Bag seminaret stod Likestillingssenteret i Norge, Stiftelsen MINERVA i Sverige og KVINFOs Mentornetværk i Danmark, som i foråret 2014 etablerede et nordisk mentornetværk for at samle den nordiske ekspertviden og skabe et forum, hvor man kan samarbejde om de udfordringer, der er i forhold til mentoring.

Kønsperspektivet er grundlaget for mentorprojekterne

Der findes mentorprogrammer overalt i Norden, men fælles for de tre institutioner er, at de har fokus på kønsperspektivet.

”Mentoring kan bruges på mange niveauer, over for forskellige målgrupper og i mange sammenhænge. Metoden kan tilrettelægges for den gruppe man arbejder med og de udfordringer, som den har. Men det unikke for os er kønsvinklen. Det er det, der binder os sammen”, siger Goro Ree-Lindstad.

De tre institutioner har alle gennemført mentorprogrammer specielt målrettet kvinder. Men i dag omfatter programmerne også ofte mænd.

”Når vi træner mentorer, prøver vi at gøre dem bevidste om, at køn kan spille en rolle for, hvordan du er mentor, og hvordan du forholder dig over for din mentee. De skal være bevidste om de strukturer, vi har i samfundet”, uddyber hun.

En særlig nordisk tilgang

”Det nordiske samarbejde giver os et professionelt og fagligt miljø, hvor vi kan lære af hinanden. I stedet for learning by doing, kan man bygge videre på de andres erfaringer”, siger Goro Ree-Lindstad, der forklarer, hvorfor det er relevant at samarbejde på tværs i Norden.

”Den nordiske mentoring-model er anderledes end i resten af Europa og USA. Vi fokuserer på, at det er frivilligt og gratis, og at det er en win-win-situation for både mentor og mentee. Den gensidige læring, hvor mentor bruger mentorprojektet i sin egen udvikling, er helt central. I Europa bliver mange af mentorerne betalt og de har en sagsbehandlerrolle. Noget, som vi i Norden allerede har dækket ind via arbejdsformidlingen eller velfærdssystemerne”, siger Goro Ree-Lindstad.

Faglig opgradering og kvalitet er vigtig

Det drejer sig i høj grad om at udvikle kvaliteten i de mentorforløb, der gennemføres, supplerer Goro Ree-Lindstad. Derfor præsenterede netværksseminaret, der havde samlet programledere fra 12 mentorprojekter i Norge, 13 fra Danmark og 7 fra Sverige, også svenske og danske best

practice-cases og drøftede, hvordan man sikrer kvalitet. Kvalitet er også en vigtig faktor for Goro Ree-Lindstads vision om det nordiske samarbejde.

”Vi skal finde tid, rum og sted til at samles. Vi skal prioritere den faglige opgradering, så vi kan udvikle mentoring som metode og øge kvaliteten. Det er selvfølgelig forskelle i kvaliteten, og hvad man får ud af det. Men hvis vi bygger kompetencerne op hos dem, der driver disse mentorprogrammer, bliver kvaliteten højre og der bliver flere, som kan tilbydes en mentor. Effektmåling, evaluering og formidling, hvor man synliggør, at det virker, er også noget, vi skal tage op i fremtiden”, konkluderer Goro Ree-Lindstad.

Netværkseminaret var støttet af midler fra Nordisk ministerråd.

– Vi har en tendens til å tenke på likestilling som et endimensjonalt fenomen, sier Mari Teigen, forskningsleder ved Institutt for samfunnsforskning og leder for CORE – kjernemiljø for likestillingsforskning.
I et seminarrom på Institutt for samfunnsforskning i Oslo, 7-8 mai, er et tjuetall av forskere samlet til diskusjon. De har kommet fra universiteter over hele Skandinavia for å drøfte komparative studier av den nordiske likestillingsmodellen. Et fellesskap av forskere er klare til å sette en vanskelig velferdsutfordring på dagsorden. For hvordan kan vi forklare at vi fremdeles har et kjønnssegregert arbeidsmarked i Norden?
– Segregering skaper segregering, sier Teigen videre.

Hun har forsket på kjønnssegregering i utdanning og arbeidsliv i en årrekke, og var i fjor redaktør for utgivelsen av boken Kjønnsdeling og etniske skiller på arbeidsmarkedet. Det viser seg nemlig at vi fremdeles har en motstridende sammenheng mellom den likestillingsorienterte velferdsstaten og et kjønnsdelt arbeidsmarked.
– Når man får veldig kjønnshomogene utdanninger og yrker, blir det vanskelig for den som vil velge utradisjonelt, kommenterer Teigen. Hun viser til at en sterk segregeringsstruktur i verste fall får diskriminering som konsekvens.
– Vi har dokumentasjon som viser at det foregår ekskluderingsprosesser på grunnlag av kjønn innenfor sterkt kjønnshomogene områder, sier hun.

Kvinneflukt til mannsdominerte yrker

Det er mange faktorer som gjør segregering til en samfunnsutfordring.
– Det er veldig store forskjeller på offentlig og privat sektor. Vi vet at det er langt mer mannsdominert i privat enn i offentlig sektor, sier Teigen.
Men hva betyr forskjellene i praksis?
– Endringene som har skjedd på arbeidsmarkedet er at kvinner søker seg til mannsdominerte yrker, mens vi ser færre eksempler på det motsatte, sier forskningslederen.
Det er det åpenbare årsaker til.
– Mannsdominerte har gjennomgående høyere status og er bedre betalt. Samtidig vet vi at de yrkene det ikke skjer endring, som er kvinnedominerte, gjennomgående har tunge arbeidsbelastninger, dårlige arbeidstidsordninger og relativt dårligere betalt.
– Dermed straffer det seg for menn å gå inn i kvinnedominerte yrker, sier Teigen, som mener tendensen kan være forklarende til en vedvarende kjønnssegregering.

Velger det familievennlige

Men det er også andre medvirkende årsaker til et kjønnsdelt arbeidsmarked. Yrkenes grad av familievennlighet spiller også inn i valget av arbeidsplass.
– I mannsdominerte yrker i privat sektor skapes det et mindre rom for familievennlige tilpasninger fordi kulturen her preges av man skal jobbe mange timer og tjene penger, sier Teigen.
Men fleksibiliteten for familieliv er også en utfordring på andre felt. Teigen peker også helse – og omsorgssektoren.
– Det omfanget av helgejobbing som er nødvendig for å ha en fulltidsstilling i helsesektoren gjør det veldig problematisk for mange kvinner å velge fulltid, sier hun.
Så er det slik at kvinner ofrer arbeidstiden mer enn menn gjør? Ja, sier Teigen. ­
– Det er på sett og vis slik at kvinnene betaler for familievennligheten.

Nordisk plattform

Seminaret i Oslo føyer seg inn i rekken av totalt fire møter for forskerfellesskapet. Tematikken for treffene er likestillingen i et nordisk perspektiv. Arrangør Ulf Mellström ved Karlstad Universitet håper økt bevissthet og delt kunnskap vil gi resultater.
– Jeg håper vi kan fremme forskningens finansiering gjennom en plattform for publikasjoner. Som et nordisk forskerfellesskap står vi sterkere enn hver for oss., sier han.
Mellström trekker også frem det politiske. Han håper den unike samlingen av sosiologer, statsvitere og kjønnsforskere kan fungere som et kompetanseråd for nordisk politikk. For det er ikke tvil om at vi fortsatt har en vei å gå i likestillingsspørsmål i Norden. Ikke minst når det kommer til kjønnssegregering på arbeidsmarkedet.
– Jeg tror det finnes en folkelig forestilling om at det drives masse politikk for å fremme desegregering, men det er veldig lite som tyder på at det er tilfellet, sier Teigen.
– Alle livsundersøkelser viser at likestilling gir et kvalitativt bedre samfunn for både kvinner og menn i ren livskvalitet. Likestilling gir verdighet for enkeltmennesket og fellesskap for samfunnet, avslutter Ulf Mellström.

Syftet med färdtjänst är att öka självständigheten för personer med normbrytande funktion, men den som ansöker om insatsen utsätts för ingående granskning.- Du måste berätta om allt; hur din kropp fungerar och vilka relationer du har. Du måste visa att du är värdig stödet, säger Andreas Pettersson, forskare vid Juridiskt forum, Umeå universitet.

Han har skrivit avhandlingen Out and About in the Welfare State – the Right to Transport in Everyday Life for People with Disabilities in Swedish, Danish and Norwegian Law. Avhandlingen tar avstamp i genusvetenskapliga metoder och teorier, och sätter fokus på de rättsliga förhållandena mellan det allmänna och den enskilde. Rätten till tre olika typer av transportlösningar diskuteras i avhandlingen: färdtjänst, bilstöd och kontantersättningar.

En av de allvarligaste bristerna som framträder i avhandlingen är att ekonomiska argument påverkar de rättsliga besluten kring insatserna. Det gäller i synnerhet i Sverige och Norge. I Danmark finns en minimistandard vilket ger visst skydd mot politikernas budgetbeslut. De ingående granskningarna där myndigheterna genomlyser individernas privatliv återkommer i alla tre länderna. Själva prövningen av vem som ska få till exempel färdtjänst riskerar att motverka det grundläggande syftet med insatsen, varnar Andreas Pettersson.
– Målet är att främja jämlikhet och delaktighet, men systemet äter upp det som skulle skapas, säger han.

Synen på staten som god är typisk för Norden och den inställningen bidrar till acceptans för den här typen av långtgående kontroller, tror Andreas Pettersson. Han tycker att medborgarnas tillit till staten i större utsträckning borde mötas av myndigheterna genom större tillit till medborgarna.
– Om någon till exempel använder rullstol och själv tycker sig behöva färdtjänst skulle det faktiskt kunna räcka, säger han.

Under konferensen i Umeå 5-6 maj presenterades 30 papers om vitt skilda ämnen. Daniela Alaattinoglu berättade om sin forskning kring tvångssteriliseringar i Sverige. Studien jämför synen på steriliseringarna som utfördes med rasbiologiska argument mellan 1930- och 1970-talen med steriliseringarna av transsexuella, som utfördes fram till 2012. I de tidigare fallen har staten bett om ursäkt och betalat ut ekonomisk kompensation, men det har man inte gjort i de senare fallen.
– Grupperna kategoriseras olika och jag undrar vad det säger om deras olika position i samhället, sa Daniela Alaattinoglu under sin presentation.

Av de 63 000 personer som steriliserades med rasbiologiska argument var 93 procent kvinnor. Varför staten främst riktade in sig på kvinnor kan Daniela Alaattinoglu i dagsläget bara spekulera kring.
– Det skulle kunna bero på att kvinnor var mer tillgängliga för sjukvården i samband med till exempel graviditet men det är säkert inte hela sanningen. Det kan också handla om att man ville kontrollera kvinnors sexualitet.

Louise Langevin, professor vid Université Laval i Quebec, var en av konferensens långväga gäster. Hon berättade om sin forskning kring surrogatmödraskap, där hon undersöker spänningen mellan olika feministiska analyser. Surrogatmödrar ses aningen som sårbara och i behov av rättsligt skydd eller som aktörer som agerar utifrån egna intressen.
– Har de all information och alla möjligheter att förhandla? Har de verklig makt över situationen? Det är kärnfrågan, sa hon.

Under en av konferensens sessioner sattes fokus på familjen och välfärdsstaten. Där deltog Daniela Cutas och Elin Jonsson, från Umeå universitet, med sina delvis överlappande forskningsprojekt om normer kring familj och föräldraskap.

Daniela Cutas leder ett projekt som analyserar de etiska och politiska frågeställningarna kring assisterad befruktning. I projektet granskas argumenten kring vilka som ska godkännas som föräldrar i en tid när tillgången till assisterad befruktning ökar. Sexuella relationer privilegieras trots att barnalstrandet i de här fallen inte har med sex att göra, konstaterar hon.
– Kompisar eller ett syskonpar som vill ha barn ihop godkänns inte, men varför egentligen?

I Elin Jonssons forskning blir det särskilt tydligt att föräldrarna förväntas vara två – helst inte färre och absolut inte fler. Först i sommar blir det tillåtet för ensamstående att inseminera i Sverige och inget nordiskt land accepterar att ett barn har fler än två vårdnadshavare.

– Lagen får inte stanna vid ytterdörren utan måste in i hemmet, sa den brittiska professorn Rosemary Hunter i sitt inledande tal.
Behovet av att lagstifta kring frågor som kopplas till det privata återkom under konferensen, som hölls den 5-6 maj. Juridik- och genusforskare från i huvudsak de nordiska länderna möttes i Umeå för att diskutera hur lagstiftning kan användas för att skapa jämställdhet.

Närmare 80 personer deltog i konferensen – långt fler än vad arrangörerna hade räknat med.
– Det pågår en feministisk våg, åtminstone i Sverige. Det finns ett stort intresse för frågorna, inte minst bland studenter, säger Monica Burman, forskare vid Juridiskt Forum, Umeå universitet, som arrangerade konferensen.

”Jämställdhet är ingen tävling”

De nordiska länderna beskrivs ofta som internationella föregångare i jämställdhetsfrågor och det kan, paradoxalt nog, riskera att hämma utvecklingen. Den nordiska självbilden säger att länderna redan har uppnått jämställdhet, men det stämmer inte, framhöll deltagarna under ett av konferensens panelsamtal.
– Det är sant att vi toppar listan jämfört med andra länder, men det säger inte mycket om vad vi behöver göra, sa Hege Brækhus, professor vid universitetet i Tromsø.
Lönegapet mellan kvinnor och män har legat på samma nivå i flera år och våld i nära relationer är fortfarande ett utbrett problem, framhöll hon.

Brynhildur G. Flóvenz, docent vid Islands universitet, instämde i kritiken mot den skeva självbilden.
– Vi är vinnarna i World Champion of Equality, visst är vi? Fast det är ju ingen tävling, sa hon och tillade att de nordiska länderna inte får höga poäng i alla grenar.
Inte minst när det gäller jämställdhet i akademin har Norden halkat efter, menar hon. I Danmark är bara 15 procent av professorerna kvinnor, enligt siffror från 2012.

”Ett växande fält med stor mångfald”

Under konferensen varvades panelsamtal och anföranden med sessioner där forskare presenterade sina projekt. Monica Burman beskriver den juridiska genusforskningen i Norden som ett växande fält med stor mångfald.
Vid konferensen presenterades 30 olika papers om vitt skilda ämnen. Surrogatmödraskap, det svenska RUT-avdraget, kvotering till börsstyrelser, adoption, tvångssteriliseringar och diskriminering i samband med graviditet var några ämnen som togs upp.

Det övergripande temat för konferensen var ”Lagens förmåga att skapa jämställdhet”.
– Att lagen är ett verktyg är vi överens om, men vi är olika optimistiska till vilken förändring man kan uppnå genom lagstiftning, förklarar Monica Burman.
Vid konferensen deltog hon i ett panelsamtal om de framtida. Flera av paneldeltagarna betonade Kvinnokonventionens betydelse för att nå förändring.
– Det är ett starkt dokument och ett dåligt använt redskap. Vi måste använda lagen, sa Eva-Maria Svensson, professor vid Göteborgs universitet och Tromsø universitet.

Monica Burman tycker att hela konferensen har genomsyrats av en stark vilja att förändra och vara mer aktivistisk som forskare.
– Det finns en vilja att gå ut i samhället och påverka, och inte bara sitta på kammaren med sin forskning, säger hon.

I den färska konferensrapporten beskrivs presentationerna och debatterna som hölls vid konferensen hösten 2014. Den 30-31 oktober möttes politiker, akademiker, representanter från näringslivet, samhällsledare och företrädare för frivilligorganisationer i Akureyri på Island.

Huvudsyftet med konferensen var att främja dialog om jämställdhet med fokus på dagens verklighet och framtida utmaningar i samband med klimat- och miljöförändringar samt den ekonomiska och sociala utvecklingen. Ett annat mål var att öka beslutsfattarnas medvetenhet om situationen för kvinnor och män i Arktis och att stärka samarbetet mellan personer som arbetar med jämställdhetsfrågor.

Några teman som lyftes vid konferensen var: Vikten av ett jämställdhetsperspektiv i alla aspekter av Arktis utveckling samt betydelsen av effektiva verktyg för jämställdhetsanalys på alla förvaltningsnivåer; Skyldigheten för Arktis stater att garantera jämställdhet och att undanröja alla former av diskriminering; Behovet av att jämställdhetsfrågor prioriteras i Arktis och behovet av att anta en holistisk, kontextbaserad strategi för Arktis utveckling.

Rapporten ”Gender gap in pensions in the EU” har tagits fram av EIGE, European institute for gender equality. Den kartlägger skillnaderna mellan mäns och kvinnors pensioner i respektive land, och visar ett genomsnittligt gap på 38 procent (2012). Bland de nordiska länderna sticker Danmark ut med ett gap på bara åtta procent. I Sverige får män 30 procent mer än kvinnor i pensionskuvertet. I Finland ligger siffran på 27 procent. Norge och Island är inte med i EU och listas därför inte i rapporten.

Jämnare fördelning med folkpension

Ole Beier, forskare och chefsanalytiker på danska ATP, har utrett de nordiska pensionssystemen ur jämställdhetsperspektiv. Han menar att siffrorna i EIGE:s rapport kan förklaras med utformandet av pensionssystemen. Kort sagt blir könsskillnaderna mindre i länder där den statligt finansierade delen av pensionen är dominerande.

– Män gynnas i länder där tjänstepensionen och det privata pensionssparandet utgör en större del, inte minst för att de tjänar mer, arbetar i högre utsträckning och har mer utrymme att spara. Kvinnors pension påverkas mer av nivån på baspensionen.

Skillnaderna i pensionssystemen förklarar varför gapet mellan kvinnors och mäns pensioner är större i Sverige än i Danmark, menar Ole Beier. I Danmark är folkpensionen fortfarande dominerande. Flertalet danska pensionärer har idag inga stora belopp sparade i tjänstepension eller på privata konton.

– Vår folkpension ligger på samma nivå oavsett hur mycket du har jobbat, därför är könsskillnaderna inte så stora. Detta kommer att förändras i framtiden när de andra delarna av pensionen blir mer betydande.

Större gap i framtiden

Enligt Ole Beier ger rapporten från EIGE bara en ögonblicksbild av läget. I själva verket håller de flesta europeiska länder på att förändra sina pensionssystem. Han menar att tjänstepension och privatsparande kommer att bli mer dominerande i framtiden. Detta leder troligen till att gapet mellan kvinnor och män ökar ytterligare. Vad kan då göras för att minska klyftan?

– Lösningen är att hitta ett sätt att kombinera de olika delarna av pensionssystemet på ett sätt där kvinnor inte missgynnas. I Danmark får exempelvis pensionärer som har mindre privatsparande istället mer i folkpension.

Louise Lindfors leder ett nordiskt nätverk om kvinnors ekonomiska medborgarskap och är ordförande för Fredrika Bremer-förbundet. De driver kampanjen Bra Pension och Louise Lindfors delar Ole Beiers bild av att pensionsgapet inte ser ut att minska.

– Det finns inget som tyder på att detta gap kommer att försvinna under de närmaste tio åren. Snarare tenderar det att permanentas.

Många pensionärer under fattigdomsgränsen

Louise Lindfors konstaterar att inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor blir utslagsgivande även för pensionen: kvinnor tar ut föräldraledighet, arbetar deltid, vabbar och är sjukskrivna i högre utsträckning än män. Det visar sig i pensionskuvertet.

En konkret åtgärd för att minska gapet i Sverige vore enligt henne att höja garantipensionen. Idag är lever cirka 225 000 pensionärer under EU:s fattigdomsgräns. Merparten av dem är kvinnor.

– För människor som lever i denna verklighet går kalkylen inte ihop. De måste ta hjälp av sina barn och räkna på matpriser. Riktmärket borde vara att ingen i Sverige ska hamna under EU:s fattigdomsgräns.

En ojämn könsfördelning på universiteten är ett problem i hela Norden. Trenden ser ungefär likadan ut: fler kvinnor än män börjar studera och fullföljer en magisterexamen. Sedan händer något, och kvinnorna faller bort. Bland professorerna är männen starkt dominerande. Frågan är just nu aktuell i Norden och ska diskuteras på mötet för de nordiska utbildningsministrarna (MR-U) den 27 april.

– Initiativet kommer från Danmark, som vill ta upp frågan på nordisk nivå. Det är framför allt snedvridningen högre upp inom akademin som kommer att diskuteras. Vad resultatet av mötet blir får vi se, säger Kai Koivumäki, seniorrådgivare på avdelningen för kunskap och välfärd på Nordiska ministerrådet.

Män dominerar i toppen

Statistik från 2012 visar att andelen kvinnliga professorer varierar i Norden. Flest kvinnliga professorer har Island och Finland. Där siffran ligger på 24 procent. Sverige och Norge ligger ungefär på EU-genomsnittet med 20 respektive 21 procent. Störst är problemet i Danmark, där cirka 15 procent av professorerna var kvinnor år 2012.

Nordiska ministerrådet ligger i startgroparna för en större satsning på området. I mars beslutade NordForsk, som har ansvar för samarbetet inom forskning och forskarutbildning i Norden, att tillsätta en programkommitté för initiativet ”Gender in the Nordic Research and Innovation Area”. Programmets mål är att producera ny kunskap som både direkt och indirekt åtgärdar den obalans som råder mellan män och kvinnor inom vetenskap och innovation i Norden. Satsningen sträcker sig från 2015-2020 och handlar bland annat om att producera könsuppdelad statistik på nordisk nivå, finansiera forskning på temat och öka kunskapen.

– Nordforsk är ansvariga för dessa frågor hos ministerådet. De har också tagit fram ett underlag till diskussionen i det kommande ministermötet, förklarar Kai Koivumäki.

Expertgrupper i Danmark och Sverige

Även i de nordiska länderna pågår olika initiativ för att råda bot på problemet. I Sverige tillsattes nyligen en nationell expertgrupp för jämställdhet i högskolan. I Danmark har man sedan december haft en ”taskforce” som arbetat intensivt med frågan. Gruppens uppgift är att ge konkreta förslag på hur ojämställdheten i den akademiska toppen ska brytas.

– Statistiken visar att kvinnorna blir färre på högre nivåer inom forskningen. Vad beror det på? Expertgruppen har tittat närmare på dessa frågor och kommer föreslå lösningar utifrån den kunskap som finns idag.

Det säger Johnny K. Mogensen, chef för styrelsen för forskning och innovation vid danska ministeriet för högre utbildning och forskning.

Vissa tjänster söks bara av män

Den danska expertgruppen har haft tre månader på sig och ska snart presentera sitt arbete. Enligt Johnny K. Mogensen kommer rekommendationerna beröra flera olika områden. Ett sådant är rekryteringsprocesser.

–  Alla jobb inom akademin annonseras inte ut. Och om det ändå görs kan kriterierna som beskrivs i annonsen vara väldigt smala och specifika. Statistik visar att många forskningstjänster tillsätts utan att det varit några kvinnliga sökande. När det gäller rekrytering av professorer är det så i nästan tre av fyra fall, säger han.

Andra rekommendationer gäller hur man skapar ett bra arbetsklimat för både kvinnor och män inom akademin. Expertgruppen kommer även att ta upp traditionella könsmönster och deras betydelse för statistiken.

– Kanske påverkas ens egen kompetensvärdering av könsföreställningar och gör att kvinnor ställer mer krav på sig själva. Det hänger troligen ihop med att de inte söker högre positioner inom akademin, säger Johnny K. Mogensen.

Normbrytande funktion medför ofta extra stort beroende av omgivningen och det är vanligt att våldsutsatta står i beroendeförhållande till förövaren. Dessutom brister ofta samhället i sitt bemötande på grund av okunskap eller fördomar. Polisen lyckas inte kommunicera med den döve kring det övergrepp som han utsatts för. Mannen som sökte skydd fick höra att män inte kan utsättas för våld.

Projektet ”Könsrelaterat våld och funktionshinder” fäster uppmärksamhet vid att risken för att utsättas för våld är större om en person har en normbrytande funktion. Under ledning av Nordens Välfärdscenter kartlägger experter från Sverige, Finland, Norge, Danmark, Island, Åland och Färöarna situationen i sina respektive länder. Resultatet blir en nordisk översikt över hur personer med normbrytande funktion synliggörs i politiska satsningar och i nationell lagstiftning mot könsrelaterat våld.

Ann Jönsson, sakkunnig vid svenska Socialstyrelsen och Sveriges representant i expertgruppen, tror på nordiskt samarbete.

– Vi kan lära oss av varandra. Vi har liknande välfärdssystem, historia, rättigheter och syn på frågan. Personer med funktionsnedsättning lever mitt i våra samhällen och vi har starka handikapporganisationer som bevakar frågan.

80 procent av kvinnorna utsatta

En studie beställd av Europaparlamentet 2004 visar att 80 procent av kvinnor med normbrytande funktion har utsatts för våld. Det saknas omfattande studier om våld mot män och barn, men indikationer visar på ökad risk också i dessa grupper.

– Om vi inte särskiljer kvinnor, män, flickor och pojkar förblir en del av våldet osynligt, säger Jönsson.

År 2011 skrev hon Socialstyrelsens utbildningsmaterial Sällan sedda som handlar om förebyggande åtgärder mot våld mot kvinnor med funktionsnedsättning. Våld i nära relationer handlar ofta om ens partner och hemmiljö. En person med normbrytande funktion har ofta en vidare krets som hen är beroende av. De riskfyllda miljöerna är delvis andra och utvidgade till samhällets egna institutioner som boenden, färd- och servicetjänster.

– Det viktigaste med Sällan sedda var att perspektivet, funktionsnedsättning och dess eventuella konsekvenser, införlivades i vårt övriga arbete. Det blev ett viktigt perspektiv bland andra, säger Jönsson.

Diskriminering påverkar självbilden

I oktober publicerades EU-rapporten Access to victims support for women with disabilities där fyra europeiska länder, inklusive Island, ingick. Samtliga kvinnor som intervjuades uppgav att de upplevt någon typ av våld relaterat till normbrytande funktion. En av forskarna bakom rapporten, Hrafnhildur S. Gunnarsdóttir vid Islands universitet, betonar att man måste beakta diskrimineringen och marginaliseringen i samhället för att förstå våldet.

– Kvinnors underordnade roll, maktlösheten i vardagliga frågor och den ständiga utsattheten för trakasserier och objektifiering bidrar till en självbild där många inte ens själva kan identifiera att det de utsätts för är våld. För att förebygga våldet behöver vi höja statusen för kvinnor med funktionsnedsättning i samhället överlag.

Institutioner mest riskfyllda

Maria Montefusco, projektledare vid Nordens Välfärdscenter och sekreterare för Rådet för nordiskt samarbete om funktionshinder, ser en viktig skillnad mellan de nordiska länderna och andra europeiska länder.

– Vi har inte lika stora institutioner längre, vilket är den typ av miljö som utpekas som mest riskfylld. De nordiska studierna visar att våld förekommer i högre utsträckning i segregerade boendeformer.

Gunnarsdóttir håller med: boenden och institutioner bidrar till isolering vilket gör det svårt för exempelvis kvinnor att söka hjälp.

– Stödet från närmiljön är viktigt för att få styrkan att söka hjälp. Isoleringen hindrar en från att skapa egna nätverk.

Personer med normbrytande funktion löper extra stor risk att utsättas för våld, och okunskap hos myndigheter slår hårt mot de drabbade. Den särskilda utsattheten gör att effekterna kan bli annorlunda jämfört med när våldet riktas mot personer med funktion som följer normen, menar Maria Montefusco.

Varför är det viktigt att lyfta den här frågan i en nordisk kontext?
– Det finns inte så mycket forskning och få experter så vi kan dra nytta av varandras erfarenheter. Alla de nordiska länderna jobbar med frågan men på olika sätt. I nuläget är det svårt att säga vilken praxis som ger resultat.

Vilka skillnader ser du?
– Bland annat finns det skillnader i hur utsatta grupper synliggörs. Särskilt i Sverige har man länge urskilt utsatta grupper inom arbetet mot våld.

– På Island har frågan om våld och funktionshinder debatterats intensivt de senaste två åren och i Norge har man kartlagt och utvärderat stödtjänster. I Danmark har myndigheterna bra koll på vilka kriscentrum som är tillgängliga. Ett problem i Finland har varit skillnaden i hur kommuner lyckas skapa trygga miljöer. Vid årsskiftet överfördes finansieringsansvaret för skyddshemmen på staten och det ökar jämlikheten regionalt.

Vad tillför genusperspektivet?
– Mycket. Vi har fått bättre kunskap om våldet mot kvinnor, men det finns extremt lite kunskap om våld mot män med funktionsnedsättning. Det finns en risk att omgivningen inte ser utsattheten och det finns problem med okunskap eller fördomar hos polis och rättsväsende.

Vilka är utmaningarna med att lyfta frågan?
– Det är ett svårt ämne. Ett tabu. Det är ett misslyckande för samhället att redan utsatta utsätts för övergrepp. Det är svårt att ta till sig. Frågan upplevs som komplex. Vi vet inte riktigt hur vi ska gå vidare om det framkommer att en person med funktionsnedsättning utsätts för våld. Alla som jobbar inom vård och omsorg är inte potentiella förövare, men det behövs mer insyn och en diskussion om maktpositionen som bland annat anställda på boenden har.