– Män är viktiga supporters när kvinnors ställning ska stärkas, t.ex. i kampen mot våld mot kvinnor. Här har de nordiska länderna goda exempel som vi gärna delar med oss av i New York, säger Danmarks jämställdhetsminister Manu Sareen, 2015 års ordförande för Nordiska ministerrådet för jämställdhet.

De nordiska jämställdhetsministrarna lyfter i sitt nya samarbetsprogram även fram exemplet män i traditionellt kvinnodominerade yrken. Genom att bryta mot den könsuppdelade arbetsmarknaden främjas båda könens karriär- och arbetsmöjligheter, samtidigt som lönegapet mellan kvinnor och män som uppstår på grund av könsuppdelningen minskar.

– Inte att förglömma främjar en mer jämställd fördelning av omsorgsarbetet i familjer både kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden och mäns roll som fäder. Många män vill tillbringa mer tid med sina barn, säger Manu Sareen.

Den nordiska ministerpanelen hålls i FN:s huvudkvarter, auditorium Dag H, onsdagen den 11 mars kl. 11.30–12.45 lokal tid. Seminariet direktsänds på www.norden.org.

Jämställdhet påverkar ekonomin

En grundförutsättning för ekonomisk tillväxt är båda könens höga deltagande på arbetsmarknaden – men också privatekonomin påverkas av den jämställdhetspolitik som förs. I samband med CSW arrangerar Nordiska ministerrådet ett expertseminarium om jämställdheten som avgörande ekonomisk parameter, där olika synvinklar på jämställdhet som förutsättning för ekonomisk tillväxt och välfärd lyfts fram

Expertseminariet hålls i FN:s huvudkvarter, auditorium Dag H, måndagen den 16 mars kl. 13.15–14.30 lokal tid.

Internationellt har de nordiska länderna kommit långt i sitt jämställdhetsarbete. Det märks inom områden som hälsa, politisk makt och kvinnors tillgång till utbildning, men fortfarande finns mycket kvar att göra. För att få en samlad bild av läget har Nordiska ministerrådet initierat ett samarbetsprojekt mellan de nordiska statistikbyråerna. En arbetsgrupp har fått i uppgift att ta fram statistik om kön och jämställdhet och göra informationen tillgänglig för en bredare allmänhet.
– Statistiken ska vara ett faktabaserat beslutsunderlag till politikerna. Den ska också användas för att sprida kunskap om vårt nordiska jämställdhetsarbete, säger Linn Mårtens, som arbetar med jämställdhetsfrågor på Nordiska ministerrådet.

Svårt att jämföra statistik om våld

Samarbetet mellan de nordiska statistikbyråerna inleddes sommaren 2014. Sedan dess har arbetsgruppen, som består av en representant från varje land, träffats för att sammanställa statistiken. När statistikbyråernas egna siffror inte har räckt till har arbetsgruppen sökt andra källor, som exempelvis hos NOMESCO, kommittén för hälsostatistik i de nordiska länderna, eller FN-organet UNECE (Economic Commission for Europe).
– I arbetsgruppen har vi till exempel letat fram siffror gällande inkomstförhållanden, könsfördelning i bolagsstyrelser och föräldraledighet, säger Annemette Lindhardt Olsen.
I vissa frågor har det varit svårt att hitta siffror. Det gäller till exempel inom området mäns våld mot kvinnor.
– Nationell statistik bygger på undersökningar som inte går att jämföra med varandra. Att jämföra polisanmälningar blir heller inte korrekt, eftersom många drabbade inte anmäler brott, säger Annemette Lindhardt Olsen, projektledare för arbetsgruppen.

Resultaten samlas i skrift

Den samlade statistiken kommer att publiceras i skriften ”Nordic gender equality in figures 2015”, som släpps vid FN:s kvinnokonferens i New York i början av mars. Skriften är en lättillgänglig faktafolder uppdelad i ämnesområden som hälsa, utbildning, arbetsmarknad och inflytande/makt. Statistiken visar både utvecklingen över tid samt skillnader och likheter mellan länderna. Det framgår till exempel att inkomstklyftan mellan kvinnor och män är minst i Danmark, och att kvinnors obetalda hemarbete sedan år 2000 har minskat i alla nordiska länder.
– Skriften ska användas i internationella sammanhang. Vi i Norden har kommit långt när det gäller jämställdhet och kan fungera som inspirationskälla till andra länder, säger Annemette Lindhardt Olsen, projektledare för arbetsgruppen.

Ny hemsida med jämställdhetsstatistik

Statistik från de nordiska länderna finns redan samlat i databasen Nordic Statistics, men i dagsläget finns jämställdhet inte med som ett ämnesområde. Framöver kommer den nya samlade statistiken på jämställdhetsområdet att läggas in. Den 15 september lanseras även en ny hemsida på norden.org. Där kommer jämställdhetsstatistiken att presenteras med beskrivande text, siffror och grafer.
Enligt Annemette Lindhardt Olsen är en fördel med projektet att det har etablerats ett samarbete mellan tjänstemän som arbetar med jämställdhetsfrågor på de nordiska statistikbyråerna.
– Det är viktigt att veta vad kollegor i andra nordiska länder arbetar med. Vi kan hjälpa och inspirera varandra. Det handlar om kunskapsöverföring. Nu har vi etablerat kontakt och kan även planera framtida samarbeten, säger hon.
Linn Mårtens vid Nordiska ministerrådet tycker att det är positivt att all jämställdhetsstatistik som gäller förhållandena i de nordiska länderna sammanförs.
– Det innebär att vi kan hänvisa alla intresserade till hemsidan. Tidigare har det funnits statistik, men den har inte varit samlad.

Alle danske kommuner har pligt til at kønsvurdere deres service over for borgerne og vilkårene for kommunens ansatte. Det skal sikre bedre ligestilling på de kommunale arbejdspladser, og at alle offentlige tilbud er lige tilgængelige for mænd og kvinder. Rapporten ”Målbar Ligestilling” fra IMR, Institut for Menneskerettigheder, der også er nationalt ligebehandlingsorgan, viser imidlertid, at de 98 kommuner i meget forskellig grad lever op til deres mainstreamforpligtelser.

Årsagen er for eksempel at kommunerne savner relevant statistik om kønsligestilling og indikatorer at måle ud fra. Uden målepunkter er det vanskeligt for politikerne at opstille mål eller vurdere udviklingen over tid. Derfor efterlyser Institut for Menneskerettigheder mere tydelig og brugervenlig statistik om kønsligestilling. Rapporten peger i den forbindelse på svenske og norske erfaringer.

Sammenhæng mellem målsætninger og statistik

”I Sverige udarbejder Statistiska Centralbyrån, SCB, statistikker, der tager afsæt i de målsætninger for ligestilling som den svenske riksdag har vedtaget. Det giver dem en tydelig opgave med at belyse, hvordan det går med at opfylde de politiske mål både på landsplan, i de svenske län og i kommunerne”, forklarer Peter Ussing, projektleder i IMR, der sammen med specialkonsulent Kirsten Precht har redigeret rapporten.

I Norge har Statistisk sentralbyrå, SSB, siden 1990 offentliggjort ligestillingsindikatorer på kommunalt niveau. ”På den baggrund udarbejder SSB et indeks for graden af ligestilling og i hvilket omfang den enkelte kommune afviger fra landsgennemsnittet. Vi kan i Danmark lære meget af de to nordiske lande”, siger Peter Ussing.

Flere statistikker skal kobles

Danmarks Statistik, der har bidraget til rapporten, udarbejder allerede i dag et omfattende materiale opgjort på køn. Men det kan kræve specialviden at drage konklusioner ud fra materialet, bl.a. fordi det ofte er relevant at koble flere statistikker for at få et retvisende billede. Med afsæt i de norske og svenske erfaringer illustrerer rapporten således hvordan man med fordel kan koble tre kønsstatistikker: Kønsopdeling på arbejdsmarkedet, beskæftigelsesfrekvens og andel med en længerevarende videregående uddannelse.

Lovændring nødvendig

Det kræver lovændringer og finansiering af opgaven, hvis Danmarks Statistik skal kvalificere statistikkerne. Derfor anbefaler rapporten, at politikerne forpligter Danmarks Statistik til at producere og formidle ligestillingsstatistik til kommunerne. Rapporten anbefaler samtidig, at Danmarks Statistik, kommunerne, Ministeriet for Børn, Ligestilling, Integration og Sociale Forhold og andre relevante aktører samarbejder om at udvikle og fastlægge de nødvendige indikatorer.

”Jo klarere målsætninger politikerne definerer des mere tydelige, målrettede og brugervenlige statistikker kan Danmarks Statistik levere. Og omvendt, jo bedre statistikker desto lettere er det at sætte mål. I Danmark har vi været pragmatiske og har ikke som i Sverige og Norge en stærk tradition for at måle og udarbejde målsætninger på netop dette område. Det at få statistikken på plads er grundlæggende for arbejdet. Det er derfor godt at få en diskussion i gang”, siger Kirsten Precht, der også har skrevet rapportens introduktion til kønsmainstreaming.

Sexköpslagen infördes i Sverige 1999 och i Norge 2009. Genom åren har lagarna varit föremål för återkommande diskussion i båda länderna. Liknande argument har framförts, men debatterna har delvis tagit olika vändning. Nyligen presenterade svenska RFSU en kunskapsöversikt om sexköpslagens konsekvenser. Utifrån den ifrågasätts det om den svenska sexköpslagen har haft avsedd effekt.. RFSU konstaterar att det verkar ha skett en attitydförändring där inte bara sexköparna, utan även de som säljer sex blir betraktade som kriminella. Organisationen menar även att riskerna för den som säljer sex verkar ha blivit större och att lagen inte i tillräcklig utsträckning kombineras med sociala stödinsatser.

Ville upphäva norska lagen

I Norge har debatten om sexköpslagen rasat ända sedan den infördes. Kritiker menar att lagen är skadlig och gör personer som säljer sex mer utsatta. I höstas nådde diskussionen sin kulmen. Den norska högerregeringen ville upphäva lagen eftersom den inte ansågs ha avsedd effekt. För att utreda frågan tillsattes ett oberoende analysföretag. Deras utvärdering visade att sexköp i Norge har minskat med 20-25 procent jämfört med året innan lagen trädde i kraft. Enligt rapporten har lagen också gjort Norge mindre attraktivt för organiserad prostitution, och därför minskat risken för människohandel kopplat till prostitution.

Hanne Størset är aktiv i norska Kvinnegruppa Ottar och representerar ett nordiskt nätverk mot sexköp. Hon känner igen argumenten i den svenska debatten.

– Kritikerna framställer stigmatiseringen av kvinnorna som problemet, men det är prostitutionen är problemet. Den är skadlig för kvinnor på många sätt. Det här är en tydlig könsmaktsfråga och inte enbart ett socialt problem, säger hon.

Mer kunskap! Eller vet vi redan nog?

RFSU föreslår att Sverige ser över möjligheterna till en förändrad lagstiftning med ett tydligt rättighetsperspektiv som utgår från människor som erbjuder sex mot ersättning. I en kommentar efterlyser organisationen också ett nationellt kunskapscenter som kan samla in mer kunskap om sexköp och metoder för förebyggande arbete.

Även norska debattörer efterlyser mer kunskap, men Hanne Størset, som var med och kämpade för sexköpslagens införande i Norge, tycker inte att det behövs.

– Vi vet väldigt mycket om skadeverkningar av prostitution. Prostituerade är extremt utsatta för både fysiskt- och psykiskt våld, det visar samlad internationell forskning, säger hon.

Utredningar möter kritik
Både RFSU:s rapport och utvärderingen av lagen i Norge har väckt kritik. Båda rapporterna har beskrivits som politiska och bristande i trovärdighet.

Enligt Hanne Størset har det politiska intresset för sexköpslagen varit svalare i Norge jämfört med i Sverige. Det har inneburit att lagen inte har tillämpats i lika stor utsträckning.
– Lagen fungerar bäst om den används av polisen för att gripa sexköpare, säger hon.

Hon tror att det finns flera olika anledningar till att kriminalisering av sexköp är en het fråga. Att kvinnor går samman och vill begränsa mäns handlingsutrymme provocerar, menar hon. 

Det finns även kvinnor och män som själva har valt att sälja sex. Kan inte lagen också begränsa deras handlingsutrymme?
– Kvinnor kan göra många val som är negativa, men i politiken måste man se helhetsperspektivet. Detta handlar om en kollektiv kamp för att ändra könsmaktsordningen. Vi menar att prostitution är skadligt för den enskilda personen, men inte minst att det är skadligt för samhället och relationen mellan kvinnor och män, säger Hanne Størset.

Med den nya lagen förbjuder Finland diskriminering på grund av könsidentitet och könsuttryck.

– Det är en mycket viktig lag, men den har hamnat lite i skymundan, säger Arja Voipio, ordförande för Transgender Europe.
Just nu riktas uppmärksamheten i stället mot translagen, som är under utredning.

I Finland måste transpersoner som behöver korrigera juridiskt kön genomgå sterilisering.

– Staten ska inte ställa sådana krav. Man ska inte behöva förhandla bort möjligheten att få genetiska barn för att kunna bli erkänd av staten, säger Arja Voipio.
Steriliseringstvånget kritiseras i utredningen av lagen, men en lagändring får inte stöd av den sittande regeringen.

– Läget verkar låst även om det är många som trycker på. Här i Finland är vi tydligen inte så ivriga att lagstifta om mänskliga rättigheter, säger Arja Voipio.

”Vi ska ha rätt till våra egna kroppar”

Under de senaste åren har steriliseringstvånget varit på den politiska agendan i alla de nordiska länderna. Det har tagits bort i Sverige och Danmark men finns fortfarande kvar i Finland och Norge. I Finland innebär det ett krav på hormonbehandling medan Norge kräver oåterkallelig sterilisering genom kirurgi. Luca Dalen Espseth, från den norska organisationen LLH, vill se en förändring.
– Vi ska ha rätt till våra egna kroppar och erkännas som de vi är. Det borde vara självklart, säger han.
Liksom i Finland är den norska könstillhörighetslagen under utredning. Luca Dalen Espseth hoppas att kastreringstvånget ska tas bort.
– Det ska bli spännande att följa utvecklingen under det här året. Jag hoppas och tror att vi får en ny lag, säger han.

Den danska lagen sticker ut

Danmark har den nyaste könstillhörighetslagen i Norden. De är det enda landet som inte kräver en diagnos eller ett intyg från en psykiater för ändring av juridiskt kön. Sedan i somras räcker det att själv skicka in en ansökan och bekräfta den efter sex månaders väntetid. På det sättet är landet ett föredöme i Europa, menar jämlikhetskonsulten Lukas Romson. Han är verksam i Sverige, där steriliseringstvånget togs bort år 2013. Fortfarande krävs ett intyg från en psykiater – i praktiken en diagnos – för att få korrigera juridiskt kön.
– Det beklagar vi från hela hbtq-rörelsen, säger han.
Frågan har varit under utredning och nyligen lämnades ett betänkande till riksdagen med förslag om att avskaffa diagnoskravet. Utredningen ifrågasätter även åldersgränsen på 18 år för korrigering av juridiskt kön. Även den svenska transvården är under utredning och i vår kommer Socialstyrelsen med nya riktlinjer.

– Det ser ut som att det kan bli stora förändringar framöver, säger Lukas Romson.

Luca Dalen Espseth hoppas att Norge ska följa Danmark och lagstifta bort kravet på diagnos för korrigering av juridiskt kön. Han beskriver den danska lagstiftningen som progressiv, men är kritisk till hur vården fungerar i landet. Brister inom transvården påtalas i alla de nordiska länderna, men problemen är särskilt stora i Danmark och Norge, menar Luca Dalen Espseth. Utredningstiderna är långa, patientinflytandet är lågt och det finns starka förväntningar om att du som patient ska göra vissa ingrepp, sammanfattar han. I Norge får uppåt 60-80 procent av transpersoner som söker vård avslag.
– Det är förfärligt. Det kan inte finnas rimliga skäl till att så många nekas behandling.

”Ingen vill vara sämre än grannen”

Att olika nordiska länder nu, nästan samtidigt, utreder och förändrar sina könstillhörighetslagar är knappast en tillfällighet, tror Luca Dalen Espseth. Politiker i de olika länderna tittar på varandra och det bidrar till en utveckling i rätt riktning, menar han.

– Ingen vill vara sämre än grannen. Den danska lagen blev bättre än den svenska och norska lagen blir säkert bättre än den danska, säger han.
Samtidigt ser han att det finns frågor som diskuteras i andra delar av världen, som inte alls är på den politiska agendan i Norden. Det gäller till exempel möjligheten att införa fler kategorier av juridiskt kön.
– Västvärlden är fast i det könsbinära tänkandet. I andra delar av världen är man mer öppen för att det finns mer än kvinnor eller män, säger han.

Tillbaka till Finland och den nya diskrimineringslagen. Arja Voipio, på Transgender Europe, jämför med den svenska diskrimineringslagen från 2009. Där används formuleringen ”diskriminering på grund av könsöverskridande identitet och uttryck”. Både Arja Voipio och Lukas Romson gläds åt att Finland i stället valde formuleringen ”diskriminering på grund av könsidentitet och uttryck”.

– Det inkluderar alla. Den svenska formuleringen utgår från normen och pekar ut vissa personer som gränsöverskridande, säger Lukas Romson.

En annan fördel med den finska diskrimineringslagen är att den omfattar ett krav på förebyggande åtgärder. Nu måste finska skolor och arbetsplatser arbeta aktivt för att motverka diskriminering av transpersoner. Det kan göra stor skillnad, tror Arja Voipio.

Trots bakslaget med den finska könstillhörighetslagen tror hon att förändring är på gång i alla de nordiska länderna.
– Det har hänt mycket bara de senaste fem åren. Transpersoners mänskliga rättigheter har börjat diskuteras brett, så jag känner mig hoppfull, säger hon.

Vid seminariedagen kritiserade Gudrun Schyman, partiledare för Feministiskt initiativ i Sverige, de finländska politikerna för att vara för konsensusdrivna. Det ger en tandlös politik i jämställdhets- och jämlikhetsfrågor, menar hon.

Med hänvisning till en paneldiskussion tidigare under dagen, där representanter för åtta partier deltog, noterar Schyman att man sällan skådar en så rörande enighet. Hon tycker också att politikerna i panelen hade svårt att hålla sig till sakfrågan, vilket enligt henne är typiskt när jämställdhet diskuteras.

– Det råder en föreställning om att vi är överens i jämställdhetsfrågan och därför inte behöver prata om den. Samtidigt blir det uppenbart hur mångfacetterad frågan är. Vi måste resa oss ur konsensussoppan!

– Om de finländska partierna vore  så eniga som de låter påskina om att bristen på jämställdhet är ett problem, då hade de redan åtgärdat saken.

Efterlyser avancerad diskussion

Enligt Schyman borde de nordiska länderna utnyttja sitt goda utgångsläge och utvecklade välfärdssystem till att föra en mer avancerad diskussion om jämställdhets- och jämlikhetsfrågor.

– Att politisera jämställdhetsfrågan är att ta ett steg vidare. Kunskapsöverföring och att organisera effektiv opinionsbildning är också bra. Norden behöver fler feministiska initiativ, säger Schyman, som hoppas att något finländskt parti vågar gå till val som ett uttalat feministiskt parti i riksdagsvalet som hålls i april.

– Bristen på jämställdhet är inte ett individproblem. Den är en samhällskonflikt. Och politikens roll är att lösa konflikter som är strukturella, inte att skapa fler strukturer som orsakar problem, säger hon.

Motståndet mot verklig jämställdhet handlar, enligt Schyman, om tvingande maktmönster och samhällsstrukturer som behöver synliggöras i alla våra relationer, eftersom de påverkar oss från vaggan till graven.

– Vi måste fråga oss vem som vinner på att saker förblir som de är.

Våld mot kvinnor – en skamfläck

Seminariet, som hölls under onsdagen, gästades av flera finländska ministrar. Våld mot kvinnor beskrevs som en samnordisk skamfläck.

– Våldet är ett enormt problem. Om inte annat så borde pengarna vara en morot. Våldet beräknas kosta Finland 90 miljoner euro per år, sa jämställdhetsminister Susanna Huovinen.

Hon presenterade en slutrapport över den sittande regeringens jämställdhetspolitik 2012-2015. Rapporten inkluderar 66 åtgärder som ska främja jämställdhet mellan könen och avskaffa könsbaserad diskriminering bland annat inom lagstiftning, arbetsliv, utbildning, medborgarinflytande, ekonomi, hälsa och integrationspolitik. Rapporten gör också en bedömning av hur väl ministerierna har lyckats nå sina mål. Betyg: Det går framåt. Men för långsamt.

Justitieminister Anna-Maja Henriksson lyfte, under sitt anförande, ett förslag på ökade anslag för brottsofferjouren. Hon föreslog även att man ska införa en så kallad brottsofferavgift. Då kan personer som har döms för brott som kan ge fängelse bli skyldiga att betala en avgift som går till att finansiera stödtjänster för brottsoffer. Den idén har hon fått från Brottsofferfonden i Sverige.

– Jag har ett gott samarbete med mina nordiska kolleger. Island och Sverige har också en modell för föräldraledigheten som vi behöver titta på för att sen kunna skapa oss en flexibel modell som passar Finland, säger hon.

”Jämställdhet – en tolkningsfråga”

Finland skiljer ut sig från övriga nordiska länder i flera frågor som rör samkönade pars och transpersoners rättigheter. Först i höstas godkändes ett medborgarinitiativ om könsneutralt äktenskap i Finland. Slutrapporten om den finländska regeringens jämställdhetsprogram nämner ökad jämlikhet för bland annat sexuella minoriteter och könsminoriteter som en viktig stödåtgärd för att främja jämställdhet mellan könen. Ändå fällde Kristdemokraterna, som sitter i regeringen, nyligen ett förslag till en ny moderskapslag som skulle underlätta erkännande av föräldraskap för samkönade kvinnopar.

Lagen skulle ha låtit mödrapar i registrerat partnerskap slippa den interna adoptionsprocessen. Även samboende mödrapar hade kunnat fastställa den andra förälderns moderskap i fall då ingen fader erkänner faderskap. Jouko Jääskeläinen, riksdagsledamot för Kristdemokraterna, tycker att man försvårar arbetet för ökad jämställdhet mellan kvinnor och män när man blandar in frågor om sexuella minoriteter och könsminoriter.

– Vi ser det som en tolkningsfråga vad man inkluderar i jämställdhetsarbete. Vår åsikt skiljer sig från den tolkning som stipuleras i jämställdhetsprogrammet och i förslagen till en ny moderskaps- och äktenskapslag, säger han.

Justitieminister Anna-Maja Henriksson beklagar att förslaget till ny moderskapslag föll. Nu blir det upp till nästa regering att ta upp frågan, ”om viljan finns”.

I løpet av årene med nordisk likestillingssamarbeid har et tilbakevendende hovedtema vært like rettigheter og likeverdig status for kvinner og menn på arbeidsmarkedet. Oppmerksomheten har blitt rettet mot lønnsforskjeller mellom kjønnene og å bryte ned tradisjonsbundne kjønnsroller på arbeidsmarkedet. Her er muligheten til å kombinere lønnsarbeid og familieliv en viktig forutsetning. Det har blitt en selvfølge at fedre og mødre i stadig høyere grad deler på ansvaret for å ta seg av barna, og i dag bidrar den høye sysselsettingsgraden blant Nordens kvinner i høy grad til den nordiske velferdsmodellen.

Det er mange skritt igjen før de nordiske landene oppnår likestilling i næringslivet, mens likestillingen har vunnet bedre fotfeste i parlamentene våre. De nordiske landene har mange felles referanserammer og mål, men vi velger ulike metoder for å nå fram til disse målene. Nettopp derfor kan vi lære så mye av hverandre.

De neste årene går det nordiske likestillingsarbeidet delvis i nye retninger. I samarbeidsprogrammet for 2015–2018 vil vi fokusere på likestillingen i det offentlige rom. For demokratiet handler ikke bare om stemmerett – det handler også om å kunne delta i den offentlige debatten.

Ord bidrar til å skape virkelighet, og når vi bruker en hånende og trakasserende samtaletone, blir det mer  allment akseptert.  Vi vil ganske enkelt ikke være med på det, men snarere motvirke det – på samme måte som vi i flere år har arbeidet for å motvirke fysisk vold mot kvinner og annen vold i nære familierelasjoner. Vi vet dessuten at likestilling bidrar til bærekraftig vekst, og vil derfor også fokusere mer på likestillingen som drivkraft for velferden og innovasjonen i Norden.

Hittil har likestillingspolitikken lagt mest vekt på kvinnenes situasjon i samfunnet, på arbeidsmarkedet og i politikken. For at grensene mellom såkalte kvinne- og mannsutdanninger og -yrker skal kunne rokkes ved, må også mannsperspektivet inkluderes i arbeidet. Her må vi finne flere metoder for å motarbeide de kjønnsstereotype oppfatningene som påvirker kvinners og menns, gutters og jenters hverdag og livsvalg. De neste årene kommer vi derfor til å jobbe for å gjøre det lettere for menn og gutter å delta aktivt i likestillingsarbeidet og -debatten.

Det nye samarbeidsprogrammet for likestillingssektoren i det nordiske regjeringssamarbeidet innebærer ikke en ny nordisk likestillingspolitikk. Det er vår måte å konkretisere samarbeidet mellom de nordiske regjeringene på likestillingsområdet. Programmet er utarbeidet med innspill fra både parlamentarikerne i Nordisk råd og likestillingsaktører ute i Norden, og har derfor bred støtte. Med denne støtten i ryggen deler vi også våre erfaringer i FN og på andre internasjonale arenaer.

Likestillingstemaer som tas opp i nordisk regi, har en tendens til å spre seg som ringer på vannet og påvirke dagsordener også utenfor Norden. Men de gode erfaringene og eksemplene må også spres på vår nordiske hjemmebane, i politikken, på jobben og i hjemmene. Ved sammen å tenke og handle likestilt kan vi, politikere og borgere, føre landene våre enda nærmere målet om et rettferdig og demokratisk Norden.

Under fyra seminarier diskuteras utmaningar och möjligheter inom den nordiska jämställdhetspolitiken och i det praktiska jämställdhetsarbetet. Ulf Mellström, professor i genusvetenskap vid Karlstads universitet, är samordnare för nätverket. Han ser hur en allt mer komplex jämställdhetspolitik har vuxit fram i Norden.

På vilket sätt har det blivit mer komplext?
– Tidigare definierades jämställdhet utifrån en statsfeministisk ram och begreppet var nära sammankopplat med välfärdsstaten. Nu ser vi en form av näringsfeminism som har fokus på andra områden. Väldigt kort kan det beskrivas som ett genomslag för en blå feminism i relation till en röd. I dag är det fler som på olika sätt omfamnar jämställdheten. Till och med de bruna i sitt försvar av det nationella projektet.

Vad får det för konsekvenser?
– Det är svårt att svara på. Det beror helt på vad man har för politisk utgångspunkt. Vissa tycker att det är bra att analysen når nya områden. Andra menar att jämställdheten förlorar sin betydelse när allt fler, och till exempel Sverigedemokraterna, vill vara med och definiera vad begreppet innebär.
Framöver tror jag att vi får räkna med att den nationalistiska rörelsen kommer höras mer i jämställdhetsdebatten. Det märks redan i andra delar av världen. Den turkiske premiärministern Erdogan tycker till exempel att det är varje patriotisk kvinnas skyldighet att föda 3-4 barn. Sådana idéer kring genuspolitik har fått nytt genomslag och kan växa sig starkare även här i Norden.

Vilka andra utmaningar står den nordiska jämställdhetspolitiken inför?
– Både politiken och jämställdhetsarbetet har utgått från en vit, heteronormativ, medelklass. Många politiska reformer riktar sig till kärnfamiljen. Det har handlat om föräldrapeng, äktenskapslagstiftning och särbeskattning med utgångspunkt i heterofamiljen. Alla har inte inkluderats i utformningen av jämställdhetspolitiken, så det finns stora utmaningar. Vi behöver bredda perspektiven och se att det kan finnas behov som inte synliggörs.

Vad hoppas du att ert projekt ska få för effekter?
– Målet är att våra resultat ska vara policyrelevanta. De ska kunna användas direkt i politiskt arbete. Inom projektet håller vi fyra seminarier och vi kommer att ge ut en eller två böcker. I bästa fall mynnar arbetet ut i en stor EU-ansökan så att vi kan involvera forskare från andra Europeiska länder.

Den här artikeln berättar om ett av de projekt som fått medel från Nordisk Jämställdhetsfond.

Kriminalinspektör Berglind Eyjólfsdóttir leder nätverket, som samlar poliser från hela regionen. Med projektet Könsrelaterat våld – nordisk-baltisk dialog vill de utveckla nya metoder för polisens arbete. Seminariet imorgon är en del av projektet och Berglind Eyjólfsdóttir hoppas att det ska bli en ögonöppnare.

– Vi behöver jämföra och förbättra våra taktiker i arbetet mot trafficking och våld i nära relationer, säger hon.

Vad tjänar polisen i Norden och Baltikum på att samarbeta?
– Våra länder ligger nära varandra geografiskt så vi måste ha ett bra samarbete över gränserna. Våra utredningar blir bättre om vi känner varandra. Det här är särskilt betydelsefullt i arbetet mot trafficking men det är viktigt inom andra områden också. I arbetet mot våld i nära relationer betyder det till exempel mycket att vi kan utbyta strategier och lära oss av hur andra jobbar.

Vad händer i projektet just nu?
– Den 3-4 februari träffas vi i Köpenhamn för ett seminarium om arbetet mot könsrelaterat våld. Vi planerar också vår avslutande konferens som hålls i Riga i höst. Den kommer att samla poliser och experter från hela den nordisk-baltiska regionen.
Vad krävs för att förbättra polisens arbete mot trafficking och våld i nära relationer?
– Det behövs mer utbildning. Våld som sker inom familjen sågs länge som en privat angelägenhet och kunskapen är fortfarande dålig på många håll inom polisen. Vi måste förstå allvaret i de här brotten och bli bättre på att identifiera våldets offer.

Borde inte det arbetet ske inom polisens ordinarie verksamhet i stället för i ett sådant här projekt?
– Det finns ett pågående arbete inom polisen. Vårt projekt ska ses som ett komplement. Genom vårt nätverk lyfter vi frågor som vi tycker behöver synliggöras mer. Det kan gälla situationen för kvinnor inom polisen eller, som i det här fallet, sakfrågor som vi tycker behöver mer uppmärksamhet.

Vilket är den största utmaningen i arbetet mot könsrelaterat våld?
– Det finns många utmaningar. Det är särskilt viktigt att förbättra samarbetet mellan polisen och andra instanser, som socialtjänsten och sjukvården. Det är avgörande för att kunna upptäcka brott i tid.

Den här artikeln berättar om ett av de projekt som fått medel från Nordisk Jämställdhetsfond.

De två övergripande temana för det nordiska jämställdhetssamarbetet under 2015 är ”det offentliga rummet” och ”välfärd och innovation”. Vid årsskiftet tog Danmark över ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet efter Island och de har redan planerat en rad aktiviteter. En av huvudprioriteringarna inom temat välfärd och innovation är att minska ungdomars könsbundna val av utbildning och yrke. Tanken är att kartlägga och sprida positiva erfarenheter kring hur man kan få fler unga tjejer att läsa vidare inom naturvetenskap, matematik och teknik.

– Tyvärr är det fortfarande så i Danmark och resten av Norden att både flickor och pojkar låter traditionella könsmönster styra valet av utbildning. Det är synd, både för individerna och för samhället i stort, att deras potential inte utnyttjas, säger Manu Sareen, Danmarks social- och jämställdhetsminister.

Goda exempel i ny handbok

Redan idag arbetar lärosäten runt om i Norden för att fler flickor ska få upp ögonen för naturvetenskapliga ämnen. I Danmark har man exempelvis goda erfarenheter av ”Girls Day in Science”, en mässa som riktar sig till flickor i grundskolan som står inför gymnasievalet. På mässan får de möjlighet att träffa representanter från olika företag och höra om deras arbete. Eleverna blir även erbjudna praktikplatser.

– Vår erfarenhet är att flickornas inställning förändras när de upptäcker vad företagen faktiskt gör. De blir mer benägna att bryta mot traditionella, könsbundna förväntningar, säger Manu Sareen.

Han påpekar att det finns behov av att fler utbildningsinstitutioner och aktörer tar tag i problematiken. Danmark vill genomföra ett större forskningsprojekt, där goda erfarenheter kartläggs och dokumenteras. Det ska resultera i en handbok som kommer att översättas till alla nordiska språk.

Kvinnor lämnar glesbygden

En annan fråga som ryms under välfärdstemat är glesbygdsproblematiken. I de nordiska länderna finns  en trend att många unga kvinnor lämnar glesbygden för att utbilda sig i städerna. Männen däremot är mer benägna att stanna kvar, eller flytta tillbaka efter examen. Samtidigt minskar utbudet av traditionellt manliga yrken i glesbygden och många blir arbetslösa.

– Det kan leda till att vissa samhällen avfolkas. Det föds färre barn, husen förfaller och det lokala livet dör ut. Det finns en tydlig koppling mellan befolkningsflöden och jämställdhetsfrågor. Därför vill vi fokusera på detta och diskutera vad som kan göras åt problemen, säger Manu Sareen.

Det danska ordförandeskapet har tillsatt ett forskningsprojekt där man kartlägger utmaningarna. Problematiken är påtaglig i Västnorden, på Färöarna och Grönland. Därför planeras ett seminarium på Grönland till sommaren dit olika aktörer kommer att bjudas in. Resultatet från seminariet, insamlade tips och erfarenheter, ska sedan dokumenteras och spridas.

Sexistiska kommentarer – ett demokratiproblem

”Jämställdhet i det offentliga rummet” är ett annat huvudtema i det nordiska samarbetet. År 2015 fyller den kvinnliga rösträtten 100 år i Danmark och Island. I Finland fick kvinnor börja rösta redan 1906. De nordiska länderna har alltså en lång tradition av kvinnorepresentation i politiken, men fortfarande finns en ojämn representation i det offentliga rummet. Enligt Manu Sareen syns det till exempel på hur kvinnor diskuteras och behandlas i medier och sociala nätverk.

– Vi ser en växande trend av att kvinnor som uttalar sig i den offentliga debatten utsätts för sexistiska kommentarer, smutskastning eller direkta hot. Det är helt oacceptabelt. Det är viktigt att kvinnor och män deltar på lika villkor i den offentliga debatten, annars har vi ett demokratiskt problem.

”Jämställdhet i det offentliga rummet” är ett brett tema som rymmer frågor om både representation, vardagssexism, anti-feminism och jämställdhet i medierna. Exakt vilka frågor som ska prioriteras bestäms vid det nordiska jämställdhetsministermötet i maj. Frågorna kommer sedan att följas upp med expertseminarier, som kan resultera i förslag på lösningar.

– Det finns mycket att göra. Jag ser fram emot att prata med mina nordiska kollegor om hur vi ska skapa bättre förutsättningar för jämställdhet i den offentliga sfären, säger Manu Sareen.