många som utsätts upplever en stor rättsosäkerhet. Mötet diskuterade också vinsterna med att samarbeta på nordisk nivå.

– Jag ser nästan bara fördelar med att arbeta nordiskt. Varje gång jag åker på ett nordiskt möte inser jag hur mycket vi har gemensamt och hur mycket vi kan lära av varandra, säger Brynhildur Heiðar- og Ómarsdóttir från Kvenréttindafélag Íslands.

Men det finns också risker med den nordiska kontexten, där behovet att diskutera de stora gemensamma dragen riskerar att verka uteslutande.
– Vi måste vara uppmärksamma på intersektionella perspektiv, såsom hbtq-perspektiv, våld mot personer med funktionsvariationer och etniska minoriteter. Det är viktigt att lyssna också på dessa röster när vi utvecklar arbetet mot våld i nordiska länder. säger Sari Laaksonen från the Federation of Mother and Child Homes and shelters, Finland.

Nätverksträffar ny årlig tradition

Det är första gången som NIKK arrangerar en nätverksträff för fondprojekt, men tanken är att träffarna ska arrangeras årligen utifrån olika teman. Det finska ordförandeskapet har våld som ett av sina prioriterade områden 2016, vilket motiverade att det var årets inriktning. Träffen förlades också i samband med den fondfinansierade konferensen ”Confronting Gendered Violence – focus on perpetrators”, som ägde rum mellan den 30 november till 2 december i Helsingfors.

– NIKK administrerar Nordiska ministerrådets jämställdhetsfond sedan år 2013. De här dagarna har vi alltså både mött projekt som avslutat sina insatser och sådana som precis kommit igång. Här finns viktiga lärdomar att dra både för oss på NIKK men också projekten emellan när det gäller hur ett projekt får långsiktighet. Det är också ett tillfälle då kunskaper kan delas med fler organisationer än de som samarbetat i projekten. Intresset för att hitta nya nätverk och samverkansformer är tydligt, säger Louise Grip, projektsamordnare på NIKK.

Konferensen Confronting Gendered Violence: Focus on Perpetrators äger rum på Ständerhuset i Helsingfors och samlar forskare och experter på förövarvåld i Norden. Syftet är att generera kunskap och undersöka olika sätt att stoppa våldsspiralen.

– Hittills har fokus i debatten mest legat på överlevarna av våldet. Men det är viktigt att sätta ljuset på förövarna, eftersom de är nyckeln till att bryta våldsutövandet. Det här är ett hett kunskapsområde där det händer mycket, säger Kristín Pálsdóttir.

Hon är kontaktperson för det nordiska fondprojektet, vars deltagande organisationer anordnar konferensen i samarbete med det finska ordförandeskapet för Nordiska ministerrådet. Behovet av diskussion kring våldsförövare har väckts på olika håll. Våldstemat är ett av fokusområdena i Nordiska jämställdhetsministrarnas nuvarande samarbetsprogram och hos det finska ordförandeskapet. Slutresultatet är ett samarbete mellan organisationer, experter, forskare, tjänstemän och politiker. Enligt Kristín Pálsdóttir har det varit ett stor intresse för konferensen, även utanför Norden.

– Vi har fått förfrågningar från folk som vill delta från Nepal, Pakistan, Grekland och Palestina. Det visar att det finns en törst efter kunskap på detta område, säger hon.

Konferensen pågår i tre dagar. Enligt Kristín Pálsdóttir är tanken att sammanföra olika aktörer i Norden för att jämföra hur denna fråga hanteras. Vad har de olika nordiska länderna för behandlingsalternativ? Vad säger forskningen på området? Ett annat mål är att skapa ett nordiskt nätverk.

– Vi hoppas att ett sådant nätverk på sikt kan innebära förbättrade praktiker i Norden. Det är ett viktigt steg för att lösa problemet, säger hon.

Unga förövare föll mellan stolarna

Kristín Pálsdóttir arbetar till vardags på RIKK (Institute for Gender, Equality and Difference) vid Islands universitet. Hon fick idén till satsningen i samband med att RIKK:s personal utvärderade ett pilotprojekt som genomförts i vissa kommuner på Island. Pilotprojektet grundades i Istanbulkonventionen och handlade om att bryta det könsrelaterade våldet genom bättre uppföljning av anmälningar och hårdare följder för förövarna. I utvärderingen upptäckte Kristín Pálsdóttir hur förövarna glömdes bort i insatserna.

– På Island finns enbart ett behandlingsalternativ för våldsförövare, och det finns krav på att förövare med barn måste genomgå den. Men det innebär att unga män, utan barn, faller mellan stolarna och inte får någon behandling alls.

Ny rapport kartlägger situation i Norden

På konferensen presenteras en ny rapport som kartlägger situationen i de nordiska länderna. Den är beställd av det finska ordförandeskapet med målet att visa vilka olika modeller som används i de nordiska länderna för att hjälpa förövare av könsrelaterat våld att bryta våldsspiralen. Även självstyrande områden som Grönland, Färöarna och Åland ingår. Frågorna gäller alltifrån vilka behandlingar som erbjuds för våldsförövare i landet, till utmaningar och resultat. Berta Vall, forskare vid Institutionen för psykologi på Jyväskylä University i Finland, lägger just nu sista handen vid rapporten. Hon menar att resultaten visar att tillgången på behandlingar varierar både mellan länderna och mellan stad och landsbygd.

– De flesta behandlingsalternativ erbjuds i de nordiska storstäderna. Det är därför svårare för förövare i glesbygdsområden att få hjälp. Ett undantag från detta är Sverige, där det finns alternativ även på landsbygden.

Enligt Berta Vall är långsiktig finansiering en av de största utmaningarna för aktörerna.
– Det försvårar den långsiktiga planeringen på området.

Norge först i Europa med behandling

Enligt Berta Vall är de flesta behandlingsprogram idag frivilliga. De bygger i stor utsträckning på den modell som tagits fram av den norska stiftelsen ”Alternativ till vold” (ATV). ATV är ett kompetens- och behandlingscenter mot våld i nära relationer som startade 1987. De var då först i Europa med att erbjuda personer som utövat våld i en nära relation psykologisk behandling.

– Syftet med dessa behandlingar är att stoppa våldet genom att identifiera den könsrelaterade aspekten av våldet och hjälpa förövarna att känna ansvar och ökad empati för offret.

Behandlingarna sker genom individuella samtal eller i grupp, säger Berta Vall. En sak som utmärker Norden är att flera aktörer har ett genusperspektiv i behandlingarna. Det innebär att genusrelaterade aspekter av våldet tas upp till diskussion, och används för att förstå och ta itu med beteendet.
– I en europeisk kontext är detta ovanligt. Här sticker de nordiska länderna ut, säger Berta Vall.

Krav i Istanbulkonventionen

Könsbaserat våld är en av prioriteringarna inom den fyraåriga ramen för det nordiska jämställdhetssamarbetet. Päivi Yli-Pietilä arbetar på finska Social- och hälsovårdsministeriet och är medlem i den nordiska ämbetsmannakommittén för jämställdhetsfrågor.

– Könsbaserat våld är ett problem i alla nordiska länder, som vi fortfarande inte löst – trots att de nordiska länderna ligger högt i internationella jämförelser om jämställdhet i samhället, säger hon.

Istanbulkonventionen antogs av Europarådet år 2011. Den innehåller bland annat krav på åtgärder mot förövare.

– Hittills har det mest pratats om offer i denna kontext. Vi behöver båda perspektiven och är väldigt glada över att Norge (nästa ordförandeland, red. anm.) kommer att fortsätta arbetet med Istanbulkonventionen i det nordiska samarbetet, säger Päivi Yli-Pietilä.

Ulf Mellström, redaktör och professor i genusvetenskap vid Karlstads universitet, inleder senaste NORMA med ledaren ”In the time of masculinist political revival”. Han menar att politiken just nu präglas av bakåtsträvande maskulinitetsideal på många håll i världen. Detta kombineras med sexistiska och manschauvinistiska agendor som vinner mark, inte minst i form av Donald Trump i USA. I medierna lyfts den nya presidentens främsta anhängare fram som vita arbetarklassmän, en grupp som med förlorad status romantiserar svunna tider – då allt påstås varit bättre. Ulf Mellström drar paralleller till strömningar av defensiv homofobi, antifeminism och återupplivade maskulinitetideal i Ryssland, Turkiet, Östeuropa och Mellanöstern. Ett exempel är Turkiets president Erdogan som i slutet av sommaren pratade om vikten av att återupprätta ”könsordningen” i landet, utan påverkan från ”västerländsk” feminism. Ulf Mellström konstaterar att maskulinitetsforskningen har en central roll i dessa oroande tider. Den behövs inte minst för att förstå, förklara och göra motstånd mot reaktionära politiska strömningar i världen.

Viktigt med bidrag från det globala syd

Tidskriften NORMA startades år 2006 med ekonomiskt stöd från NIKK. NIKK var då ett nordiskt forskningsinstitut lokaliserat vid universitetet i Oslo. Forskningsfältet maskulinitetsstudier var relativt nyetablerat och tanken med tidskriften var att bidra till dialog och utbyte kring forskningspraktiker i Norden. Idag har NORMA en mer internationell profil. Tanken är att knyta samman maskulinitetsforskare över hela världen. Enligt huvudredaktören Lucas Gottzén, docent och lektor i barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet, är det särskilt viktigt att få till en dialog med det globala syd.

– Vill vi förstå centrala frågor kring män och maskuliniteter kan vi inte bara utgå ifrån kunskap i en västerländsk kontext, säger han.

Lucas Gottzén menar att länder som USA, Storbritannien och Australien har en dominerande ställning när det gäller maskulinitetsforskning. Att bredda bilden handlar inte minst om att motverka kolonialistiska synsätt. Redaktörerna söker aktivt andra bidrag till tidskriften. I senaste numret fanns bland annat en artikel av den ceylonesiske forskaren Andi Schubert, som handlar om representationer av politiska ledare i det första valet efter Sri Lankas inbördeskrig.

– Andi Schuberts forskning visade att kandidaterna antingen presenterades som fadersfigurer eller som krigshjältar. Även om typerna skiljer sig åt så bygger båda figurer på patriarkala värderingar som präglar situationen i landet efter kriget, säger han.

Nästa tema transmaskulinitet

Som huvudredaktör tycker Lucas Gottzén att det är viktigt att motverka att maskulinitetsforskningen blir en enklav som inte har kontakt med genusforskningen i stort. Lucas Gottzén menar att det är viktigt med intersektionella perspektiv och att skapa dialog mellan olika fält. Det kommande numret av NORMA har tema transmaskulinitet och är ett sätt att låta transforskningen och maskulinitetsforskningen mötas.

– Vad har transforskningen att säga maskulinitetsforskningen och vice versa? Människor, inklusive de med transerfarenhet, gör maskulinitet på många olika sätt och det behöver undersökas och förstås, säger Lucas Gottzén.

Idag görs de flesta forskningstidskrifter i USA. Att NORMA har basen i Norden tror Lucas Gottzén gör skillnad.

– Vi befinner oss i semi-perifierin, vilket ger en särskild utblick. Det ger en känslighet för att det finns kulturella skillnader i hur maskulinitet görs, avslutar han.

Forskningstidskrifter med fokus på genusforskning i Norden:

NORMA (International Journal for Masculinity Studies)

NORA (Nordic Journal of Feminist and Gender Research). En vetenskaplig tidskrift för nordisk genusforskning över disciplingränserna. I tidskriften, som är på engelska, betonas särskilt det nordiska perspektivet på feministisk forskning, vad gäller såväl innehåll som teoretiska och metodologiska ansatser.

LAMBDA NORDICA. En vetenskaplig tidskrift för humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning med anknytning till homo/lesbiska/bi/trans- och queerstudier. Tidskriften, som har hela Norden som sitt fokusområde, eftersträvar dialog mellan juniora och seniora forskare och vill särskilt uppmuntra till ny forskning.

Tidskrift för genusvetenskap, (TGV). En tidskrift för aktuell, tvärvetenskaplig forskning med basen i Sverige. Tanken med TGV är att spegla det genusvetenskapliga områdets mångfald av röster. TGV grundades 1980 i Lund, då som Kvinnovetenskaplig tidskrift (KVT). Tidskriften är på svenska, med sammanfattningar på engelska.

Kvinder, Køn & Forskning (Danmark). En tvärvetenskaplig tidskrift med artiklar som speglar mångfalden i dansk genusforskning. Tidskriften riktar sig till en bred grupp av intresserade läsare, inte bara invigda forskare. Större delen av artiklarna är skrivna av danska forskare, men den innehåller även utländska bidrag.

Tidsskrift for kjønnsforskning (Norge). Startades år 1977 under namnet ”Nytt om kvinneforskning” och bytte namn år 2005 till nuvarande titel. Den tvärvetenskapliga tidskriften ska visa på bredden i den norska genusforskningen och presentera ny kunskap från fältet. Artiklarna är i huvudsak skrivna av norska forskare, men bidrag på svenska, danska och engelska accepteras också.

Sukupuolentutkimus – Genusforskning (Finland): Ges ut av SUNS, sällskapet för genusforskning i Finland och är en tvåspråkig tidskrift (finska och svenska) som främst publicerar artiklar om forskning i Finland. Tidskriften grundades 1988 med namnet ”Naistutkimus – Kvinnoforskning”, bytte namn till nuvarande år 2005. Redaktionen cirkulerar mellan olika lärosäten.

FOTNOT: Alla nämnda tidskrifter är sakkunniggranskade.

Den nordiska jämställdhetsfonden är initierad av de nordiska jämställdhetsministrarna och administreras av NIKK. Fonden finansierar projekt där minst tre organisationer, från minst tre olika nordiska länder, samarbetar för att främja jämställdheten. Medel från jämställdhetsfonden kan användas till att arrangera konferenser, möten, kunskapsprojekt, nätverk, med mera.

Sedan 2013 har ett 40-tal projekt beviljats medel från jämställdhetsfonden. Projekten har resulterat i allt från utbildningsmaterial till politiska förslag och nya nätverk i Norden. 2016 fördelades totalt 2,7 miljoner DKK.

Syftet med jämställdhetsfonden är att stimulera nordiskt samarbete, särskilt insatser med koppling till jämställdhetsministrarnas samarbetsprogram. Samarbetsprogrammet för år 2015-2018 prioriterar det offentliga rummet och välfärd och innovation. Två tvärgående teman gäller hela samarbetsprogrammet: hållbar utveckling med fokus på mångfald och mäns och pojkars aktiva deltagande i jämställdhetsarbetet.

Jämställdhet i arbetslivet särskilt prioriterat

I 2017 års utlysning är jämställdhet i arbetslivet ett särskilt prioriterat tema. Projekt som knyter an till detta område kommer att premieras vid bedömning. Kopplingen till jämställdhet i arbetslivet kan handla om alltifrån projekt som tar sig an könsbundna studieval, till de som rör diskriminering på arbetsmarknaden. Projekt med anknytning till samarbetsprogrammet kommer också att premieras. Även projekt utan koppling till prioriteringarna kan söka och beviljas medel.

Hålltider för Nordisk jämställdhetsfond

Ansökan görs genom ett formulär som kommer finnas tillgängligt på nikk.no under ansökningstiden. Aktiviteterna ska starta hösten 2017 och genomföras senast under 2018.

1 mars – ansökan öppnar
31 mars – sista dag för ansökan
maj – beslut meddelas sökande
juni – kontrakt skrivs

Ett av de två projekten som tilldelats medel är ”Nordic centre for research on gender equality in research and innovation (Nordicore)”. Mari Teigen leder tillsammans med Liza Reizel den forskargrupp vid Institutt for samfunnsforskning i Oslo, Norge, som tilldelats 21,8 miljoner norska kronor. En utgångspunkt är likheter och skillnader mellan akademin och övriga arbetsmarknaden.

– Ett av spåren handlar om hur förhållandet mellan arbetsliv och familjeliv skapar olika karriärmönster för kvinnor och män. Studier har visat att kvinnor faktiskt inte lämnar akademin i högre grad än män, som det har antagits, men att kvinnors karriärutveckling är långsammare. Vad beror det på?, säger Mari Teigen.

Flera av forskarna i projektet har tidigare ägnat sig åt arbetsmarknaden generellt. Projektet tar avstamp i deras studier, som bland annat visar att nordiska länder särskiljer sig genom en mer könssegregerad arbetsmarknad än andra länder, och en relativt lång föräldraledighet som främst tas ut av kvinnor. Det påverkar karriärmöjligheterna.

Ska bidra till långsiktig förändring

Forskarna ska också undersöka jämställdhetsåtgärder som gjorts inom akademin, vilka som lett framåt och vilka som bara lagts till handlingarna. Två av spåren i projektet handlar om att involvera forskningspolitiska aktörer i projektet, för att säkerställa att resultatet kan bidra till långsiktig förändring, samt att möjliggöra kunskapsutbyte mellan bland annat forskare, studenter, beslutsfattare och jämställdhetspraktiker.

– Tanken är att vi ska kunna säga något om vilka som är de stora hindren för jämställdhet inom akademin, och om det skiljer sig från övriga arbetslivet. Det blir intressant att se vad det finns för skillnader mellan de olika länderna, och vad som är gemensamma mönster, säger Mari Teigen.

Gabriele Griffin, Uppsala universitet i Sverige, leder den andra gruppen forskare som tilldelats 20 miljoner norska kronor för projektet ”Beyond the Gender Paradox: Women’s Careers in Technology-Driven Research and Innovation in and outside of Academe”. Två områden som fokuseras är vårdsektorn och spelindustrin, vars könade strukturer forskarna menar har bäring på akademin.

– Vi ser en ökande digitalisering av vårdsektorn, där framför allt kvinnor arbetar. Det har antagits att det leder till mer osäkra arbetsvillkor, men vi är inte så säkra på det. Däremot förändrar teknikutvecklingen mönstren på arbetsmarknaden och hur ojämställdhet tar sig uttryck, säger Gabriele Griffin.

E-hälsa och digital humaniora utgör två av de fyra spåren i forskningsprojektet. Användandet av digitala verktyg för att förbättra människors tillgång till sjukvård är av intresse inte minst i Nordens glesbefolkade regioner.

Humanistisk forskning möter digitaliseringen

Förutom den kvinnodominerade vårdsektorn utgör spelindustrin ett viktigt område. Nordiska länder ligger i framkant där, och även om det är en mansdominerad bransch så har spelföretag i nordiska länder en större andel kvinnor anställda än spelföretag i andra länder. Digital humaniora, det vill säga humanistisk forskning i skärningspunkten med den digitala teknologin, är av särskild relevans för spelindustrin.

– Liksom vårdsektorn är humanistisk forskning kvinnodominerad, medan teknologi traditionellt är ett område dominerat av män. Men vård och humaniora möter teknikutvecklingen och det förändrar arbetsmarknaden. Hur påverkar det kvinnors karriärmöjligheter?, säger Gabriele Griffin.

De två andra spåren i forskningsprojektet handlar om forskning och innovation i städer respektive landsbygd. I projektet ingår, förutom forskarna vid Uppsala universitet, forskare vid Tamperes universitet i Finland samt Bergens universitet och Vestlandsforskning i Norge.

Forskningsprojekten finansieras av Nordforsk, en organisation under Nordiska ministerrådet, tillsammans med svenska forskningsrådet Forte, Finlands Akademi, Centrum för forskning på Island (Rannís) och Norges Forskningsråd. Både Gabriele Griffin och Mari Teigen presenterade sina projekt på Gender Summit i Bryssel den 8-9 november 2016. Projekten startar i januari 2017.

Det tar lång tid att bli professor. Men det räcker inte som förklaring till att utvecklingen mot en jämställd akademi går så långsamt. Det menar Curt Rice, som leder norska Komité for kjønnsbalanse og mangfold i forskning, Kif-kommittén, ett regeringsinitiativ som arbetar för jämställdhet och mångfald inom akademin.

– Det handlar också om strukturer, anställningsförfaranden. Det är i det sista steget mellan lektorat och professur som de flesta kvinnorna försvinner, säger Curt Rice.

På doktorandnivå är fördelningen mellan kvinnor och män relativt jämn. Det gäller i Norden liksom i flertalet EU-länder. Men bland professorer, forskningsledare och höga forskningsbyråkrater är bilden en annan.

I Norge och Sverige är var fjärde professor en kvinna. I Danmark är endast var femte professor kvinna och den officiella danska statistiken visar att utvecklingen går bakåt. Av de professorer som tillsattes vid Köpenhamns universitet mellan år 2011 och 2013 var 90 procent män.

– Det ser väldigt illa ut, oavsett från vilket håll man tittar, säger Tine Jess, adjungerad professor vid Aalborg Universitet och chef för Institut for Sygdomsforebyggelse.

Orsaker till ojämställdhet

Tine Jess är också ledamot i den expertgrupp som den danska regeringen ifjol gav i uppdrag att ta fram åtgärder mot ojämställdhet i akademin. Hon ser tre huvudorsaker till ojämställdheten. Den första handlar om den ojämna fördelningen av omsorgen om barn. I Danmark är det i hög grad kvinnor som är föräldralediga, medan danska män sällan är det. Ofta sammanfaller kvinnors föräldraledighet med just de åren då forskare brukar söka de första stora forskningsanslagen och karriären ska ta fart.

– Det är som en snöbollseffekt. Kommer du in i snurren och får ett anslag får du nästa och nästa och nästa anslag. Men står du bredvid i början missar du allt, säger Tine Jess.

Det faktum att föräldrapenningen i Danmark tas direkt ur forskningsanslagen innebär också att något års frånvaro gräver djupa hål i forskningsbudgeten. Det kan i sin tur tänkas leda till diskriminering av kvinnor i rekryteringsprocessen.

Den andra orsaken är det Tine Jess kallar omedveten könsbias, som leder till att rekryterare och HR-avdelningar kräver bättre cv:n av kvinnor än av män, en bild som även Curt Rice i norska Kif-kommittén bekräftar.

Men det största motståndet möter kvinnliga akademiker i själva anställningsprocedurerna. I Danmark är var fjärde akademisk tjänst ”kamratrekrytering” och annonseras inte ut alls, och av de övriga är flertalet tjänster så specificerade att de i praktiken riktar sig till en enda person.

– Man anställer de som liknar en själv och det konserverar systemet. Det är fullständigt ”old school” inom den danska akademin, säger Tine Jess.

Tine Jess ser det därför inte som en tillfällighet att det sitter män på 70 procent av stolarna vid Danmarks Grundsforskningsfond, som delar ut forskningsmedel.

Verktyg för jämställd akademi

Den expertgrupp som Tine Jess medverkade i har föreslagit en genomlysning av alla anställningar inom akademin, en så kallad talangbarometer (på danska ”Talentbarometer”). Förslaget presenterades av utbildnings- och forskningsminister Ulla Tørnæsden den 11 oktober i år, och enligt ministern handlar det om att rekrytera de bästa forskarna. ”Danmark ska konkurrera med goda idéer och för att det ska lyckas måste vi ha de allra duktigaste forskarna på banan. Det vi nu gör är ett viktigt steg i riktningen mot att sätta alla talanger i spel och göra dansk forskning ännu bättre”, sa Ulla Tørnæs då i ett pressmeddelande.

I Talentbarometern ska det gå att följa utvecklingen vad gäller könsfördelningen i olika tjänstekategorier på både universitets- och fakultetsnivå. Det ska bli transparent vilka som anställs och på vilka meriter. Det ska i sin tur undanröja kamratrekryteringar och därmed säkerställa att kvinnliga akademiker inte missgynnas. Universitetsledningarna kommer också att årligen kallas till ministern för att diskutera resultaten.

– Vi i expertgruppen tycker det är en positiv åtgärd. Vi tror inte på kvoter, säger Tine Jess.

I Norge har Kif-kommittén hunnit verka i tolv år. Deras verksamhet består bland annat av rådgivning, spridning av forskning och politiskt påverkansarbete. Curt Rice ser helst att kvotering som verktyg skulle bli tillåtet i Norge. Det är det inte idag.

– Vi försökte formulera en professur så att den skulle riktas mot en kvinnlig sökande. Men Europadomstolen i Strasbourg stoppade det, säger Curt Rice.

Även om kvotering inte är möjligt, så finns det andra sätt att öka andelen kvinnliga professorer, resonerar Curt Rice. Till exempel att säkerställa att kvinnliga lektorer får den forskningstid de behöver för att meritera sig för professorstjänster.

– Det är ett av de verktyg vi jobbar med. Även om de första åren som forskare är viktiga, sorteras flest kvinnor bort i skarven mellan just lektorat och professorstjänster, säger Curt Rice.

Hur framgångsrik Kif-kommittén varit när det gäller att ändra synsätt och strukturer är svårt att säga. Men antalet kvinnliga professorer i Norge är dubbelt så stort idag jämfört med när Kif-kommittén startade år 2004. Curt Rice hoppas nu att Kif-kommittén får fortsätta sitt arbete ytterligare några år.

Sverige satsar på jämställdhetsintegrering

Även i Sverige pågår satsningar för jämställdhet i akademin. Fredrik Bondestam leder stödfunktionen för ett regeringsuppdrag om jämställdhetsintegrering av högskolor och universitet (JiHU) vid Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet.

– Det finns många utmaningar. Studiemiljön, rekryteringsprocesser, karriärvägar är exempel på områden där kön ofta spelar en avgörande roll. Vi behöver jobba med att motverka existerande ojämställdheter, men även andra ojämlikheter, eftersom kön och andra maktordningar alltid hänger samman, säger Fredrik Bondestam.

Uppdraget att jämställdhetsintegrera högskolor och universitet ska ses som en ambitionshöjning och har en större långsiktighet är tidigare insatser på området. JiHU startade vid årsskiftet och ska pågå till 2019. Målet är att förändra strukturer.

– Andelen kvinnliga professorer kommer inte att förändras dramatiskt under uppdragstiden, men däremot kan lärosäten organisera arbetet med att förändra de strukturer som gör det möjligt att bli professor, säger Fredrik Bondestam.

Jämställdhetsarbete måste sträcka sig längre än till att enbart räkna antalet kvinnor och män, menar Fredrik Bondestam. Det handlar enligt honom mer om vilken kunskap som produceras, hur utbildningar ser ut och hur resurser fördelas.

– Ojämställda villkor för forskning och utbildning förändras inte nödvändigtvis av att representationen är jämn, säger han.

Sekretariatet är stödfunktion för de lärosäten som ingår i satsningen och tar bland annat fram kunskapsunderlag, skapar mötesplatser för samverkan och sprider resultat och goda exempel. Det är lärosätena själva, enskilt eller tillsammans med andra, som ska driva arbetet framåt i verksamheterna.

Under hösten besöker sekretariatet samtliga lärosätesledningar för att föra dialog kring vilka specifika utmaningar som finns. Det är ett första steg i arbetet med att definiera lärosätenas problem och att prioritera inför kommande utvecklingsarbete. Lärosätena har fått i uppdrag att ta fram planer för jämställdhetsintegrering som ska redovisas i maj 2017. Därtill ska allt övrigt arbete som sker rapporteras till regeringen.

Fredrik Bondestam menar att ambitionerna är högre än i flera tidigare nordiska satsningar. Med JiHU är målet att förändra de rådande formella och informella maktstrukturerna i den akademiska kulturen.

– Vi behöver få gehör bland lärare och forskare och den teknisk-administrativa personalen. Inte minst är studenternas delaktighet avgörande. De är ju i majoritet och utgör också framtidens lektorer och professorer, säger Fredrik Bondestam.

– Vi måste bli bättre på att klara upp de här brotten, säger åklagaren Rudolf Christoffersen.
Han är en av huvudtalarna på konferensen ”Norden som gemensam marknad för människohandel” som hålls i Helsingfors på onsdag. Konferensen har ett genomgående jämställdhets- och genusperspektiv och riktar sig till experter inom bland annat socialtjänsten, sjukvården och polisen. Kvinnor och män drabbas delvis på olika sätt av människohandel. Kvinnor utnyttjas till exempel oftare för sexuella ändamål medan män utnyttjas till att utföra kriminella handlingar eller som oavlönad arbetskraft.

Nya former av människohandel kräver nya angreppssätt

Rudolf Christoffersen har lång erfarenhet av arbete mot människohandel i Norge. Numera jobbar han internationellt på Eurojust, som har fokus på gränsöverskridande kriminalitet. Från kontoret i Haag ser han nya former av människohandel växa fram i Europa. Det har till exempel blivit vanligare att barn utnyttjas sexuellt på internet, vilket ställer nya krav på polis och åklagare. Om bara några veckor startar rättegången mot en person i Norge som står åtalad för att ha fått barn i Filippinerna att utföra sexuella handlingar och övergrepp på andra barn medan han tittade på via internet. Han betalade en fattig familj och instruerade barnen utifrån sina egna önskningar.
– Den typen av fall har vi sett i flera nordiska länder, och de är svårlösta, säger Rudolf Christoffersen.
Ofta vet polisen inte ens i vilket land övergreppen har skett och det är svårt att efterforska, menar han.
– Streamingtrafiken kan gå över länder som vi traditionellt sett inte brukar samarbeta med och då kan det kan vara svårt att få ut bevis.

Ett annat exempel på en ny form av människohandel som Rudolf Christoffersen lyfter fram har koppling till flyktingkrisen. Barn som tvingas på flykt utnyttjas till kriminell verksamhet som narkotikasmuggling eller sexhandel. Många av människohandelns offer lever under stor utsatthet och där har polis och åklagare mycket kvar att lära, menar Christoffersen.
– Vi behöver bli bättre på att hantera offer som inte vill samarbeta med oss. De är så rädda för repressalier att de inte vågar ta kontakt, säger han.

Kanske skulle förtroende för rättsväsendet öka om polis och åklagare lyckades reda ut fler brott, resonerar han.
– Vi måste bli bättre på att få folk dömda. Annars signalerar vi till offren att vi inte bryr oss, säger han.

Även från politiskt håll skulle man kunna skärpa tonen, tycker Rudolf Christoffersen. Han menar att gärningsmännen kommer alldeles för lindringt undan och vill se högre straff.
– Det gäller generellt i hela Norden. Jag tycker att straffen är alldeles för låga, säger han.

Samarbete över gränserna ett måste

För att möta de nya formerna av människohandel krävs väl fungerande internationella samarbeten inte bara i Norden utan i hela Europa. Det krävs också specialkompetens inom rättsväsendet, menar Rudolf Christoffersen. Han nämner bland annat den norska satsningen på specialistteam som ett framgångsrikt exempel. Teamen finns i de fem största städerna och består av poliser och åklagare som arbetar specialiserat mot människohandel.
– Det finns liknande goda exempel i andra länder. Vi behöver bli bättre på att dela med oss av hur vi jobbar och vad som fungerar, så att vi kan lära av varandra, säger Rudolf Christoffersen.

Där kan onsdagens konferens fylla en lucka, tror han. Under konferensen medverkar forskare och experter från flera olika länder och med olika kompetens. Bland annat kommer Lisa Green, Länskoordinator mot människohandel i Malmö, att berätta om stadens arbete med flyktingbarn. Maija Koskenoja, överinspektör på Diskrimineringsombudsmannens byrå i Finland, kommer att tala om förövarens metoder och de psykiska konsekvenserna av människohandel ur ett jämställdhetsperspektiv. Juristen Jette Malberg och polisen Anders Morville kommer att berätta om den danska utredningen Operation Hvepsebo, som avslöjade ett fall där människor utnyttjades genom att tvingas att utföra kriminella handlingar. Det är några punkter ur programmet.

Konferensen arrangeras av diskrimineringsombudsmannen i Finland i samarbete med det finska ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet. Dagen invigs av den finska diskrimineringsombudsmannen och även inrikesminister Paula Risikko kommer att finnas på plats.

Hur näthatet ska stoppas är en aktuell fråga i alla nordiska länder. Att kommentarsfältet fylls med hotfulla och sexistiska inlägg är inte minst ett demokratiproblem, då det riskerar att tysta röster i det offentliga rummet. Men att komma åt förövarna är inte helt enkelt. Ett problem är att lagstiftningen på området inte är uppdaterad. Ett annat att det finns begränsat med forskning om hur näthatet kan bekämpas. Därför kartlägger NIKK, på uppdrag av Nordiska ministerrådet, den rättsliga regleringen av hat och hot på nätet. Syftet är att bidra till ett kunskapsförankrat arbete mot nätbaserade hatyttringar, hot och kränkningar som är kopplade till kön.

– Mitt fokus ligger på den rättsliga regleringen som jag analyserar utifrån ett intersektionellt genusperspektiv. Jag vill undersöka vilka situationer som hamnar innanför lagens ramar respektive vad som faller utanför. Alltså vilka situationer som en person kan utsättas för och sakna rättsskydd, säger Moa Bladini, lektor i straffrätt, som arbetar med kartläggningen.

Hur ser näthatet, som är kopplat till kön, ut i Norden idag?
– Hat och hot på nätet är ett relativt nytt fenomen. Det är en följd av att den tekniska utvecklingen går snabbt framåt. Lagstiftning är ett trögt system, som inte hinner med i snabba förändringar, inte heller på detta område. Unga kvinnor är särskilt utsatta, och en del av de kränkningar de utsätts för faller utanför lagens ramar. Det kan exempelvis handla om spridandet av nakenbilder utan samtycke, som det i dagsläget inte finns reglering för i exempelvis svensk lagstiftning.

Har du redan en uppfattning kring hur lagstiftningen i Norden ser ut?
– Våra lagstiftningar är i stora delar lika även om de förstås skiljer sig åt i viss utsträckning. Spridning av integritetskänsliga uppgifter, som exempelvis nakenbilder som sprids utan samtycke, är kriminaliserat i Norge och i Finland. I Sverige står brotten förtal/förolämpning i konflikt med lagen om yttrandefrihet, som går före. Det innebär att polisen i vissa fall inte kan driva vidare en anmälan. Istället måste den drabbade själv driva en straffrätts- och/eller skadeståndsprocess. I Finland har man gjort en annan avvägning och låtit skyddet för ära och heder gå före yttrandefriheten. Men efter kritik från Europadomstolen om de mänskliga fri-och rättigheterna har de tvingats justera sin reglering.

Vad kan NIKK:s projekt ha för nytta för andra nordiska aktörer?
– Jag tänker att det här är viktig kunskap som kan leda till att synliggöra var de nordiska ländernas lagstiftning brister, men också bidra med goda exempel. Om vi ser att till exempel Norge har löst det juridiska på ett bra sätt, kan andra länder få kännedom om detta och möjlighet att ta efter. Det kan också ge samordningsvinster.

 Enligt WHO beräknas över 200 miljoner kvinnor och flickor i världen idag blivit utsatta för könsstympning. Ingreppet är ett brott mot de grundläggande mänskliga rättigheterna och mot barns rättigheter. Arbetet mot könsstympning pågår på många håll i världen. Motstånd från kvinnor, hälsoarbetare och frivilligorganisationer i länder där ingreppet förekommer har gjort skillnad. Flera länder, som Burkina Faso, Egypten, Etiopien och Sudan, har infört lagar som förbjuder könsstympning. Det erkänns på allt fler platser att det är möjligt att behålla de positiva sidorna av initieringsriter, medan man tar bort de skadliga.

På internationell nivå finns flera satsningar, exempelvis paraplyorganisationen IAC (The Inter-African Committee on traditional practices affecting the health of women and children) som bildades 1984 av kvinnor från flera olika afrikanska länder. IAC är rådgivande organ till FN och arbetar för att avskaffa könsstympning. Organisationen har antagit handlingsplaner som stöds av flera organisationer som UNICEF och WHO.

Kunskap om omfattning begränsad

I de nordiska länderna är könsstympning olagligt. Hur lagstiftningarna ser ut varierar. Dock finns väldigt få rättsfall där någon fällts för utförandet och kunskapen om problemets omfattning är begränsad.

– Jag har arbetat med den somaliska gruppen i Finland sedan 90-talet, och jag har aldrig hört att någon könsstympat sitt barn här. Det görs ofta det innan avresan, eftersom det är olagligt i Finland, säger Saido Mohamed, som arbetar på organisationen Finnish League for Human Rights.

Den ideella organisationen Finnish League for Human Rights har arbetat med könsstympningsfrågan i 15 år. Grunden i deras arbete är respekt för olika kulturer, med ingången att våld aldrig kan accepteras oavsett kultur eller tradition. Fokus ligger på förebyggande arbete. Rent praktiskt möter organisationen finländare som kommer från kulturer där könsstympning är vanligt och diskuterar frågan. Målgrupperna är finländare från bland annat Somalia, Etiopien, Eritrea, Sudan, Nigeria och Kenya.

– Vi träffar religiösa ledare, besöker ungdomsverksamheter, pratar med organisationer och deltar i kvinnofester och andra evenemang. Jag och min kollega, som är från Etiopien, träffar människor där de befinner sig, säger hon.

Allt fler unga söker hjälp i Finland

Enligt Saido Mohamed, som själv är från Somalia, har attityderna till kvinnlig könsstympning förändrats genom åren. På 90-talet var frågan tabu och mycket känslig att ta upp i Finland. Idag är diskussionen mer tillåtande och allt fler unga söker medicinsk hjälp. Hon menar att organisationens uppsökande arbete gjort skillnad.

– Det förebyggande arbetet är väldigt viktigt när det gäller könsstympning. Det måste vara kontinuerligt, eftersom det hela tiden kommer nya flyktingar från drabbade områden.

Jamila Said Musse jobbat i mer än 20 år mot könsstympning både i Somalia och i Sverige. Senaste tiden bland annat på uppdrag av Länsstyrelsen i Västra Götaland. Hon menar precis som Saido Mohammed att attityderna förändrats i rätt riktning. Även Jamila Said Musse menar att förebyggande arbete är centralt.

– I Sverige kom lagen mot könsstympning 1982. Men lagen i sig kan inte stoppa fenomenet. Det behövs utbildning och prevention.

Vanligare med könsstympning bland äldre

Exakt hur utbrett problemet med könsstympning är i Norden är svårt att kartlägga. De studier som finns bygger på uppskattningar, baserade på hur många flickor och kvinnor som har ursprung i länder där förekomsten är hög. För att få fram mer exakta uppgifter har Institutet för hälsa och välfärd i Finland genomfört en större intervjustudie. Studien är gjord bland finska kvinnor från Somalia och Kurdistan. Enligt forskaren Reija Klemetti är syftet att undersöka förekomsten, exakt vilka hälsoeffekter ingreppet ger kvinnor och hur det är kopplat till socioekonomiska faktorer.

– Allt fler könsstympade kvinnor kommer till Finland, samtidigt finns det väldigt lite forskning på området, om hälsoeffekter och behandlingsmetoder.

Frågorna i studien har ställts som del i en större hälsoenkät, och visar att könsstympning är vanligare bland kvinnor som är äldre och saknar utbildning. Gifta finska kvinnor från Somalia var i högre utsträckning könsstympade än ogifta. Bland finskkurdiska kvinnor var ingreppet vanligare bland religiöst troende. Den visade även att finsksomaliska kvinnor, som var könsstympade, var mindre benägna att uppsöka läkare. Resultatet ska ligga till grund för det framtida arbetet mot könsstympning i Finland, och hjälpa exempelvis vårdpersonal som träffar utsatta kvinnor att diskutera frågan. I dag är könsstympning en känslig fråga, som många yrkesgrupper drar sig för att ta upp och prata om.

– Vi behöver utbilda finsk vårdpersonal om ingreppet och hur det kan förebyggas. Det är även viktigt att skolpersonal har kunskap om problematiken.

Svensk kommun dömd för diskriminering

Att frågan om könsstympning tas upp och angrips på rätt sätt är centralt. År 2010 dömdes Uppsala kommun i Sverige för att ha utsatt en flicka och hennes föräldrar för etnisk diskriminering, efter att en distriktssköterska anmält misstanke om könsstympning till Socialnämnden. Ärendet började med att flickan och hennes pappa var på ett rutinbesök på BVC. Pappan berättade då att flickan skulle resa utomlands med sin moster under sommaren för att besöka några släktingar. Distriktssköterskan misstänkte att flickan skulle könsstympas under resan och gjorde en anmälan till socialnämnden i Uppsala. Följden av socialtjänstens polisanmälan blev att flickan utan förvarning hämtades av polis i skolan och fördes till sjukhus där hon mot sin vilja tvingades genomgå en gynekologisk undersökning. Den visade att flickan inte blivit könsstympad och polisen lade därför ner sin förundersökning. Föräldrarna anmälde kommunens agerande till Ombudsmannen mot etniskt diskriminering, DO, som drev frågan vidare till Tingsrätten. Tingsrätten menade att enbart familjens etniska tillhörighet hade genomsyrat kommunens hela handläggning av ärendet och dömde Uppsala kommun att betala 60 000 kronor i skadestånd till familjen.

Mer resurser till utbildning efterfrågas

Organisationen Finnish League for Human Rights och Jamila Said Musse från Sverige arbetar båda med att utbilda yrkesgrupper om könsstympning, exempelvis socialsekreterare, poliser och vårdpersonal. De menar att det finns stort behov av kunskap, men enligt dem är det svårt att räcka till och få kontinuitet i kompetensen. Saido Mohamed menar att det behövs mycket mer resurser på området, både för förebyggande insatser och utbildning. Hon tycker att finska politiker måste ta sitt ansvar.

– Finland har haft en handlingsplan som sträcker sig år till 2016. När den går ut vet vi inte vad som kommer att hända. Men frågan måste prioriteras. Det räcker inte att vi, som enda organisationen, ska göra allt detta arbete i Finland, säger Saido Mohamed.

Jamila Said Musse har liknande erfarenheter.
– Myndigheterna måste ta frågan på högsta allvar och det måste bli tydligare vem som har huvudansvaret. Politikerna måste även driva på frågan globalt, säger hon.

Att båda föräldrarna ska kunna kombinera yrkesarbete med att ha barn har länge varit en prioriterad jämställdhetsfråga i Norden. I ett globalt perspektiv är de nordiska länderna pionjärer i att främja föräldraledighet för både föräldrarna. Detta har skett genom familjepolitiska lösningar, där pappornas uttag på olika sätt uppmuntrats.

Forskningen visar att pappors andel av uttagna dagar har ökat i alla nordiska länder sedan år 2000. Men det går långsamt, och fortfarande är det mammor som lägger mest tid på sköta barn. Mest jämställt uttag kan ses i länder med öronmärkta dagar, det vill säga där föräldraförsäkringen blivit delvis individualiserad.

Ett tydligt exempel är Island, som år 2000 införde en tredelad föräldraförsäkring. Av nio månader blev tre månader öronmärkta för respektive förälder och tre månader delbara. Effekten blev kraftfull. Innan tog bara 0,2−0,4 procent av papporna ut föräldraledighet på Island, efter reformen steg andelen till 87 procent.

Normerande system

Forskare menar att de nordiska föräldraförsäkringssystemen utgår från en heterosexuell tvåsamhetsnorm. Det kan göra det besvärligt för familjer med färre eller fler föräldrar. I Finland har exempelvis bara pappor som bor ihop med barnet rätt till föräldraledighet. Systemet är alltså inte anpassat för separerade föräldrar. I Sverige bygger regelverket på att föräldrarna samarbetar, vilket kan bli problematiskt om de inte kommer överens.

Idag finns det en begränsad mängd forskning om hur föräldraförsäkringarna i Norden fungerar för grupper utanför normen, som exempelvis regnbågsfamiljer. De studier som finns på området kartlägger framförallt generella mönster.