Rapporten är framtagen av forskarna Stine Thidemann Faber, Helene Pristed Nielsen och Kathrine Bjerg Bennike på uppdrag av Nordiska ministerrådet.

De presenterar forskning om förändrade levnadsvillkor till följd av allt från globala förändringar, till minskad ekonomisk tillväxt, arbetstillfällen som minskar i traditionellt manliga yrkesområden samt  migration och avfolkning. Särskilt unga kvinnor flyttar till de större städerna för att få en utbildning. Dessa är utmaningar som inte bara är av stor betydelse för regionens livskraft och sammanhållning, utan också för de män och kvinnor som bor här, och för deras inbördes sociala relationer, menar forskarna i rapporten.

Sexistiska kommentarer och hatprat i den offentliga debatten och på sociala media drabbar framför allt kvinnor, säger Kira Appel.
– Nationellt, nordiskt och globalt anar man att det här är ett växande problem. Män kritiseras för det som de säger medan kvinnor, oavsett vad debatten gäller, ofta trakasseras för att de är kvinnor. Skillnaden är enorm.

Under ett möte i maj uttryckte samtliga nordiska jämställdhetsministrar djup oro för utvecklingen. Danmark fick, i egenskap av ordförandeland för Nordiska ministerrådet, i uppdrag att under hösten ordna ett seminarium om vardagssexism och nättrakasserier.

Seminariet ingår i det nordiska samarbetsprogrammet om kön och jämställdhet i det offentliga rummet. Målet är att lyfta fram goda exempel och ge praktiska rekommendationer till berörda aktörer i Norden.

Appel hoppas att man ska kunna ringa in orsakerna och effekterna av vardagssexism.
– Undersökningar av ”stalkning” visar att kvinnor som förföljs tenderar att bli rädda, dra sig undan och till och med ändra sitt beteende. Det får allvarliga konsekvenser för demokratin om kvinnor skräms från att delta på offentliga arenor och i den offentliga debatten.

Unik nordisk rapport

2013 gav Nordiska ministerrådet ut en rapport som för första gången ur ett nordiskt perspektiv belyser fenomenet antifeminism och högerextremism, bland annat på internet. Listan på konkreta åtgärder bygger på 25 experters råd (se faktaruta).

Helga Eggebø, seniorrådgivare vid KUN senter for kunnskap og likestilling i Norge, analyserar som bäst resultatet i en ny undersökning om upplevelser av hets och trakasserier på nätet. Hon påminner om att det inte bara är personer aktiva i den offentliga debatten som utsätts.
– Elektroniskt våld ingår numera i våldet i nära relationer. Ständig uppkoppling gör att vi alltid är nåbara och det blir svårare att värja sig.

Kvinnor trakasseras ofta utifrån att de är kvinnor, men även män utsätts för hets kopplat till deras person, exempelvis med anspelningar på sexualitet.
– Det kan också vara beskyllningar om att du är galen eller inte har någon rätt att uttala dig på grund av din ålder eller position, eller hotfulla antydningar om att personen vet var du bort eller hur du rör dig.

Yttrandefrihet som retoriskt slagträ

Avvägningen mot yttrandefriheten är en av utmaningarna i arbetet mot hatyttringar och sexism i den offentliga debatten.

Kira Appel tycker att det är positivt med fler kanaler där fler röster kan höras.
– Ökade möjligheter att uttrycka sig och kommentera, också anonymt, främjar demokratin. Baksidan av myntet är att vi fått mer hatprat, hotelser och trakasserier.

Helga Eggebø hänvisar till amerikansk forskning som visar att yttrandefriheten har blivit ett retoriskt slagträ: Feminister som opponerar sig mot ett visst språkbruk eller uppförande anklagas för att försöka begränsa yttrandefriheten.
– Man tror att det råder enighet om vem som hetsar och vem som blir hetsad men det finns en konflikt. Båda sidorna kan känna sig utsatta. Vi är inte överens om situationsdefinitionen.

Ombud kräver handlingsplan

Sunniva Ørstavik, jämställdhets- och diskrimineringsombud i Norge, krävde i en rapport från april en heltäckande nationell handlingsplan mot hatyttringar. Hon vill bekämpa både lagligt och olagligt hatprat, bland annat med satsningar på forskning och förebyggande arbete i skolan, åtgärder som enligt henne inte begränsar yttrandefriheten.

– Det finns en stark bild av nättroll som patetiska stackare som sitter hemma och saknar kontroll över sitt liv, säger Helga Eggebø.

– Schablonbilden blir en hanteringsstrategi men den motsvarar inte alltid verkligheten. De som vi har intervjuat och som fått reda på vem som trakasserat dem säger att det kan vara rätt vanliga typer.

I indexet, som presenterades den 25 juni, ligger Sverige i topp tätt följt av Finland och Danmark. Indexet har tagits fram av Europeiska jämställdhetsinstitutet, Eige, på uppdrag av Europeiska kommissionen. Inom flera områden har de nordiska medlemsländerna klart bättre resultat än genomsnittet för EU.
– Att de nordiska länderna ligger i topp betyder det inte att det råder jämställdhet. Det kan snarare kopplas samman med en bristande utveckling i många andra länder, säger Lenita Freidenvall, forskare vid Stockholms universitet och sekreterare i den svenska regeringens jämställdhetspolitiska utredning.

Lägre livsinkomst för kvinnor

De nordiska länderna får höga poäng inom området politisk representation. Här är gapet mellan kvinnor och män inte så stort, men arbetslivet och näringslivet präglas fortfarande av stor ojämställdhet. De ekonomiska villkoren ser olika ut för kvinnor och män och det hänger tätt ihop med villkoren i arbetslivet, menar Lenita Freidenvall. Kvinnors arbetstider har förlängts och kvinnors utbildningsnivå är generellt högre än mäns. Ändå har löneskillnaden mellan kvinnor och män minskat mycket lite, konstaterar hon. Kvinnor är dessutom undersysselsatta i större utsträckning än män och tar ut merparten av föräldraledigheten.
– Sammantaget ger detta lägre livsinkomst och därmed lägre pensioner för kvinnor. Det tycks vara ett genomgående problem i de nordiska länderna.

Könssegregerat i det nordiska arbetslivet

Den bristande jämställdheten i arbetslivet hänger bland annat ihop med könssegregeringen, menar Lenita Freidenvall. För att få en bild av hur segregerad arbetsmarknaden är i olika EU-länder har Eige jämfört hur stor andel av kvinnor respektive män som är anställda inom områdena utbildning, sjukvård och socialt arbete. Siffrorna för Sverige visar att 43,4 procent av de tillfrågade kvinnorna arbetar inom dessa områden. Siffran för män ligger på 11 procent.
– Vi ser att kvinnor i viss utsträckning har brutit in i mansdominerade yrken, men män har inte på motsvarande sätt brutit in i kvinnodominerade branscher, säger Lenita Freidenvall.

Könssegregeringen på arbetsmarknaden är en faktor som drar ner betyget för de nordiska länderna. En annan faktor är underrepresentationen av kvinnor i bolags- och bankstyrelser. Dessutom finns stor ojämställdhet i fördelningen av det obetalda hushållsarbetet. I Finland uppger 72 procent av kvinnorna att de utför hushållsarbete varje dag under en timme eller mer. För finska män ligger siffran på 39 procent.

Stora skillnader mellan EU-länderna

Eiges index är sammanställt utifrån könsuppdelad statistik från år 2012. Kvinnors och mäns villkor har bedömts utifrån kategorier som arbete, pengar, kunskap, tid, makt och hälsa. Varje land har poängsatts utifrån hur litet gapet är mellan kvinnor och män inom de olika kategorierna. Poängen har sedan räknats ihop för att ge en samlad siffra över jämställdheten i landet. Siffran 100 innebär att ett land är jämställt. Sverige toppar listan med 74,2 poäng följt av Finland med 72,7 poäng och Danmark med 70,9 poäng. Snittet för EU ligger på 52,9. Längst ner finns Rumänien med 33,7 poäng.
– Indexet avslöjar att det finns stora skillnader mellan EU-länderna. Det går inte att ge en samlad bild att läget i EU och det finns inte heller en lösning som är giltig för alla länderna, säger Lenita Freidenvall. Hon tror att indexet kan bidra till att sätta press på EU-ländernas regeringar.
– Mätningarna skildrar utvecklingen över tid och visar de mörka fläckarna. Här kan regeringarna se vilka områden de behöver prioritera, säger hon.

Marginell förändring sedan förra mätningen

Det är andra gången Eige presenterar indexet och för EU som helhet syns en marginell förbättring jämfört med siffrorna som presenterades för två år sedan. Finland har fått en något bättre poäng medan siffrorna har sjunkit en aning för Danmark och Sverige.
– Man kan inte lita blint på att utvecklingen ska gå framåt. Det är en viktig lärdom. Det krävs aktiva åtgärder och politiska prioriteringar om det ska hända någonting, säger Lenita Freidenvall.
Samtidigt betonar hon behovet av att inte bara jämföra skillnader i livsvillkor mellan kvinnor och män.
– Vi måste också synliggöra skillnader inom grupperna kvinnor och män. Vi behöver till exempel titta särskilt på invandrade kvinnors situation och möjligheter till inkomst och heltidsjobb, säger hon.

Behovet av att synliggöra fler faktorer än kön lyftes även i samband med publiceringen av den förra upplagan av indexet, år 2010. (Se artikeln ”Nytt jämställdhetsindex avslöjar EU-ländernas brister”) Tvärande faktorer tas upp i en del Eiges index, men siffrorna där påverkar inte det sammanvägda resultatet för respektive land. I nästa index, som kommer år 2017, ska Eige lägga särskild vikt vid dessa tvärande faktorer, skriver de i rapporten till årets index.

I de nordiska länderna finns likheter när det gäller flyttmönster. Trenden visar att unga kvinnor är mer benägna att lämna hemorten för att läsa vidare. Det talas om ett ”kvinnounderskott” i glesbygdsområden. Männen stannar oftare kvar, eller flyttar tillbaka. Samtidigt minskar utbudet av traditionellt manliga yrken i glesbygden och många blir arbetslösa.

– I debatten speglas glesbygdsmannen ofta som omodern bakåtsträvare. Och precis som det beskrivs att det är ett problem att kvinnor flyttar, har det på senare år framställts som ett problem att männen inte flyttar, säger Stine Thindeman Faber, genusforskare vid EDGE – Centre for Equality, Diversity and Gender, vid Aalborgs universitet.

Hon är en av ett 50-tal deltagare från hela Norden som samlades i Nuuk för att diskutera glesbygdsproblematiken ut ett jämställdhetsperspektiv. Bakom arrangemanget stod Danmark, årets ordförande för Nordiska ministerrådet.

Olika förväntningar på kvinnor och män

Inför seminariet hade arrangörerna beställt en tvärnordisk forskningsrapport som tagits fram av forskarna vid EDGE. Stine Thindeman Faber har gått igenom de studier som finns på området i Norden.
– Det är tydligt att det finns koppling till genus när det gäller denna fråga. Förväntningar på kvinnor och män är olika när det gäller utbildning och flyttmönster, säger hon.

Enligt rapporten har unga män ofta starkare anknytning till platsen de kommer ifrån, och uppskattar lokala fritidsaktiviteter som jakt eller fiske. Kvinnorna upplever att det finns mer möjligheter för dem i städerna, och värderar ett större socialt-och kulturellt utbud. Ofta upplever kvinnorna även könsrollerna som mer moderna i städerna, jämfört med på mindre orter.

Flyttåg till fastlandet

Att seminariet ”Kön, utbildning och befolkningsströmmar” hölls på Grönland är ingen tillfällighet. Grönland är det enda land i Norden vars befolkning, på cirka 56 000 personer, beräknas minska fram till år 2040. Allt sedan 60-talet har antalet kvinnor sjunkit på ön.
– Tidigare berodde det på att det flyttade hit danska män som blev ihop med grönländska kvinnor och paren flyttade tillsammans tillbaka till Danmark, säger Martha Lund Olsen, jämställdhetsminister på Grönland.

Idag finns det två olika flyttströmmar. Många kvinnor lämnar de små kustbyarna på ön för större orter, som huvudstaden Nuuk. Samtidigt lämnar både unga män och kvinnor Grönland för att utbilda sig utanför ön. Det stora flyttåget går till Danmark. Männen är mest benägna att återvända.

Brist på jobb och bostäder

Martha Lund Olsen menar att det finns flera orsaker till att kvinnorna inte återvänder. Det handlar bland annat om brist på kvalificerade jobb och bostäder.
– Vi försöker skapa nya arbeten här på Grönland genom att locka företag som vill skapa gruvdrift eller utvinna olja. På så sätt skulle de välutbildade kvinnorna komma i sysselsättning.

Hon menar att utländska investerare och nya arbetstillfällen även skulle ge mer till statskassan, där det idag är ett underskott. De pengarna behövs för bostadsbygge.
– Idag är det väldigt ont om bostäder för folk som vill flytta hit. Många grönlänningar står i kö för att bo i hyresrätt och bostäderna räcker inte till, säger Martha Lund Olsen.

Få studier med genusperspektiv

På konferensen i Nuuk fanns representanter från bland annat universitet, frivilligorganisationer och politiska institutioner som arbetar med glesbygdsfrågor. Tanken är att diskussioner och workshops ska utmynna i en handbok med konkreta råd till aktörer i alla nordiska länder. Enligt forskaren Stine Thindeman Faber behövs fler studier på området.
– När vi gjorde kartläggningen var det väldigt svårt att hitta studier gjorda ur ett genusperspektiv, trots att dessa frågor så tydligt är kopplade till kön. Jag skulle gärna se mer tvärnordisk forskning på området i framtiden, säger hon.

Eygló Harðardóttir, minister for sosial-, bolig og arbeidsmarked i Island, sa ved åpningen av den nordiske konferansen om seksisme og seksuell trakassering i arbeidslivet, att turisme vokser i alla de nordiske landene. Derfor er seksisme og seksuell trakassering innen hotell-, restaurant- og turismebransjenensværtaktuell sak. I Island har det vært 40 prosent økning av folk i servisebransjen fra 2010, mens det har vært 6 prosent økning i andre fag.

Paula Mulinari, universitetslektor ved Malmö högskola i Sverige og hovedtaler ved konferansen sa att for tretti år siden fans ikke begrepet trakassering på nordiske språk. Seksuell trakassering er et problem både på individuell og samfunnsnivå, sa hun, og la til att det fins både politiske og juridiske muligheter til å endre situasjonen.

Nordisk forskning og resultater

Ved konferansen, som ble finansiert av Nordisk ministerråds støtteordning for likestilling, talte forskere fra alle nordiske land. Steinunn Rögnvaldsdóttir, fra Island, sa att 60 prosent av de som jobber i restauranter er kvinner og at servitører er de som i fleste tilfeller har opplevd trakasserier på jobb. 61,7 prosent har opplevd trakasserier fra kunder, 32,1 prosent fra kolleger og 21 prosent fra ledere på jobbet. Rögnvaldsdóttir mente att vi må undersøke hvis folk virkelig kjenner sine rettigheter og vet hvor de kan få støtte.

Seija Virta fra Finland sa att mange av de som opplever seksuell trakassering syns det er veldig vanskelig å be om støtte. Hun pekte også på at det er mere vanskelig når gjerningspersonen er en kollega. Forskningen i Finland har dessuten vist att ledere ofte ikke tar problemet på alvor. Bland de som har rapportert seksuell trakassering til lederen opplever bara en fjerdedel att lederen reagerte, forteller Virta.

Samfunnsproblem – men hvem har ansvar?

Claus Jervell fra Likestillings- og diskrimineringsombudet i Norge sa at seksuell trakassering i hotell og restaurant er alvorlig og omfattende. Han mener at grunnen til problemet er att det ikke er enighet i samfunnet om at dette er et problem. Han stilte spørsmålet: Hvem har ansvaret? Jervell kalte det for et arbeidsmiljøspørsmål som vi skal og kan løse. Han sa at det er enkelt å stoppe seksuelle trakasserier og det er gratis.

Mulige løsninger:

• Anerkjenne problemet og lytte til de som blir rammet.
• Snakke om problemet med de som ikke rammes.
• Lage rutiner basert på en konkret risikovurdering.
• Gi ledere ansvar slik at trakassering får konsekvenser.
• Pålegge alle som kjenner til trakassering å varsle og/eller stoppe de.

Tid å bryte stillheten

Sonja Schwarzenberger var leder i en paneldebatt på konferansen. Hun er forfattere og prosjektleder og har skrevet boken Bryt tystnaden sammen med Naiti del Sante. Schwarzenberger mente at et problem er at kvinner ikke siger fra på grunn av skam. Hun sa at det er viktig at alle nordiske land tar opp minimumskrav om forebyggende arbeide. Vi skal forklare at seksuelle trakasserier ikke aksepteres, sa hun.

Hovedspørsmålet som var stilt i paneldebatten var: Hvilket ansvar har arbeidsmarkedet i å motvirka seksisme og seksuell trakassering på arbeidsplassen? Paneldeltakerne var enige om at det trengs mere aksjon. Statistikken viser at unge kvinner er mere utsatte for seksuelle trakasserier og de tar det også tungt. De må bli sikre på at de kan si fra og få støtte.

Ekspertene på konferansen var også enige om att bevissthet gjennom generell utdanning er en av de viktigeste løsningene. Det handler om å få nye verdier og kultur inn i arbeidslivet. I praksis er det håndbøker og veiledning som gjelder. Det er ikke nok å endre loven hvis ledere ikke vet hvordan man skal hantere seksuell trakassering når det viser seg, mente ekspertene. De understreket også viktigheten av det nordiske samarbeidet. Landene har muligheter til at sammen finne løsninger mot seksisme og seksuell trakassering, mente de.

Island var det andre landet etter Norge for å sette kvoteringslovgiving. Siden 2008 har Island hatt en lov som krever at alle offentlige utvalg, styrer og råd skal har 40-60 prosent kvoter for kvinner og menn. I 2010 ble det enighet om å ha kvoter for aksjeselskaper og private aksjeselskaper med 50 eller flere ansatte.

”Tid til at menn står opp fra stolene”

Kristín Ástgeirsdóttir, daglig leder i Jafnréttisstofa (Senter for likestilling) i Island, sa i forhold til konferansen att det hadde vært diskusjon i lang tid i Island, før loven ble vedtatt. “Vi prøvde å presse endringer uten å sette lov men det ga ingen resultater. I endelsen ble kvoter godkjent. De som kritiserer kvoter er nå helt forstummet. Jeg har lenge vært i favør av kvoter og sier at det har vært aktuelt med kvoter for menn i århundrer. Menn har sittet i styrer bare fordi de er menn. Det er derfor tid til at menn står opp fra stolene å tilbyr kvinner plass ved borden.”

Kristín Ástgeirsdóttir mener att det er mange ting som hindrer kvinner fra å ta plass i ledelsesposisjoner. Hun sier det er både maskuline tradisjoner og arbeidskultur som har betydning. “Folk ser ofte til ledere som er like som de selv, de velger bekjente som styremedlemmer, og så videre. Nye studier viser dette. Det er ikke gjort profesjonelt. Så er fakta at familielivet hindrer kvinner i stedet for menn å ta utfordrende jobber.”

Viktig å ta konversasjonen i internasjonal kontekst

På spørsmål om tanken bak den internasjonale konferanse, sagde Kristín Ástgeirsdóttir att den var viktig for å holde debatten våken. “Vi trenger fortsatt flere kvinner i styrer og ledelse. Det er viktig å overbevise folk om behovet for mangfoldig ledelse. Konferansen var en del av det. Det er også veldig viktig å ta konversasjonen i en internasjonal kontekst. Vi kan lære mye av internasjonal forskning og debatt i andre land. Det brukes samme argumenter for og imot kvoter i de fleste land. Derfor er det som gjelder å ha samtaler, høre om ulike aksjoner som brukes for å få inn flere kvinner i styrer og ledelse i de ulike landene, diskutere hindringer og finne måter å forbedre.”

Kristín Ástgeirsdóttir sier att hun håper konferansen øker bevisstheten om helt ny forskning på virkningene av kvoteringsloven og hvordan styremedlemmene er valgt. “Jeg håper også at debatten vil være å minne styrene i selskaper på juridiske forpliktelser..”

– Det är dyrt att komma upp hit till Rovaniemi. Förra gången hölls konferensen i Budapest, då hade representanter från de östeuropeiska länderna större möjlighet att komma, säger Liisa Husu.

Fokus på sexualitet och sexhandel

Temat på årets konferens var ”Sex and Capital”. Bland annat diskuterades feminismens roll i den ekonomiska krisen. På engelska kan ”sex” betyda såväl kön, genus, sex eller sexualitet, så på många sätt är det ett både brett och mångtydigt tema, säger Liisa Husu.

– Hittills har mycket kretsat kring sexualitet, eller sexhandel. Men jag hade gärna sett fler keynotes om de samhälleliga och ekonomiska makrofrågorna. Jag har längtat lite efter ett sådant fokus.

Under torsdagen presenterade Liisa Husu sin egen forskning, som handlar om ojämställdhet inom den akademiska världen. Samtidigt som vi i Norden är världsledande i alla internationella och samhälleliga jämställdhetsindikatorer, och ledande som forskningsländer, fortsätter universitet och högskolor att vara platser där jämställdhet och mångfald brister, berättar hon.

– Trots att vi i Norden har arbetat aktivt med de här frågorna i flera decennier ser det fortfarande inte mycket bättre ut jämfört med övriga Europa, speciellt om man jämför den kvinnliga andelen av professorer. Motståndet mot att förändra universiteten till att bli mer jämställda är väldigt starkt.

Liisa Husu ser också en växande jämställdhetsproblematik i många länder – en prekarisering av de akademiska anställningarna. Det innebär att det till exempel finns fler tidsbegränsade och osäkra anställningar, vilka i stor utsträckning tilldelas kvinnor. De ojämställda strukturerna fortsätter genom detta att återskapas, menar hon.

– När jag började med det här forskningsämnet på 1980-talet kunde jag knappast föreställa mig att de här frågorna fortfarande idag skulle vara så aktuella som de är. Nu är det 2015, och jag pratar i princip om samma saker. Vi feminister måste mobilisera och feministiska forskare måste fortsätta att ifrågasätta akademins genusmönster. Men framför allt måste facket och politiker ta initiativ för att få upp de här frågorna på den politiska agendan.

Politiska läget i Finland

En annan, kanske mer oväntad, het fråga på konferensen är det färska politiska läget i Finland. I riksdagsvalet för en dryg månad sedan blev centern stora vinnare, och i förra veckan klubbades regeringsprogrammet för deras center-högerregering.

– Tyvärr är regeringen i Finland motsatsen till den svenska, som säger att den är en feministisk regering. I den nya finska regeringens program är själva utgångspunkten i stället att ”män och kvinnor är jämställda”, vilket jag och mina feministiska forskarkollegor är mycket kritiska till. Det enda som utöver det nämns om jämställdhet är invandrarkvinnors integration i det finska samhället, samt fokus på kvinnor och flickor i biståndspolitiken. Det är ytterst problematiskt, och har gett oss mycket anledning att diskutera med utländska kollegor: vart är Finland på väg?

Samhällsengagemanget bland deltagarna gick som en röd tråd genom konferensen, menar Liisa Husu. Genusforskningen kritiseras ibland för att vara alltför inåtvänd, men här är det istället tydligt att många har ett brett samhällsengagemang, och vill använda sin forskning som en förändringskraft. Överlag är konferenser som dessa viktiga för genusforskningen i Europa, menar Liisa Husu.

– Vi ser på flera håll i Europa stora nedskärningar av universiteten, och genusforskningen är ju en ganska ny akademisk disciplin överallt. Rent institutionellt finns det till följd av det en sårbarhet. Därför är det viktigt att det finns europeiska forum som det här, där man kan jämföra erfarenheter, skapa allianser och samarbetsnätverk, och diskutera nya överlevnadsstrategier.

Deltidsarbetets orsaker står i fokus för faktabladet Heltid eller deltid? – Olika förutsättningar för kvinnor och män i Norden. I publikationen summeras rapporten Part-Time Work in the Nordic Region II, som har arbetats fram inom Deltid i Norden.

Vid projektets slutkonferens i Reykjavik hösten 2014 möttes experter för att gemensamt peka ut viktiga frågor för framtiden. Resultaten från konferensen och utmaningarna som rör deltidsarbete i Norden beskrivs i faktabladet Deltidskultur och heltidsnorm – Vägar till jämställda arbetstider i Norden.

Deltid i Norden pågick år 2013-2014. NIKK samordnade arbetet på uppdrag av Nordiska Ministerrådet.

Många nordiska kommuner och landsting arbetar med jämställdhetsintegrering, men resultaten har inte alltid fått så god spridning. I förra veckan samlades representanter från elva kommuner för att diskutera strategier för hur man kan nå ut och engagera fler i jämställdhetsarbetet. Marit Tovsen från norska kommunförbundet var en av konferensens arrangörer.

På vilket sätt kan det vara svårt att nå fram med jämställdhetsfrågorna?
– Utmaningarna ser olika ut i de nordiska länderna. I Danmark är den allmänna inställningen att man redan har uppnått jämställdhet. Då kan det vara svårt att få folk att förstå varför detta är fortsatt viktigt. I Sverige är förutsättningarna lite annorlunda. Där har kommunerna jobbat systematiskt med jämställdhetsintegrering i många år och det finns en större medvetenhet om att jämställdhetsmålen inte är uppfyllda. I Norge ligger vi någonstans mittemellan. Här finns engagemang för rättvisefrågor, men kommunerna är mer intresserade av etnicitet och integration. I dessa frågor jobbar några kommuner med könsperspektiv.

Vad är ditt tips till andra som jobbar med jämställdhetsintegrering? Hur kan man få bättre gehör?

– Det är viktigt att anpassa argumentationen till målgruppen. Pratar du med en politiker – visa fakta och statistik. Samtidigt bör du förklara vad som är kärnan i jämställdhetsintegreringsarbetet: att det faktiskt leder till bättre kvalité på servicen till medborgarna. Genom att till exempel titta på förskoleverksamheten med jämställdhetsglasögon eller tänka kön i stadsplaneringen kan verksamheterna bli bättre för både kvinnor och män. Alla förstår inte vad begreppet ”jämställdhetsintegrering” betyder, och då är det viktigt att förklara det tydligt.

Vilka strategier lyftes under konferensen?
– Vi pratade mycket om vikten av att jobba systematiskt och över en längre tid. Det är viktigt om man vill uppnå förändring. En fråga som har tagits upp är hur man förankrar jämställdhetsarbetet politiskt och får loss resurser. Det är också viktigt att sprida medvetenhet om frågorna bland ledare och nyckelpersoner i organisationen. Det kan till exempel handla om att få med HR-chefen på tåget.

Vilka är de största utmaningarna i arbetet med jämställdhetsintegrering i Norden?
– Utmaningarna handlar om att inte luta sig tillbaka, utan att hela tiden jobba vidare. För att lyckas med jämställdhetsintegrering krävs kontinuitet och långsiktighet.

Vad vinner ni på att ha ett nordiskt samarbete i de här frågorna?
– Jämställdhet är ett centralt element i vår nordiska modell. Vi tänker lika, samtidigt gör vi på lite olika sätt. Vi kan lära och inspirera varandra.

Seminariet arrangerades inom projektet ”Jämställdhetsintegrering på lokal nivå”. Projektet är ett samarbete mellan de nordiska kommunförbunden.

Den här artikeln berättar om ett av de projekt som fått medel från Nordisk Jämställdhetsfond.

– De flesta ser det som en självklarhet att behandla alla lika, men för den som är rädd att möta homofobi kan det betyda mycket att veta att en vän, granne, kollega eller släkting är välvilligt inställd till HBTIQ-personer, säger Ilar Gunilla Persson, som driver projektet tillsammans med Heidi Lunabba.

De två konstnärerna startade projektet i samband med Jeoppis Pride i Jakobstad 2014. Nu ska Tvättlina i regnbågens färger turnera i de nordiska länderna. Under 2015-2016 besöker projektet bland annat Sapmi Pride, Helsinki Pride, Falu Pride och Gotland Pride.

Alla som vill medverka och visa sitt stöd för alla människors lika värde uppmanas att hänga ut tvätt i regnbågens färger, fotografera och tagga #tvattlina.

– Genom att göra projektet internationellt skapar vi en rörelse för tolerans och medmänsklighet i Finland och andra länder som tyvärr har gemensamt att tonerna från homofobiska och intoleranta källor blir allt högre och samhällsdebatten mer aggressiv, säger Heidi Lunabba.

Den nordiska turnén inleds på fredag i samband med Sapmi Pride i Karasjok.

– Att starta med Sapmi Pride känns angeläget då HBTIQ- samer är en minoritet i minoriteten och det medför en dubbel risk för diskriminering, säger Heidi Lunabba.